Kritik, ilska och ondska

Jag delar många politiskt aktivas kritiska blick. Kritik är något gott och en motor för mycken förändring. Jag har full förståelse för den ilska och frustration många reformvänner känner inför förändringars långsamma takt. Men viljan att finna skyldiga, illvilja och ondska för att förklara de orättvisor man ser och för att rättfärdiga sin frustration förskräcker mig.

Den är utmattande, sökt och skadlig för skribenten själv, för läsaren och för tredje parter. Det räcker så gott med dumhet, brist på empati och själviskhet som förklaring för det mesta vi ser i världen: endast undantagvis kan vi finna ondska som förklaring för mänskligt handlande. Och girighet och egennytta, även när den inte är vacker, även när den företes av personer den kulturella avantgarden föraktar av någon anledning, kan leda till konstruktiva och användbara saker för oss alla.

Det är lättare att vara liberal, att bejaka den allerstädes närvarande egennyttan och förändringsviljan, att bygga ett samhälle som söker finna mekanismer som kanaliserar egennyttan till allas nytta även när den individ som agerar efter sin egen pipa främst arbetar åt sig själv. TIll och med om vi inte gillar den individen. Och vi behöver inte tillskriva folk intentioner som vi inte har någon möjlighet att verifiera eller kullkasta.

Ilska förgiftar samtalet, förmörkar livet för den ilskne (och dessutom för den ilsknes vänner och familj) och leder i förlängningen inte till ett bättre samhälle.

Vi har många exempel på hur ett samhälle byggt på ilska kan te sig. Inget sådant samhälle vill vi bo i.

Flammande ilska

En kompis gav mig tidningen Flamman i gåva. Jag har nog aldrig läst Flamman särskilt noga – när jag läst socialistiska tidskrifter har jag oftare vänt mig till frihetliga snarare än kommunistiska källor, så jag blev nyfiken.

Jag gillar förändringens och fartens inneboende kraft: förändring i sig är ofta bättre än det resultat den skänker oss. Jag gillar inte auktoriteter och etablerade makthierarkier. Jag gillar inte hänvisning till tradition som skäl gott nog för att en praxis ska vidmakthållas. Jag anser mig vara vänsterradikal. Där delar jag i stora delar kommunisternas syn på värld och förändring. Men vilken skillnad i världsbild mellan mig och kommunismen!

Flamma stolt

“Allt det goda är en frukt av kamp” skriver en kolumnist. Och i en ledarartikel som hårt och ur min synvinkel rättvist angriper den okunnige major Björklund för sitt halvsmälta attitydbaserade reformprogram för skolväsendet skriver de både “kan man tolka det på annat sätt än att regeringen inte vill att arbetarklassens barn ska läsa vidare?” och “Jan Björklund är liberal och i hans värld finns inga sociala eller ekonomiska strukturer, bara individer.” Ingen av de texterna finns i nätupplagan.

De flesta svenskar är liberaler. Björklund verkar inte vara samma slags liberal jag är, men mycket delar vi nog med varandra och med de flesta av resten av befolkningen. Liberaler erkänner helt visst existensen av ekonomiska och sociala strukturer. Däremot tror vi liberaler också på individens möjlighet att bryta dessa strukturer av egen vilja och vi misstror paternalistiska försök tvinga individer bryta dem om de inte vill. Vi tror på möjliggörandet, inte på tvånget. Och att Björklund och regeringen inte skulle vilja att arbetarklassens barn ska läsa vidare är kanske en nödvändig demonisering av motparten, för att läsekretsen skall känna igen sig i den kamp för den goda frukten de strävat efter under hela nittonhundratalet.

Det har jag skrivit om tidigare, om ilskan.

Höst

Men det är en annan sak också som är speciell med Flamman. Det är den elegiska tonen. Det är mycket hänvisningar till fallna ideal, till falnande men stolta traditioner, till en tidigare kamp som fortfarande för skribenterna är relevant om än inte aktuell. Det påminner om en del nostalgiska texter om den förlorade guldåldern för jazzmusik, för den litterära salongen, för det finska Karelen, för ett fungerande ångslupsnät i Stockholms hamn … ja.

En nostalgisk ilska. Vart leder det?

Bolsjeviker, barbarer och provinsialism i tiden

Där en hundra år sedan maktens män sov illa om natten när de ställdes för arbetarrörelsens krav på en annan värld, där sågs av många repressionen som en möjlig utväg att bevara det bestående och heliga. Så fel de hade!

Det är mot bakgrund av det felet deras handlingar måste tolkas och förstås. Det var rädslan för just “en annan värld” det handlar om. Förändring skrämmer och många är beredda till svåra vedermödor för att hindra den. Det gäller såväl nationalister i Sydafrika, falangister i Spanien, vita i Finland och juntans anhängare i Chile. Det förklarar varför en stillsam i princip fridsam borgerlighet inte mer tog avstånd från de excesser repressionen tog till. Den som garanterar business as usual får medelklassens röst.

Att däremot försöka förstå utan den kontexten, genom att enbart läsa de mest hettade citaten, och att dra alla över en kam utan att se vilket samhälle de velat bygga leder fel.

De svarta i Spanien vann sin strid och fick som de ville. De vita i Finland vann de också sin strid och fick som de ville. Inte i alla detaljer: Francos militärer, svartrockar och skollärare hade nog velat ha en än hårdare repression, men det samhälle de byggde var det de ville: traditionellt och till synes oföränderligt, och ett samhälle där evig lag och evig moral var rättesnören. Många i Finland ville nog ha en monarki och inte en republik. Men det samhälle de självägande bönderna och välbeställda borgarna i Finland byggde efter inbördeskrigets skändligheter var det samhälle de siktat mot innan: en där medborgarnas självständighet från auktoriteter och likhet inför lagen var rättesnören.

Ja, de båda var emot revolution, mot bolsjeviker, mot de egendomslösas ur vårt perspektiv alldeles rimliga krav och förhoppningar. Det gemensamma var rädslan för samhällelig förändring och beredskapen att ta till repression för att trygga sina intressen tillsammans med de värden de såg som eviga. Att måla dem båda med fascismens pensel är att missförstå vad det hela handlade om.

I en tradition av att söka enkla förklaringar på 1900-talets excesser skriver recensenten Henrik Arnstad “Året efter finska inbördeskriget grundades de första kampgrupperna fasci di combattimento i Italien. Fascismen gjorde entré i Europa – ett reaktionärt svar på demokratiseringen. Är samtidigheten en slump?” Ja, alltså, samtidigt som fascismen gjorde entré i Europa stadfästes efter ett blodigt inbördeskrig demokratin i Europas nordöstra hörn, rösträtt för alla medborgare utan speciellt begränsande rösträttsstreck garanterades och en fri press fortsatte fungera. För att segrarna efter inbördeskriget ville ha det så. Är samtidigheten en slump?

Betraktarens färgade öga

Anpassning till skadeverkningar vi skulle kunna motverka pratas det allt oftare om. Defaitism.

Idag skriver äntligen dagspressen om saken. Bra. Men för att hamra hem sitt argument tar skribenten i. Han ser inte ekonomi som det intressanta orsakssambandet. Han ser inte rika affärsintressen mot fattiga. Han ser “mjölkvit professor” mot de andra. “De är alla svarta”.

Så klär man viktiga frågor i nattståndna kategorier för att malla sig över sin egen färgblindhet.

Vad de än säger har jag rätt

I en inlaga skriven i skrockande ton avfärdar en docent i psykiatri vård som inte baserar sig på piller eller skalpell. “Ingen psykoterapiform – vad Socialstyrelsen än säger – kan anses ha oomtvistliga bevis för sin effektivitet. Frågan är om någon av metoderna är sämre än den andra.”

Så låter ett äkta silverskägg. Den här sortens attityd är prevalent i företagsstyrelser, professorskollegier och föreningsvärlden runt om: sanningen är nu en gång funnen och behöver inte revideras ens när ny kunskap tillstöter.

Det är givetvis så att den som har en vetenskaplig titel och uttrycker sig så svepande borde berövas titeln. Men den här citerade (rätteligen f d) docenten kommer kunna sitta och skrocka i fred.

(Det är nämligen så att den ena av honom förkättrade terapiformerna enligt alla tillgängliga studier är lika bra som medicinering, men utan många av medicineringens otäcka bieffekter. De senare märker inte docenten nåt av för då har ansvaret för den nödlidande patienten flyttats till en annan avdelning och då är det en försäkrings- och rehabiliteringsfråga.)

Det sansade samtalet i gammelmedia

I en klassisk TV-krönika diskuterar en klassisk svensk kulturskribent ett aktuellt fall där mediernas rapportering är värd att fundera närmare på. Det är en intressant debatt i sig, men det skribentens inlägg visar är också hans attityd gentemot nya medier. Han skriver:

• “…vada till invektiv i blogghavet…”
• “…var femte svensk är snart blogghaverist…”
• “…hatar etablerade medier…”
• “…Plötsligt blev till och med bloggtrynet en smula logiskt…”

Och detta tonläge håller han gentemot de nya medierna (som han buntar ihop till ett enda “blogghav”) trots att han håller med den kritik en del av skribenterna rest i sakfrågan.

Läge för självkritik, avslutar han. Det är en smula sent för det i sakfrågan. Den kritiken framförs utanför Marieberg, i många fall i mer höviska ordalag.

Tryne på dig själv, farbror.

En acceptabel nivå av klasshat

En av dagspressens kultursidor låter en av sina skribenter vädra klassfördomar. Han berättar om ett nyligt besök på en fin lunchkrog och störs av de andra gästerna vid borden intill inte vederfars av samma förstämning som han själv anser passar till tidsandan och krisens gråhet.

“Just då kände jag att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.”

Affärslunch

Om man tar på sig uppgiften att hitta de skyldiga till … till, ja, förresten, till vadå? Till finanskrisen? Ja, de skyldiga kanske äter lunch på Östermalm. Och de kanske är på gott humör och har färggladare kläder än skriftställaren på Dagens Nyheter. Själv ska jag försöka låta bli skratta högt i offentliga rum, för tidsandan kräver en mulen uppsyn. Iallafall för den som vill leka med kulturskribenter. Eller så var bara skriftställaren och professorn på dåligt humör och gillade inte att безкультурные uppkomlingar hittar ända till det inre av Östermalm. Lite mer noblesse oblige på lunchkrogen om vi får be. Skratta inte så högt och bullrigt. Och stäng av mobiltelefonerna.

Vilket också Neo uppmärksammat.

Bärplockare ett riskyrke

TT rapporterar idag i ett flertal tidningar att lantbrukare inför sin förbundsstämma motionerar om stopp mot kommersiell bärplockning i hela landet.

Det hänvisas till säkerhet — bärplockarna riskerar bli skjutna av klantiga jägare. Vore det inte bättre dra in licensen för de osäkra tjalle-tvärvigg-jägarna?

Hur driva folk till bloggande

DN Kultur, vars aversion och beröringsskräck för nya medier är tydlig (men oundvikligen statt i vikande, numera är Newsmillinlägg nyheter på DN), har först kritiserat Aftonbladet och sedan tagit in en kommentar från Aftonbladets chefredaktör. Ämnet för diskussionen är om ny journalistik och pappersmediers lämpligaste förhållingssätt gentemot den klassiska undersökningen versus att skapa egna nyheter, men det är inte det viktiga här.

I en svarskommentar tvålar skribenten Johan Croneman till redaktören genom ett lite småfyndigt formulerat men helt innehållstomt “svar direkt”. Bah, min bäste redaktör! Ett sådant slappt slöseri av spaltcentimetrar! En sådan brist på respekt för läsaren! Varför skulle man vilja läsa “nyah nyah durå”-kommentarer? Och varför skulle någon vilja skicka kommentarer till DN Kultur om redaktionen behandlar en så? Det är som om de vill släcka ur viljan till debatt.

Tur det finns andra forum att ventilera sina tankar i, mindre destruktiva sådana.

Man har mycket funderingar.

Nyss på nyheterna berättade en ansatt informatör på AMF (där det just för tillfället diskuteras om en oanständigt hög direktörslön) hur kunderna ringer och skriver in. Det kan med kännedom om sakförhållandena och tidandan med fog antas att kunderna visar känslor på en skala från upprörd till rasande. Vad säger då kunderna?

- Man har mycket frågor, man har mycket funderingar.

Funderingar. Det är en fin eufemism för raseri. Funderingar.