Krönikören Jonsson på en av dagstidningarna skriver om ordet ”neger” och väjer som vanligt inte för de stora svängarna: Har Europa behov av att kränka Afrika? Att ”neger” är seglivat beror nog inte, som ofta sägs, på att ordet är rätt oskyldigt och ju har använts i alla tider, utan tvärtom på att alla sedan länge insett att ordet faktiskt är nedsättande och på att det i samhällets omedvetna alltjämt finns en föreställning om att vita människor har rätt att hålla svarta människor nere.

Men det är en bra fråga — varför ordet är så seglivat. Krönikören gissar att det finns ett behov av ondska i sina medmänniskor och postulerar en omedveten kognitiv nivå hos själva samhället. Själv gissar jag på brist på insikt och en lagom dos av lokalbygdskonservatism hos mina grannar som tillräckliga skäl på oaptitligt beteende.

Men i den stora frågan, alldeles frånsett förklaringsmodellerna, gör nog krönikören dem med afrikansk börd en otjänst genom att förorda andra förment neutrala termer för samma rasistiska kategori. Det finns inget neutralt och orasistiskt sätt att referera till folk med delvis afrikansk börd: ersätter skribenten en term med en annan bibehålls ändå tanken om att ha delvis afrikansk börd är märkligt nog att meritera en egen etikett. Istället för att märka ordval som betyg och likare för adekvat beteende vore det nog bättre att förespråka ”nigger” så att hela tanken om att sortera folk kändes fadd. Termerna ”svart” och ”vit” kommer inte de heller åldras med behag. Och möjligen måste poliser läras att formulera bättre deskriptiva signalement som inte tar avstamp i härkomst.

I det höstliga oktober har dagspressens fortsatta diskussion om klinisk själavård kommit fram till frågan om evidens. Det finns anledning att tala länge och väl om vad evidens är, men dagens inlägg på Idag-sidan pockar på en reflektion i all hast.

Filosofen Jonna Bornemark citeras. Hon berättar ”… att en stor del av den möjliga kunskapen om människan faller utanför om man enbart håller sig till det som är kvantifierbart och generaliserbart.” vilket redan det är märkligt, om hon med kunskap talar om vetenskaplig kunskap. Märkligt – för nog ska väl vetenskaplig kunskap vara generaliserbar! Inte nödvändigtvis på individnivå, vilket förmodligen är det hon menar, men att enbart katalogisera singulariteter är förstås inte intressant eller fruktbart för någon. Hon menar säkert någonting i stil med att ”kunskap om enskilda individer kan inte enbart härledas från generella principer och tillämpningsföreskrifter” och ”ska vi tillhandahålla god själavård till nödlidande individer får vi inte bortse från individens speciella situation”. Hon säger vidare i artikeln nämligen någonting ”Varje människa och varje situation är unik. Diagnoser är ingen exakt vetenskap och kan inte fånga den problematik som en enskild bär på. En terapeut kan med tiden upparbeta en praktisk kunskap för det unika.”

Och det är ju rimligt. Men hon argumenterar emot all utvärdering av kliniska studier: ”Studier enligt naturvetenskaplig modell på en viss metods effektivitet ger hon inte mycket för. Testerna som deltagande patienter fyller i före, under och efter studierna säger mycket litet. Svaren på hur man mår är alltför beroende av dagsform och vad man menar med att man mår på ett visst sätt. Men den meningen kan inte testet avläsa, och resultatet är därför tomt på innehåll”.

Hur tror hon vi ska kunna välja mellan god och dålig vård? Har inte god vård effekt? Även om de studier hon recenserar vore värdelösa – borde inte det gå komma fram till studier som fungerar och avläser det de ska?

Det är verkligen sorgligt om en inomvetenskaplig kritik mot studieutformning skall komma att kasta ut all vetenskapligt vederhäftig utvärdering med badvattnet. Jag är säker på att filosofen Bornemark egentligen vet bättre, men misstänker att hon har en egen hypotes om att den psykodynamiskt inriktade, enligt hittillsvarande empiriska studier verkningslösa, vårdformen är bättre på något annat plan. Men då får hon visa det!

En gång i tiden berättades det om det fasansfulla Sovjetunionen och dess förtryck av sina medborgare. En av de exempel på förtryckets mekanismer var inrikespasset: ett pass för att resa inom riket! Förfärligt!

I Sverige infördes inrikespass 1555 och avskaffades 1860. Men nu krävs åter ID-kort för att kunna resa på tåget. För att öka våra resenärers trygghet. Har alla spärrar släppt?

I den oberoende socialistiska tidskriften Flamman skriver krönikören Lena Gunnarsson om den brasilianska staden Sao Paulo. Hon berättar om hur överklassen övergått till att använda helikoptrar för att slippa beblanda sig med fattiga och riskera bli utsatta för brott. (Och gissningsvis, även om hon inte skriver det, för att det är ganska ballt med helikoptrar. Ballt, men farligt.) Hon skriver att ”Folk åker till och med till sabbaten och gudstjänsten i de helikoptrar som i hundratal fyller himlen varje dag och natt.” Jo, staden är känd för sina helikoptrar. Det lär finnas 462 privata helikoptrar i staden.

Men ”till sabbaten”? I Sao Paulo bor elva miljoner brasilianer, i environgerna dubbelt fler. Av dem något tiotusental judar, typ sextitusen. Av dem går enligt uppgift tiotusen i synagogan veckoligen. Kanske med helikoptrar.

Det är nog inte osant, det hon skriver, men hur kom på att slå på just den bollen, blåsa i just den hundvisslan?

Duktiga forskare på det välrenommerade forskningsinstitutet Xerox PARC har funnit att en förfärande stor andel av tweetar på Twitter består av meningslöst babbel.

Det kan ju låta som en nyhet. Men det mesta av mellanmänsklig kommunikation är inte så vidare innehållsdigert. Sakinnehållet är inte det dominerande i de flesta samtal.

Så är det. Den som vill vanna fram det intressanta i samtalet får anstränga sig. Det är det som är roligt med mänskliga samtal.

(Samma insikt här, här och här.)
Nyhetens lite nöjda tonläge är riktig, men felriktad. Visst, det stämmer! Fullt av babbel där ute. Men nyheten har ett tonläge av ”där ser ni, bara skräp med nya medier”. Istället borde tonläget vara: ”men kolla vad bra, det är det här vi är til för!”: det är därför vi har redaktioner som ska se till att förädla och tillhandahålla information som är höggradigt relevant och med inte alltför mycket meningslöst babbel, filtrerat ur bruset.

Istället intar de klassiska medierna en defensiv position. Synd.

Häxkonst, nej jag menar religion

Vilken gräns?

Jag delar många politiskt aktivas kritiska blick. Kritik är något gott och en motor för mycken förändring. Jag har full förståelse för den ilska och frustration många reformvänner känner inför förändringars långsamma takt. Men viljan att finna skyldiga, illvilja och ondska för att förklara de orättvisor man ser och för att rättfärdiga sin frustration förskräcker mig.

Den är utmattande, sökt och skadlig för skribenten själv, för läsaren och för tredje parter. Det räcker så gott med dumhet, brist på empati och själviskhet som förklaring för det mesta vi ser i världen: endast undantagvis kan vi finna ondska som förklaring för mänskligt handlande. Och girighet och egennytta, även när den inte är vacker, även när den företes av personer den kulturella avantgarden föraktar av någon anledning, kan leda till konstruktiva och användbara saker för oss alla.

Det är lättare att vara liberal, att bejaka den allerstädes närvarande egennyttan och förändringsviljan, att bygga ett samhälle som söker finna mekanismer som kanaliserar egennyttan till allas nytta även när den individ som agerar efter sin egen pipa främst arbetar åt sig själv. TIll och med om vi inte gillar den individen. Och vi behöver inte tillskriva folk intentioner som vi inte har någon möjlighet att verifiera eller kullkasta.

Ilska förgiftar samtalet, förmörkar livet för den ilskne (och dessutom för den ilsknes vänner och familj) och leder i förlängningen inte till ett bättre samhälle.

Vi har många exempel på hur ett samhälle byggt på ilska kan te sig. Inget sådant samhälle vill vi bo i.

En kompis gav mig tidningen Flamman i gåva. Jag har nog aldrig läst Flamman särskilt noga – när jag läst socialistiska tidskrifter har jag oftare vänt mig till frihetliga snarare än kommunistiska källor, så jag blev nyfiken.

Jag gillar förändringens och fartens inneboende kraft: förändring i sig är ofta bättre än det resultat den skänker oss. Jag gillar inte auktoriteter och etablerade makthierarkier. Jag gillar inte hänvisning till tradition som skäl gott nog för att en praxis ska vidmakthållas. Jag anser mig vara vänsterradikal. Där delar jag i stora delar kommunisternas syn på värld och förändring. Men vilken skillnad i världsbild mellan mig och kommunismen!

Flamma stolt

”Allt det goda är en frukt av kamp” skriver en kolumnist. Och i en ledarartikel som hårt och ur min synvinkel rättvist angriper den okunnige major Björklund för sitt halvsmälta attitydbaserade reformprogram för skolväsendet skriver de både ”kan man tolka det på annat sätt än att regeringen inte vill att arbetarklassens barn ska läsa vidare?” och ”Jan Björklund är liberal och i hans värld finns inga sociala eller ekonomiska strukturer, bara individer.” Ingen av de texterna finns i nätupplagan.

De flesta svenskar är liberaler. Björklund verkar inte vara samma slags liberal jag är, men mycket delar vi nog med varandra och med de flesta av resten av befolkningen. Liberaler erkänner helt visst existensen av ekonomiska och sociala strukturer. Däremot tror vi liberaler också på individens möjlighet att bryta dessa strukturer av egen vilja och vi misstror paternalistiska försök tvinga individer bryta dem om de inte vill. Vi tror på möjliggörandet, inte på tvånget. Och att Björklund och regeringen inte skulle vilja att arbetarklassens barn ska läsa vidare är kanske en nödvändig demonisering av motparten, för att läsekretsen skall känna igen sig i den kamp för den goda frukten de strävat efter under hela nittonhundratalet.

Det har jag skrivit om tidigare, om ilskan.

Höst

En nostalgisk ilska. Vart leder det?

Där en hundra år sedan maktens män sov illa om natten när de ställdes för arbetarrörelsens krav på en annan värld, där sågs av många repressionen som en möjlig utväg att bevara det bestående och heliga. Så fel de hade!

Det är mot bakgrund av det felet deras handlingar måste tolkas och förstås. Det var rädslan för just ”en annan värld” det handlar om. Förändring skrämmer och många är beredda till svåra vedermödor för att hindra den. Det gäller såväl nationalister i Sydafrika, falangister i Spanien, vita i Finland och juntans anhängare i Chile. Det förklarar varför en stillsam i princip fridsam borgerlighet inte mer tog avstånd från de excesser repressionen tog till. Den som garanterar business as usual får medelklassens röst.

Att däremot försöka förstå utan den kontexten, genom att enbart läsa de mest hettade citaten, och att dra alla över en kam utan att se vilket samhälle de velat bygga leder fel.

De svarta i Spanien vann sin strid och fick som de ville. De vita i Finland vann de också sin strid och fick som de ville. Inte i alla detaljer: Francos militärer, svartrockar och skollärare hade nog velat ha en än hårdare repression, men det samhälle de byggde var det de ville: traditionellt och till synes oföränderligt, och ett samhälle där evig lag och evig moral var rättesnören. Många i Finland ville nog ha en monarki och inte en republik. Men det samhälle de självägande bönderna och välbeställda borgarna i Finland byggde efter inbördeskrigets skändligheter var det samhälle de siktat mot innan: en där medborgarnas självständighet från auktoriteter och likhet inför lagen var rättesnören.

Ja, de båda var emot revolution, mot bolsjeviker, mot de egendomslösas ur vårt perspektiv alldeles rimliga krav och förhoppningar. Det gemensamma var rädslan för samhällelig förändring och beredskapen att ta till repression för att trygga sina intressen tillsammans med de värden de såg som eviga. Att måla dem båda med fascismens pensel är att missförstå vad det hela handlade om.

I en tradition av att söka enkla förklaringar på 1900-talets excesser skriver recensenten Henrik Arnstad ”Året efter finska inbördeskriget grundades de första kampgrupperna fasci di combattimento i Italien. Fascismen gjorde entré i Europa – ett reaktionärt svar på demokratiseringen. Är samtidigheten en slump?” Ja, alltså, samtidigt som fascismen gjorde entré i Europa stadfästes efter ett blodigt inbördeskrig demokratin i Europas nordöstra hörn, rösträtt för alla medborgare utan speciellt begränsande rösträttsstreck garanterades och en fri press fortsatte fungera. För att segrarna efter inbördeskriget ville ha det så. Är samtidigheten en slump?

Anpassning till skadeverkningar vi skulle kunna motverka pratas det allt oftare om. Defaitism.

Idag skriver äntligen dagspressen om saken. Bra. Men för att hamra hem sitt argument tar skribenten i. Han ser inte ekonomi som det intressanta orsakssambandet. Han ser inte rika affärsintressen mot fattiga. Han ser ”mjölkvit professor” mot de andra. ”De är alla svarta”.

Så klär man viktiga frågor i nattståndna kategorier för att malla sig över sin egen färgblindhet.