Mutu-kunskap

På finska talas ibland om mutu-forskning och mutu-kunskap. Mutu av musta tuntuu…: ”jag upplever att…”. Eller rättare, med en ännu mer rikssvensk ordvändning: ”jag tycker ändå att…”.

Ställd inför kunskap, vare sig den är välbelagd eller ej, väljer de flesta av oss att tolka den så att den bekräftar våra tidigare åsikter. Så ligger det till och så kommer det alltid att ligga till.

Diskussionen om hemspråksundervisningens för- eller nackdelar i skolan är ett sådant område. Forskningen är säker på sin sak: det är bra för barn att lära sig sitt första språk ordentligt och det är inte en integrationsmässig fördel att undertrycka språket. (Möjligen blir nästa generation då mer lokalspråklig, men det är på bekostnad av den generation som saknar intellektuella verktyg att förstå sin vardag och sin omvärld.) Detta kan dock inte genomföras utan ansträngning: att lära sig fler språk ordentligt är jobbigare för barnet i fråga än att inte ordentligt lära sig något språk alls. Det är konstigt att det borde behöva påpekas, men så är det.

För den intuitivt tänkande, icke kunskapsbaserade, åsiktsmaskinen är det lättare att se att invandrarbarn inte ska distraheras med annat än rejäl och ordentlig svenska. Vräk på med Madicken bara, så är saken biff och barnet integrerat. Hemspråk är kulturförsvagande och distraherande.

När bevis för motsatsen framläggs säger åsiktsmaskinen: ”[men jag tycker ändå att ...] det bevisar bara att duktiga barn är bättre i skolan”. Men det är väl skolans uppgift som ofta framhålls att just se till duktiga barn blir just uppmuntrade och därmed lyfter nivån även för de andra barnen, enligt vad samma åsiktsmaskin ventilerat i andra sammanhang!

Andra känner också efter om mutu, betyg, hemspråk, integration

Varför betyg? Och varför överklaga?

Det låter snyggt och rättsäkert att låta elever överklaga betyg – som rapporteras i nätpressen och dagspressen idag. Och alla har vi råkat ut för orättvisa bedömningar. Problemet med förslaget är dock att det sammanblandar betygens tre var för sig viktiga funktioner:

1. Feedbackkanal till eleven om hur arbetet i skolan fortgår (där ingen överklagan är relevant)
2. Feedbackkanal till hemmet om hur arbetet i skolan fortgår (där eleven bör kunna sköta randinformationen vid köksbordet utan hjälp av överklagan)
3. Urvalsinstrument till högre utbildning (där överklagan givetvis är genomviktig och förstås helst borde skötas av det mottagande lärosätet snarare än en ny bedömning av skolan i fråga)

Och det är givetvis olyckligt att de blandas samman i samma instrument. Helst borde de hållas helt separata. Det har jag argumenterat för förut på denna blogg (som mer och mer blir en blogg, egentligen, fast den inte var avsedd bli det).

Dessutom är det synd om elever hamnar i en rättighetsdiskurs gentemot läraren. Det bör vara kul och lustfyllt att lära: det blir inte bättre om det omformas till ett gräl om bedömningen i motsats till innehållet i lärandet. Men att Björklund är skeptisk är förmodligen inte grundat på viljan att föra in kunskapslust i skolan – utan snarare för en enkelspårig oro för att undergräva katederns auktoritet.

Andra tycker också till om betyg, rättighet, feedback, skola, hysteri, överklagande, rättighetssamhälle

Utbildning eller certifiering?

Ska lärare bedöma, döma, välja ut till högre utbildning? Ska de ge feedback överhuvudtaget? Vad är lärarrollen?

Ett förslag från utredaren Ullenhag läcks i förväg både här och där – enligt dagspressen kommer endast behöriga lärare få ge betyg. Det kommer att leda till förutsägbara reaktioner från förutsägbara parter.

Själv kan jag ge ett exempel på en förutsägbar reaktion: den bästa läraren jag haft och som har en icke föraktlig del av ansvaret till att jag hamnat där jag hamnat i förvärvslivet var ingalunda behörig. Tack Stig Hallberg för att du lärde mig räkna!
Det är vanligt att det är så, vilket också dagspressen noterar.

Men förslaget sätter fingret på en viktig distinktion mellan roller läraren måste anta – och en som vi kommer behöva ta ställning tid snart! Samhället vill inte utföra alla tjänster befolkningen har intresse av, vare sig det handlar om gatsopning, tunnelbanedrift … eller utbildning. Någon entreprenör får sköta driften.

Men certifiering av tjänster och översyn ska skötas offentligt. Förslaget är rimligt just på det sättet: gå kurser var du vill, spela roll om läraren är behörig eller ej, bara man kommer överens med vederbörande – kom sen till den offentligcertifierade inspektören för att examineras och för att få dina utbildningsbevis. Jag hoppas verkligen universiteten rör sig i den riktningen – kända som de är för att vara kassa på pedagogik men duktiga på examination.

Det kan leda till att betyg som sätts av lärare mer kan förstås som uppmuntran och feedback och att urvalsinstrumenten är externa – det kan leda till större solidaritet och samhörigetskänsla mellan kateder och skolbänk inför ett gemensamt yttre mål! Denna blogg har skrivit om det här förut.

Frigör läraren från den betungande urvalsrollen, men uppmuntra feedback! Läraren bör få ge massa betyg: det är bra för läraren, eleven och elevens föräldrar. Men alla andra ska strunta i dem!

Taggar på bloggar.se:betyg, skola, utbildning, urval, feedback

Betyg, feedback och urval

Johannes Åman skriver den 7 februari 2008 om det åter omgjorda betygssystemet.

Skolminister Björklund förevisar ett lite lätt ombyggt betygssystem, med betyg något längre ner i åldrarna. Föregivet görs detta för att en del elever och en del lärare önskat sig det, men det är tydligt det i stor utsträckning handlar om att Björklund själv trivs med tanken att reda upp kunskapskvanta ordentligt. Det är säkert också så att docentpartiets väljare har barn som gör ganska bra ifrån sig i skolan och som nu kommer kunna komma hem med kvitto på sin insats redan i något lägre årskurser.

Pedagogiskt och inlärningspsykologiskt är det förstås så att rätt formulerad feedback är omtvistat gott. I en klassituation kan betyg vara bra feedback, i synnerhet för den elev som oftast har goda betyg och som har självkänsla nog att förstå en sänkning som en varnande signal. Men feedback är alltför viktigt för att sparas till laddade situationer en gång i terminen. Då motverkar betygen sitt syfte och kan leda till att betraktas som självklarheter för en del (ja, alltså, docentpartiets telningar) och irrelevanta för en del. Är betyg bra (vilket de kan vara) så bör de ges hela tiden! Kontinuerligt, till exempel, eller en gång i veckan eller så.

Men tyvärr används betyg för både urval och feedback. Om skoleleven provar en ny teknik, läser en annan bok, eller uttrycker en åsikt som inte överensstämmer med lärarkårens är det rimligt att det ger lägre betyg. Det är det lärarens uppgift är. Men det ska inte hindra eleven i fråga att i framtiden gå vidare till nya utmaningar (snarare tvärtom!) Att läraren både ger feedback och bestämmer huruvida eleven får tillträde till högre utbildning är en dum sammanblandning av roller och kommer inte befordra samarbete mellan elev och lärare i klassrummet. Som Johannes Åman förhoppningsfullt skriver om det nya systemet ” … krånglar inte i onödan till dialogen mellan lärare och elever” – men det gör det. Om läraren har både feedback och urval på sin tallrik kommer betygens urvalsfunktion att överskugga dess feedbackfunktion för eleven. Och då vill inte eleven stöta sig med läraren, tar inga risker, provar inte nytt, prövar inte sina vingar. Det premierar skoluppsatser som är lika DN-ledarartiklar från förr.

Betyg kan vara bra. Men se i så fall till att högre utbildningsinstitutioner väljer sina elever med bättre mekanismer än så!

Taggar på bloggar.se:betyg, skola, utbildning, urval, feedback