Vad de än säger har jag rätt

I en inlaga skriven i skrockande ton avfärdar en docent i psykiatri vård som inte baserar sig på piller eller skalpell. ”Ingen psykoterapiform – vad Socialstyrelsen än säger – kan anses ha oomtvistliga bevis för sin effektivitet. Frågan är om någon av metoderna är sämre än den andra.”

Så låter ett äkta silverskägg. Den här sortens attityd är prevalent i företagsstyrelser, professorskollegier och föreningsvärlden runt om: sanningen är nu en gång funnen och behöver inte revideras ens när ny kunskap tillstöter.

Det är givetvis så att den som har en vetenskaplig titel och uttrycker sig så svepande borde berövas titeln. Men den här citerade (rätteligen f d) docenten kommer kunna sitta och skrocka i fred.

(Det är nämligen så att den ena av honom förkättrade terapiformerna enligt alla tillgängliga studier är lika bra som medicinering, men utan många av medicineringens otäcka bieffekter. De senare märker inte docenten nåt av för då har ansvaret för den nödlidande patienten flyttats till en annan avdelning och då är det en försäkrings- och rehabiliteringsfråga.)

Det sansade samtalet i gammelmedia

I en klassisk TV-krönika diskuterar en klassisk svensk kulturskribent ett aktuellt fall där mediernas rapportering är värd att fundera närmare på. Det är en intressant debatt i sig, men det skribentens inlägg visar är också hans attityd gentemot nya medier. Han skriver:

• ”…vada till invektiv i blogghavet…”
• ”…var femte svensk är snart blogghaverist…”
• ”…hatar etablerade medier…”
• ”…Plötsligt blev till och med bloggtrynet en smula logiskt…”

Och detta tonläge håller han gentemot de nya medierna (som han buntar ihop till ett enda ”blogghav”) trots att han håller med den kritik en del av skribenterna rest i sakfrågan.

Läge för självkritik, avslutar han. Det är en smula sent för det i sakfrågan. Den kritiken framförs utanför Marieberg, i många fall i mer höviska ordalag.

Tryne på dig själv, farbror.

En acceptabel nivå av klasshat

En av dagspressens kultursidor låter en av sina skribenter vädra klassfördomar. Han berättar om ett nyligt besök på en fin lunchkrog och störs av de andra gästerna vid borden intill inte vederfars av samma förstämning som han själv anser passar till tidsandan och krisens gråhet.

”Just då kände jag att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.”

Affärslunch

Om man tar på sig uppgiften att hitta de skyldiga till … till, ja, förresten, till vadå? Till finanskrisen? Ja, de skyldiga kanske äter lunch på Östermalm. Och de kanske är på gott humör och har färggladare kläder än skriftställaren på Dagens Nyheter. Själv ska jag försöka låta bli skratta högt i offentliga rum, för tidsandan kräver en mulen uppsyn. Iallafall för den som vill leka med kulturskribenter. Eller så var bara skriftställaren och professorn på dåligt humör och gillade inte att безкультурные uppkomlingar hittar ända till det inre av Östermalm. Lite mer noblesse oblige på lunchkrogen om vi får be. Skratta inte så högt och bullrigt. Och stäng av mobiltelefonerna.

Vilket också Neo uppmärksammat.

Bärplockare ett riskyrke

TT rapporterar idag i ett flertal tidningar att lantbrukare inför sin förbundsstämma motionerar om stopp mot kommersiell bärplockning i hela landet.

Det hänvisas till säkerhet — bärplockarna riskerar bli skjutna av klantiga jägare. Vore det inte bättre dra in licensen för de osäkra tjalle-tvärvigg-jägarna?

Hur driva folk till bloggande

DN Kultur, vars aversion och beröringsskräck för nya medier är tydlig (men oundvikligen statt i vikande, numera är Newsmillinlägg nyheter på DN), har först kritiserat Aftonbladet och sedan tagit in en kommentar från Aftonbladets chefredaktör. Ämnet för diskussionen är om ny journalistik och pappersmediers lämpligaste förhållingssätt gentemot den klassiska undersökningen versus att skapa egna nyheter, men det är inte det viktiga här.

I en svarskommentar tvålar skribenten Johan Croneman till redaktören genom ett lite småfyndigt formulerat men helt innehållstomt ”svar direkt”. Bah, min bäste redaktör! Ett sådant slappt slöseri av spaltcentimetrar! En sådan brist på respekt för läsaren! Varför skulle man vilja läsa ”nyah nyah durå”-kommentarer? Och varför skulle någon vilja skicka kommentarer till DN Kultur om redaktionen behandlar en så? Det är som om de vill släcka ur viljan till debatt.

Tur det finns andra forum att ventilera sina tankar i, mindre destruktiva sådana.

Man har mycket funderingar.

Nyss på nyheterna berättade en ansatt informatör på AMF (där det just för tillfället diskuteras om en oanständigt hög direktörslön) hur kunderna ringer och skriver in. Det kan med kännedom om sakförhållandena och tidandan med fog antas att kunderna visar känslor på en skala från upprörd till rasande. Vad säger då kunderna?

- Man har mycket frågor, man har mycket funderingar.

Funderingar. Det är en fin eufemism för raseri. Funderingar.

Kvinnor ska tro

”Kvinnor måste omprogrammeras att tro att de är lika viktiga på arbetsmarknaden.” noterar en kvinna i min närhet att några feminister tipsar om i dagspressen .

”Tro”? inte att de ska veta det då?

Det kan vara plågsamt när strukturer rämnar

Det råkar sig så att två representanter för traditionella medier samtidigt beklagar sig över sin brist på förståelse för nya medier. Dagspressen misstänker en orkestrerad konspiratorisk kampanj att välta FRA-lagen. Men, som flera redan frågat: vem skulle kunden vara? En redaktör för en låtsastidning för medierna ojar sig över att bloggare kan vara gapiga. Att de inte förstår att det är deras roll som redaktion att bringa reda i röran?

Det är de som ska förädla. Stretar de emot dyker nya redaktioner upp. Sådana som kan se det nya och använda medborgarjournalistik och gapiga bloggreaktioner som råmaterial, inte som ett hot.

Mutu eller fundamentalism

På dagspressens debattsida ventilerar ett välutbildat och kunnigt silverskägg sin ilska över ”miljöfundamentalismen”. Skribenten vet mycket om toxikologi och har goda insikter i hur nollvisioner kan vara förledande och till och med skadliga.

Nilsson skriver att svenska myndigheter saknar ”djupare insikt om skillnanden mellan reella och marginella miljöhot.” och hur myndigheter sprider falska eller åtminstone i evidens ogrundade skrämseluppgifter och riskerar hamna i att ”genomföra meningslösa stolligheter” med mer symbolvärde än effekt.

Den sortens insikter behövs i debatten.

Men i sin iver att övertyga tar professor Nilsson i. Han avfärdar klimathotet och en allmän entusiasm för snabba lösningar på svåra miljöfrågor (där hans expertis är något bättre än gemene mans, men inte på något sätt professionell) genom att skriva:

• Ekologiskt, miljövänligt, klimatvänligt och liknande har blivit den nya tidens slagord som med närmast religiös hänförelse tycks genomsyra det mesta.
• Ve den som i det likriktade och politiskt korrekta Sverige har mage att ifrågasätta ett och annat i den gröna våg som sveper över landet.
• Det är sedan länge känt att det inte finns något enkelt samband mellan de pågående klimatförändringarna och utsläpp av koldioxid.
• Det framstår som groteskt att ett Sverige, som i jämförelse med länder som USA, Kina och Indien endast står för en bråkdel av alla koldioxidutsläpp, i ett anfall av populistisk hybris vill peka finger och ”visa vägen”.

Det är synd att skribentens förutfattade åsikter om klimathotet så övertrumfar hans vilja att diskutera den evidens för de erkänt bisarra nollvisioner och slagord myndigheter ofta lanserar. Det gör det lätt att avfärda det han skriver som det vanliga okunniga dravlet.

Kunde inte dagspressen bestått honom med redigeringshjälp? Nu låter han som vilken magsur gubbe som helst: ”allt är så konstigt nuförtiden och varför lyssnar ingen på mig”.

Unixkod, kunskap och kompetens

I en artikel i bulevardpressen diskuteras hur i bakgrunden på en reklamfilm orden ”ner med palestina” flimrar förbi. Alldeles oavsett ens åsikter i Mellanösternfrågan är det förstås intressant att reda ut hur en politisk appell hamnar i en reklamfilm. Aftonbladet går till botten i frågan och frågar Sony Ericsson:

”På Sony Ericsson vill man inte kännas vid det politiska slagordet.

– Det här är absolut ingenting vi står för, säger svenske PR-chefen Gustav Brusewitz.

Men hur har den då hamnat i spelet?

– Den byrå man anlitat för att bygga spelet har kopierat en så kallad unixkod från en sajt på nätet. Tydligen har man inte varit observant och rensat koden, säger Brusewitz. ”

Att en PR-chef inte vet bättre är väl inte så konstigt men att en journalist nöjer sig med ”unixkod” är ju lite löjligt. Påminn mig att inte läsa Aftonbladet mer.