Betraktarens färgade öga

Anpassning till skadeverkningar vi skulle kunna motverka pratas det allt oftare om. Defaitism.

Idag skriver äntligen dagspressen om saken. Bra. Men för att hamra hem sitt argument tar skribenten i. Han ser inte ekonomi som det intressanta orsakssambandet. Han ser inte rika affärsintressen mot fattiga. Han ser ”mjölkvit professor” mot de andra. ”De är alla svarta”.

Så klär man viktiga frågor i nattståndna kategorier för att malla sig över sin egen färgblindhet.

Det sansade samtalet i gammelmedia

I en klassisk TV-krönika diskuterar en klassisk svensk kulturskribent ett aktuellt fall där mediernas rapportering är värd att fundera närmare på. Det är en intressant debatt i sig, men det skribentens inlägg visar är också hans attityd gentemot nya medier. Han skriver:

• ”…vada till invektiv i blogghavet…”
• ”…var femte svensk är snart blogghaverist…”
• ”…hatar etablerade medier…”
• ”…Plötsligt blev till och med bloggtrynet en smula logiskt…”

Och detta tonläge håller han gentemot de nya medierna (som han buntar ihop till ett enda ”blogghav”) trots att han håller med den kritik en del av skribenterna rest i sakfrågan.

Läge för självkritik, avslutar han. Det är en smula sent för det i sakfrågan. Den kritiken framförs utanför Marieberg, i många fall i mer höviska ordalag.

Tryne på dig själv, farbror.

En acceptabel nivå av klasshat

En av dagspressens kultursidor låter en av sina skribenter vädra klassfördomar. Han berättar om ett nyligt besök på en fin lunchkrog och störs av de andra gästerna vid borden intill inte vederfars av samma förstämning som han själv anser passar till tidsandan och krisens gråhet.

”Just då kände jag att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.”

Affärslunch

Om man tar på sig uppgiften att hitta de skyldiga till … till, ja, förresten, till vadå? Till finanskrisen? Ja, de skyldiga kanske äter lunch på Östermalm. Och de kanske är på gott humör och har färggladare kläder än skriftställaren på Dagens Nyheter. Själv ska jag försöka låta bli skratta högt i offentliga rum, för tidsandan kräver en mulen uppsyn. Iallafall för den som vill leka med kulturskribenter. Eller så var bara skriftställaren och professorn på dåligt humör och gillade inte att безкультурные uppkomlingar hittar ända till det inre av Östermalm. Lite mer noblesse oblige på lunchkrogen om vi får be. Skratta inte så högt och bullrigt. Och stäng av mobiltelefonerna.

Vilket också Neo uppmärksammat.

Men vad ska vi med pengar till?

Sophiahemmet i Stockholm kommer öppna en helt avgiftsfinansierad privat klinik för välbeställda barn. Barn vars föräldrar betalar för sig kommer få snabbare vård.

Det är anstötligt för många att låta en del köpa sig förbi kön. Trots att det gynnar alla som står i kön att en del slipper stå i kö och går till den andra kassan så svär det mot den traditionella svenska kökulturen och rättvisetänkandet att inte alla har samma väntan. Det retar mig också.

(I artiklarna står också att det kommer vara fint på kliniken. Jag tvivlar. Jag har varit patient – ja, eller kund, då – på Sophiahemmet och har inte märkt av något speciellt fint där. Inte finare än den offentliga vården. Men kortare kö, det var det.)

I den ena dagstidningen försöker ledarskribenten Rayman ta till brösttoner: ”direkt inhumant” och ”enormt obehagligt” skriver hon om att den bredare allmänheten inte hälsar den nya kliniken positivt och jämför med prisdifferentiering i modebutiker.

Att inte erkänna det svårtuggade i den här munsbiten är enormt enögt och andas kunskapsförakt mot dem som problematiserar ekonomiska skillnader. Det finns bättre bemötanden gentemot den känsla av orättvisa vi känner när vi ser stamgäster vinkas förbi i krogkön, den känsla av missunnsamhet vi känner när vi ser välbeställda konsumera mer än vi själva kan, den känsla av avund vi känner när vi ser vackra ägodelar vi inte har råd att införskaffa. Och framförallt för den känsla av maktlöshet vi känner när vi förstår att vi inte har råd och inte har möjlighet att bereda oss råd: när vi ser att ekonomiska skillnader inte bara beror på de medvetna val vi gjort, den utbildning vi medvetet skaffat oss utan på faktorer vi själva inte helt rår på.

Det finns nämligen en bra motfråga till de aggressiva protesterna mot privat sjukvård. Bättre än att förhåna och platta till dem.

Jag har själv suttit med blödande och nödlidande barn på offentliga akutkliniker och förbannat ineffektiviteten och det ointresserade bemötandet patienter som kollektiv får av de var för sig vänliga och kunniga sjukvårdsanställda. Jag är beredd att satsa av mina medel för att mina barn ska ha det bättre.

Ska jag inte få göra det? Varför ska jag i så fall anstränga mig? Ska jag bara hänvisas till köptemplen med min nettolön?

Vad ska jag med pengar till om jag inte får satsa mina resurser på det viktigaste jag har?

Taggar på bloggar.se:martina, privat sjukvård, sophiahemmet

Entreprenörskapet avslöjat

Idag i dagspressen funderar och ironiserar krönikören Björk över socialdemokraternas nya giv att uppmuntra entreprenörskap: ”… Det vill säga, om att uppmuntra folk att hitta nya sätt att tjäna pengar på grejer eller tjänster som vi inte visste att vi behövde. …” Sen fortsätter krönikören ut i spinn.

Det är en fantastisk syn på entreprenörskap det. Tur att krönikören i fråga bara tillhandahåller grejer och tjänster vi redan vet vi behöver.

Taggar på bloggar.se:entreprenörskap, entreprenör

Märklig nyhetsvärdering

Att yttrandefrihet kan användas för att svartmåla, att valkampanjer kan leda till excesser och att toktroende kan ljuga för att försöka övertyga kan inte vara en nyhet för någon. Inte heller att det i Förenta staterna finns väljare som inte håller med de flesta av oss med svenska värderingar. Hur kan det då komma sig att dagspressen väljer att på en av sina debattsidor – en som är svår att få plats på för vedertagna forskare, etablerade politiker eller vem som helst – publicera en rapport om just ovanstående?

Rapporten är dessutom inte särskilt intressant eftersom den bara tar upp de problem yttrandefriheten kan ställa till med för en enda kandidat: Barack Obama, som den svenska pressen och publiken tagit till sitt hjärta. (Så även jag själv: han verkar onekligen vara den enda av kandidaterna som har möjlighet att ändra på viktiga attityder i ledargarnityret.)

Men hur kan det vara värt att öda dyrbara spaltcentimetrar på att berätta att en del amerikaner inte är snälla mot en av sina kandidater?

Det skulle vara begripligt om debattredaktörerna inte känner till att det finns motsvarande svavelosande invektiv att finna mot varenda en av kandidaterna. Det kan inte stämma. Sådana analfabeter kan de rimligen inte vara.

Det skulle vara begripligt om Brännpunktsidan vore en kanal att nå väljare och debattredaktörerna drev en medveten politisk linje för att övertyga dem. Så är det inte.

Jag väljer att tolka den som en bekännelse till läsarna om att tidningens egen bevakning av det amerikanska presidentvalet är otillräckligt. Men det är ett dåligt substitut att publicera en upprörd betraktelse av en partisk betraktare.

Alla svalde väl inte idyllen

”Alla svalde väl inte idyllen” skriver dagspressen idag om Maodyrkan på sexti- och sjuttitalen apropå en nyutkommen bok. Det berättar något om skribentens och mediearbetarnas umgängeskrets och referensramar. Även borgerliga publicister tyckte Mao var intressant, fortsätter hon fundera.

Men majoriteten av svenskarna var inte intresserade alls av maoism.

Lika lite som svenskarna i gemene man var nazistiska medlöpare på trettitalet var de kommunister eller maoister på sjuttitalet. Folk i allmänhet har nog hållit huvudet mer kallt än vindflöjlarna vi får hållas med i mediernas redaktioner.

Pfft.

Maria har varit utomlands ett tag

Maria Wetterstrand har ändrat sig i EU-frågan och kommer nu själv att arbeta för att miljöpartiet inte längre kommer arbeta för ett utträde ur EU och för en upplösning av unionen. Hon argumenterar för att klimatarbetet till exempel blir lättare om det görs överstatligt och att EU kan vara en progressiv kraft.

Men att hon ändrat sig handlar nog mest om att hon varit ute i Europa. Hon har bott i Finland i sex månader, har handlat med euro varje dag, har ett barn som fömodligen kommer börja tala ett annat språk med mer intressant kasussystem än det svenska och sett att andra länder i Europa inte nödvändigtvis har sämre standard än Sverige. Det är inte många svenskar som bott i andra länder som är EU-motståndare.

EU-motståndet bottnar i folkrörelsernas bondfångeri mot sina medlemmar. Många i Sverige tror vi är med i EU för att visa de andra medlemsländerna hur saker ska skötas. Men i andra länder sköter de saker ganska bra, var och en på sitt sätt – och ofta nog bättre än hur det görs i Sverige! Den insikten får den som bor i ett annat land ett tag.

Skicka alla utomlands. Det är lätt nu med EU-pass.

Hybris

Miljöpartiets språkrör antyder att en omsvängning i partiets hittills tydliga ståndpunkt att Sverige bör utträda ur unionen står för dörren, enligt den partipolitiskt oberoende dagspressens nyhetssidor. Partiets ledande företrädare är dock inte eniga, enligt artikeln, där det skrivs:

Partiets EU-parlamentariker Carl Schlyter tycker dock inte att det finns någon anledning att ändra partiets krav på ett utträde.

- Drömmarna om att EU ska bli svenskt, sluta detaljreglera, bli en fredsklubb och lösa miljöproblemen är hybris.

Det kan man ju hålla med om att drömmarna om att EU ska bli svenskt är: hybris alltså. Det kommer inte att ske.

Men hur är det med att ens önska att EU ska det? Varför ens vilja det? Där blottar den sanna elitismen sitt ansikte!

Den självkorrumperande demokratin

Den partipolitiskt oberoende dagspressen skriver på sin ledarsida idag om partistöd. Den bör ses över, slår ledarsidan fast, med det fasta tonfall och den tydlighet sidan alltid gjort sig känd för.

Om det är någonting som kommer få framtida historiker le spefullt över det sena nittonhundratalets polito-ekonomiska system kommer det vara partistödet. Det påminner till sin konstruktion om flerpartisystemet i DDR, om rösträttsstrecken i förra seklets början, om parlamentariska konstruktioner såsom den brittiska första kammaren, om politiskt tillsatta nämndemän i rätten.