Nä, det stämmer inte det där med kaffe, mynt och brännvin

Ytterligare en gång har någon glatt berättat för mig om den klassiska svenska kaffehalvan.

Det är dubbelt pinsamt för just mig eftersom jag själv spridit receptet en gång i tiden.

Nej, det funkar inte. Man kan sätta en peng längst ner i ett kärl, fylla på med kaffe tills den inte syns, visst. Men sen kan man hälla på aldrig så mycket av färglös vätska och myntet kommer inte bli synligt igen. Den mängd pigment kaffet placerat mellan myntet och ögat blir inte mindre.

Ingen måtte försökt följa receptet.

provided the rich were less rich

Den syndikalistiska tidningen Arbetaren har ofta tänkvärda nya perspektiv på de nyheter den vanliga pressen rapporterar på sedvanligt sätt. Men ibland knör de in goda nyheter i säck och aska för att få till den slutknorr de vill.

Om jobbskatteavdraget som sänker kostnaden både för arbetssäljare och arbetsköpare: ”… låg- och normalinkomsttagare de stora förlorarna. En person med en månadslön på 20000 kronor har sammanlagt fått 52971 kronor lägre skatt sedan dess, samtidigt som en person med en månadslön på 35000 kronor har tjänat 98106 kronor och en med 50000 kronor 108083 kronor på regeringens politik.”

De stora förlorarna, minsann. Jo, det finns fog för att diskutera ökade klyftor i samhället. Gör det! Det är Arbetarens uppgift! Jag ser fram emot fler och skarpare analyser! Men att kalla en större disponibel inkomst för förlust utan vidare analys länder inget förtroende.

Ibland måste man citera järnladyn: ”But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich” Länk till citatet finns här.

SL makes me want to take drugs

Ett par fackliga företrädare har talat med avkomman i skolans regi. Det är ett återkommande problem att ungdomarna sneddar över spåret istället för att ta tunneln som de ska.

Det är bra att ungdomarna får höra att det är farligt att bete sig dumt. (En av mina skolkamrater dog av att försöka åka mellan vagnarna i tunnelbanan). Det behövs inga överdrifter för att övertyga om sådana faror.

Men samtalet fortsätter vidare förbi det där med att man ska ta tunneln. Informationsinsatsen handlar också om förstörelse och vandalism. Det är bra att det sägs ifrån om att det inte är acceptabelt att ta sönder gemensam egendom eller andra egendom. Det har nog ungdomarna hört förut, men det kan de höra en gång till, visst. Gutta cavat lapidem eller så växer de upp till vuxna under tiden och då har de iallafall hållits på den smala vägen under tiden förmaningssamtalen avlöper.

Men att informatörerna försöker tuta i ungdomarna att det är omöjligt få jobb efter att ha åkt fast för klotter och att man därefter blir knarkare och tjyv är INTE ok.

Av två anledningar:

1. Det är dumt att ljuga om att världen är hård och dum. Det går helt
   visst att rehabilitera sig och bli en god och produktiv samhällsmedborgare även efter att begått brott som är bra mycket värre än enkla ordningsförseelser. Vi lever inte i ett så fördömande samhälle att dumheter och brott gör en utstött ur gemenskapen. Det är inte oansvarig släpphänthet som gjort att många brottslingar förändrat sig och lever ett gott liv idag utan det är så vi byggt det samhälle vi bor i och så vi vill ha det.
2. Det är dumt att ljuga om man vill bli trodd. Berättar man om
   viktiga saker (som att det är inte ok att förstöra andras egendom och därmed även gemensam egendom eller att man inte bör snedda över spåren för att föraren får mardrömmar efter att ha kört över tonåringar) bör man inte använda felaktiga argument. Ungdomar genomskådar sådant och då blir allt man sagt försumpat och
   intet värt.

Det där får SL nog göra om, om de avser få barnen inte vilja klottra för att få det där knark. Barnen listar nog ut själv hur ”knarkare” rekryteras.
(”Kids, don’t buy drugs. Become a pop star and they’ll give you them for free.”) Men det är synd om deras bild av hur samhället fungerar formas av puckon under tiden de växer upp.

Symbolpolitik både hit och dit

Värdet av symbolpolitik är odiskutabelt: symboler har värde.

Även praktisk symbolpolitik, till exempel tillämpad i polisarbete fungerar. Mot många progressiva tänkares intuitioner fungerade till exempel de ganska aggressiva och de på individnivå inte helt humanistiska och empatiska polisinsatserna mot småbrott och lösdriveri på nittitalet i New York så att de rensade staden och gjorde den trevligare för alla invånare.

Polisen ingrep då mot struntsaker och trakasserade stökiga stadsbor; en del av invånarnas rättsäkerhet växlades in mot större trevnad för alla. Det var tydligt att staden brydde sig att agera mot klotter, nedpinkade parker och bettleri på gatorna. Många av oss som då bodde i staden gillade inte kampanjen helt. Vi kände insatserna var felriktade, felprioriterade, och … ja, fel … helt enkelt. Framförallt gillade inte jag det att det var som att de som utan djupare förståelse ropade på åtgärder, oklart vilka, bara de var tydliga och drakoniska, fick stadshusets öra. Vi hade rätt på ett djupare plan, men samtidigt som staden bara blev ytligt städad och åtgärdsmaffian nöjd, blev den också tydligt till för alla sina invånare, inte bara de oförvägna. Och en del av symbolpolitiken var att göra maktens ansikte mer synlig: poliserna klev ur Chevy Caprice och gick till fots, sa hej och tog invånarna på allvar. Det blev bättre. På ett djupare plan.

Symbolpolitik fungerar åt det andra hållet också. När poliser i en gemytlig huvudstad nära oss börjar städa upp politiska protester i profylaktiskt syfte och bura in ungdomar under former som är avsedda att leda tankarna till Guantanamo fungerar symbolpolitiken lika gott. Många tappar tilltron till polisens och politikens grundläggande välvilja helt. Reformerna i New York vann även de skeptiska invånarnas hjärtan så småningom. Men i Köpenhamn har uppförsbacken bara börjat.

Symbolpolitik är svårare än åtgärdsmaffian kan vilja tro.

”bara derivata och integralanalys”

En professor i pedagogik tycker till om ett förslag av skolministern att skärpa kraven på matematikkunskaper hos lärare även i småskolan. Enligt dagspressen … välkomnar han de nya kraven på blivande lärare under förutsättning att det inte bara innebär att de själva ska fördjupa sig i ”derivata och integralanalyser”.

Så mer kunskaper är bra, förutsatt det är kunskaper i hans eget läroämne: … om det handlar om hur de ska lära ut då är Jan Björklund och jag i samma klubb. Det är utmärkt.

Skrutt vore det väl om inte en professor förespråkade djupare kunskaper i sitt eget ämne, men de av oss som studerat matematik på högskolenivå i samma sal som lärarstudenterna tycker nog alla att lite fler derivator och integraler vore på sin plats innan de släpptes ut i klassrummen.

Försvara svenskan genom att undertrycka engelskan?

Idag skriver några av det svenskspråkiga kulturetablissemangets viktigaste högdjur en debattartikel om tidigare språkundervisning i skolan: engelska, är det föreslaget, skulle göras obligatoriskt redan från första klass. (Ett stort antal om inte ett flertal skolor har redan engelska från första klass – förslaget skulle göra det obligatoriskt.)

Hm. Samtidigt som denna jag inte annat kan än hålla med om att engelskans status är för hög förstår jag inte varför inte barn skulle få undervisning i ett ämne de verkligen vill lära sig. Engelskan är en av de populäraste skolämnena! Att inte utnyttja barnens vilja lära sig nytt vore väl dumt?

”Om tidig inlärning vore utslagsgivande, borde naturligtvis engelska göras obligatoriskt i förskolan. Men inlärningen av ett främmande språk fungerar bäst, om den sker med grund i modersmålet (eller det starkaste språket).” skriver språkförsvarskåren. Tror de inte att undervisningen har någon funktion de första åren? Eller att den rentav är skadlig? Om våra barn har dålig språklig självkänsla – ska den stärkas genom att engelskan väntas med?

Poängen är väl att det kanske inte är så att språk behöver göras till just ”främmande” som introduceras separat så småningom. Engelskan är så närvarande idag att undervisning i ämnet från skolans sida måste göras väldigt annorlunda än mer exotiska språk – sådana som tyska och spanska, t ex!

… but words can never hurt me.

Krönikören Jonsson på en av dagstidningarna skriver om ordet ”neger” och väjer som vanligt inte för de stora svängarna: Har Europa behov av att kränka Afrika? Att ”neger” är seglivat beror nog inte, som ofta sägs, på att ordet är rätt oskyldigt och ju har använts i alla tider, utan tvärtom på att alla sedan länge insett att ordet faktiskt är nedsättande och på att det i samhällets omedvetna alltjämt finns en föreställning om att vita människor har rätt att hålla svarta människor nere.

Men det är en bra fråga — varför ordet är så seglivat. Krönikören gissar att det finns ett behov av ondska i sina medmänniskor och postulerar en omedveten kognitiv nivå hos själva samhället. Själv gissar jag på brist på insikt och en lagom dos av lokalbygdskonservatism hos mina grannar som tillräckliga skäl på oaptitligt beteende.

Men i den stora frågan, alldeles frånsett förklaringsmodellerna, gör nog krönikören dem med afrikansk börd en otjänst genom att förorda andra förment neutrala termer för samma rasistiska kategori. Det finns inget neutralt och orasistiskt sätt att referera till folk med delvis afrikansk börd: ersätter skribenten en term med en annan bibehålls ändå tanken om att ha delvis afrikansk börd är märkligt nog att meritera en egen etikett. Istället för att märka ordval som betyg och likare för adekvat beteende vore det nog bättre att förespråka ”nigger” så att hela tanken om att sortera folk kändes fadd. Termerna ”svart” och ”vit” kommer inte de heller åldras med behag. Och möjligen måste poliser läras att formulera bättre deskriptiva signalement som inte tar avstamp i härkomst.

Vetenskap eller inte?

I det höstliga oktober har dagspressens fortsatta diskussion om klinisk själavård kommit fram till frågan om evidens. Det finns anledning att tala länge och väl om vad evidens är, men dagens inlägg på Idag-sidan pockar på en reflektion i all hast.

Filosofen Jonna Bornemark citeras. Hon berättar ”… att en stor del av den möjliga kunskapen om människan faller utanför om man enbart håller sig till det som är kvantifierbart och generaliserbart.” vilket redan det är märkligt, om hon med kunskap talar om vetenskaplig kunskap. Märkligt – för nog ska väl vetenskaplig kunskap vara generaliserbar! Inte nödvändigtvis på individnivå, vilket förmodligen är det hon menar, men att enbart katalogisera singulariteter är förstås inte intressant eller fruktbart för någon. Hon menar säkert någonting i stil med att ”kunskap om enskilda individer kan inte enbart härledas från generella principer och tillämpningsföreskrifter” och ”ska vi tillhandahålla god själavård till nödlidande individer får vi inte bortse från individens speciella situation”. Hon säger vidare i artikeln nämligen någonting ”Varje människa och varje situation är unik. Diagnoser är ingen exakt vetenskap och kan inte fånga den problematik som en enskild bär på. En terapeut kan med tiden upparbeta en praktisk kunskap för det unika.”

Och det är ju rimligt. Men hon argumenterar emot all utvärdering av kliniska studier: ”Studier enligt naturvetenskaplig modell på en viss metods effektivitet ger hon inte mycket för. Testerna som deltagande patienter fyller i före, under och efter studierna säger mycket litet. Svaren på hur man mår är alltför beroende av dagsform och vad man menar med att man mår på ett visst sätt. Men den meningen kan inte testet avläsa, och resultatet är därför tomt på innehåll”.

Hur tror hon vi ska kunna välja mellan god och dålig vård? Har inte god vård effekt? Även om de studier hon recenserar vore värdelösa – borde inte det gå komma fram till studier som fungerar och avläser det de ska?

Det är verkligen sorgligt om en inomvetenskaplig kritik mot studieutformning skall komma att kasta ut all vetenskapligt vederhäftig utvärdering med badvattnet. Jag är säker på att filosofen Bornemark egentligen vet bättre, men misstänker att hon har en egen hypotes om att den psykodynamiskt inriktade, enligt hittillsvarande empiriska studier verkningslösa, vårdformen är bättre på något annat plan. Men då får hon visa det!

Inrikespass

En gång i tiden berättades det om det fasansfulla Sovjetunionen och dess förtryck av sina medborgare. En av de exempel på förtryckets mekanismer var inrikespasset: ett pass för att resa inom riket! Förfärligt!

I Sverige infördes inrikespass 1555 och avskaffades 1860. Men nu krävs åter ID-kort för att kunna resa på tåget. För att öka våra resenärers trygghet. Har alla spärrar släppt?

Överklassen flyger helikopter till synagogan

I den oberoende socialistiska tidskriften Flamman skriver krönikören Lena Gunnarsson om den brasilianska staden Sao Paulo. Hon berättar om hur överklassen övergått till att använda helikoptrar för att slippa beblanda sig med fattiga och riskera bli utsatta för brott. (Och gissningsvis, även om hon inte skriver det, för att det är ganska ballt med helikoptrar. Ballt, men farligt.) Hon skriver att ”Folk åker till och med till sabbaten och gudstjänsten i de helikoptrar som i hundratal fyller himlen varje dag och natt.” Jo, staden är känd för sina helikoptrar. Det lär finnas 462 privata helikoptrar i staden.

Men ”till sabbaten”? I Sao Paulo bor elva miljoner brasilianer, i environgerna dubbelt fler. Av dem något tiotusental judar, typ sextitusen. Av dem går enligt uppgift tiotusen i synagogan veckoligen. Kanske med helikoptrar.

Det är nog inte osant, det hon skriver, men hur kom på att slå på just den bollen, blåsa i just den hundvisslan?