Meningslöst babbel

Duktiga forskare på det välrenommerade forskningsinstitutet Xerox PARC har funnit att en förfärande stor andel av tweetar på Twitter består av meningslöst babbel.

Det kan ju låta som en nyhet. Men det mesta av mellanmänsklig kommunikation är inte så vidare innehållsdigert. Sakinnehållet är inte det dominerande i de flesta samtal.

Så är det. Den som vill vanna fram det intressanta i samtalet får anstränga sig. Det är det som är roligt med mänskliga samtal.

(Samma insikt här, här och här.)
Nyhetens lite nöjda tonläge är riktig, men felriktad. Visst, det stämmer! Fullt av babbel där ute. Men nyheten har ett tonläge av ”där ser ni, bara skräp med nya medier”. Istället borde tonläget vara: ”men kolla vad bra, det är det här vi är til för!”: det är därför vi har redaktioner som ska se till att förädla och tillhandahålla information som är höggradigt relevant och med inte alltför mycket meningslöst babbel, filtrerat ur bruset.

Istället intar de klassiska medierna en defensiv position. Synd.

Det sansade samtalet i gammelmedia

I en klassisk TV-krönika diskuterar en klassisk svensk kulturskribent ett aktuellt fall där mediernas rapportering är värd att fundera närmare på. Det är en intressant debatt i sig, men det skribentens inlägg visar är också hans attityd gentemot nya medier. Han skriver:

• ”…vada till invektiv i blogghavet…”
• ”…var femte svensk är snart blogghaverist…”
• ”…hatar etablerade medier…”
• ”…Plötsligt blev till och med bloggtrynet en smula logiskt…”

Och detta tonläge håller han gentemot de nya medierna (som han buntar ihop till ett enda ”blogghav”) trots att han håller med den kritik en del av skribenterna rest i sakfrågan.

Läge för självkritik, avslutar han. Det är en smula sent för det i sakfrågan. Den kritiken framförs utanför Marieberg, i många fall i mer höviska ordalag.

Tryne på dig själv, farbror.

En acceptabel nivå av klasshat

En av dagspressens kultursidor låter en av sina skribenter vädra klassfördomar. Han berättar om ett nyligt besök på en fin lunchkrog och störs av de andra gästerna vid borden intill inte vederfars av samma förstämning som han själv anser passar till tidsandan och krisens gråhet.

”Just då kände jag att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.”

Affärslunch

Om man tar på sig uppgiften att hitta de skyldiga till … till, ja, förresten, till vadå? Till finanskrisen? Ja, de skyldiga kanske äter lunch på Östermalm. Och de kanske är på gott humör och har färggladare kläder än skriftställaren på Dagens Nyheter. Själv ska jag försöka låta bli skratta högt i offentliga rum, för tidsandan kräver en mulen uppsyn. Iallafall för den som vill leka med kulturskribenter. Eller så var bara skriftställaren och professorn på dåligt humör och gillade inte att безкультурные uppkomlingar hittar ända till det inre av Östermalm. Lite mer noblesse oblige på lunchkrogen om vi får be. Skratta inte så högt och bullrigt. Och stäng av mobiltelefonerna.

Vilket också Neo uppmärksammat.

Hur driva folk till bloggande

DN Kultur, vars aversion och beröringsskräck för nya medier är tydlig (men oundvikligen statt i vikande, numera är Newsmillinlägg nyheter på DN), har först kritiserat Aftonbladet och sedan tagit in en kommentar från Aftonbladets chefredaktör. Ämnet för diskussionen är om ny journalistik och pappersmediers lämpligaste förhållingssätt gentemot den klassiska undersökningen versus att skapa egna nyheter, men det är inte det viktiga här.

I en svarskommentar tvålar skribenten Johan Croneman till redaktören genom ett lite småfyndigt formulerat men helt innehållstomt ”svar direkt”. Bah, min bäste redaktör! Ett sådant slappt slöseri av spaltcentimetrar! En sådan brist på respekt för läsaren! Varför skulle man vilja läsa ”nyah nyah durå”-kommentarer? Och varför skulle någon vilja skicka kommentarer till DN Kultur om redaktionen behandlar en så? Det är som om de vill släcka ur viljan till debatt.

Tur det finns andra forum att ventilera sina tankar i, mindre destruktiva sådana.

Det kan vara plågsamt när strukturer rämnar

Det råkar sig så att två representanter för traditionella medier samtidigt beklagar sig över sin brist på förståelse för nya medier. Dagspressen misstänker en orkestrerad konspiratorisk kampanj att välta FRA-lagen. Men, som flera redan frågat: vem skulle kunden vara? En redaktör för en låtsastidning för medierna ojar sig över att bloggare kan vara gapiga. Att de inte förstår att det är deras roll som redaktion att bringa reda i röran?

Det är de som ska förädla. Stretar de emot dyker nya redaktioner upp. Sådana som kan se det nya och använda medborgarjournalistik och gapiga bloggreaktioner som råmaterial, inte som ett hot.

Europe’s Best Designed Newspaper of the Year

Kolla grafiken på sidan 9 i SvD och sidan 8 i DN idag – den 3 januari 2008.

Tandlöst, var ordet

Idag skriver Peter Englund på dagspressens kultursida att FRA-lagen inte kommer ha den officiellt avsedda funktionen. Trots att FRA-analytikerna är duktiga kommer de inte kunna hålla jämna steg med inflödet av inkommande data. Se där, en vinjett från insidan! Skriven av en skribent med känd vurm och positiv attityd till underrättelsetjänst!

Lagens tekniska brister är trenne:

1. Det går inte att särskilja utlandstrafik från trafik inom riket (utan att läsa och få insikter i innehållet).
2. Det går inte att tröska innehåll med den noggrannhet som krävs när det gäller sådana volymer som avses.
3. Viktiga parter kommer att antingen kunna skydda sig eller flytta utomlands med hela sin trafik. Det gäller både illdådare och svenska företag med utlandsintressen.

Vi får hoppas att de långa pressläggningstiderna på gammelmedia har gjort hans pessimism vad gäller utgången av omröstningen inaktuella.

Taggar på bloggar.se:FRA, tandlös

Wikipedia: mål eller källa?

Dagspressen försöker idag beskriva en konflikt i akademikers syn på Wikipedia. Det kan mycket väl vara så att de lektorerna Vamstad i Östersund och Gill i Gävle som citeras faktiskt har olika åsikt om Wikipedia. Men det framkommer inte i artikeln: den ena anser att skriva Wikipedia-artiklar är en utmärkt övning för studier i ett akademiskt ämne; den andra anser att Wikipedia inte bör användas som källa i akademiska verk. Helt förenliga åsikter. Så anser även denna akademiker. Även andra har observerat artikeln. Det är värt att diskutera nya mediers roll, det är tydligt.

Skriv om artikeln – den handlade om ett intressant ämne som mycket väl kan problematiseras. Men jag skulle då inte godkänt den för inklusion i Wikipedia!

Taggar på bloggar.se:wikipedia, pappersmedia, dn

Märklig nyhetsvärdering

Att yttrandefrihet kan användas för att svartmåla, att valkampanjer kan leda till excesser och att toktroende kan ljuga för att försöka övertyga kan inte vara en nyhet för någon. Inte heller att det i Förenta staterna finns väljare som inte håller med de flesta av oss med svenska värderingar. Hur kan det då komma sig att dagspressen väljer att på en av sina debattsidor – en som är svår att få plats på för vedertagna forskare, etablerade politiker eller vem som helst – publicera en rapport om just ovanstående?

Rapporten är dessutom inte särskilt intressant eftersom den bara tar upp de problem yttrandefriheten kan ställa till med för en enda kandidat: Barack Obama, som den svenska pressen och publiken tagit till sitt hjärta. (Så även jag själv: han verkar onekligen vara den enda av kandidaterna som har möjlighet att ändra på viktiga attityder i ledargarnityret.)

Men hur kan det vara värt att öda dyrbara spaltcentimetrar på att berätta att en del amerikaner inte är snälla mot en av sina kandidater?

Det skulle vara begripligt om debattredaktörerna inte känner till att det finns motsvarande svavelosande invektiv att finna mot varenda en av kandidaterna. Det kan inte stämma. Sådana analfabeter kan de rimligen inte vara.

Det skulle vara begripligt om Brännpunktsidan vore en kanal att nå väljare och debattredaktörerna drev en medveten politisk linje för att övertyga dem. Så är det inte.

Jag väljer att tolka den som en bekännelse till läsarna om att tidningens egen bevakning av det amerikanska presidentvalet är otillräckligt. Men det är ett dåligt substitut att publicera en upprörd betraktelse av en partisk betraktare.

Alla svalde väl inte idyllen

”Alla svalde väl inte idyllen” skriver dagspressen idag om Maodyrkan på sexti- och sjuttitalen apropå en nyutkommen bok. Det berättar något om skribentens och mediearbetarnas umgängeskrets och referensramar. Även borgerliga publicister tyckte Mao var intressant, fortsätter hon fundera.

Men majoriteten av svenskarna var inte intresserade alls av maoism.

Lika lite som svenskarna i gemene man var nazistiska medlöpare på trettitalet var de kommunister eller maoister på sjuttitalet. Folk i allmänhet har nog hållit huvudet mer kallt än vindflöjlarna vi får hållas med i mediernas redaktioner.

Pfft.