Ordet ”dialog” betyder så mycket

Vår någorlunda utbildade utbildningsminister skriver idag i dagspressen att läraren måste upp i katedern igen och inte gå omkring och låta eleverna styra arbetet. Det finns givetvis mycket att tycka om sjuttiotalets skola och att balansera elevers eget ansvar för sina prestationer med en auktoritativ styrning av utbildningsgången är en grannlaga uppgift som förstås bäst sköts av pedagoger. Att de får direktiv från politiker ingår i arbetet. Vi får väl hoppas att framtida utbildningsministrar inte riktigt på samma sätt utfärdar politiska direktiv till experterna utifrån klockarkärlek till nattståndna skolformer.

I dagens debattext finns en terminologisk finess värd att ta vara på. I sin hyllning till skolan han en gång gått i, där läraren höll ordning från katedern och inte vandrade omkring kollegialt i klassrummet som en handledare skriver utbildningsministern: Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom stoffet, förklara, instruera och repetera utan också att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem.

Aktiv dialog i helklass? Så vad betyder ”aktiv” här? Och framförallt — vad betyder ”dialog”? Med en samtalspart i katedern och tretti i bänkar?

Betyg – tre viktiga funktioner. Nej! Fyra!

Så har då i valrörelsen docentpartiet rustat upp en av sina profilfrågor: skolan och enkannerligen betyg i skolan, vilket också med gillande rapporteras i dagspressen både på nyhetsplats och på ledarsidor.Som jag tidigare skrivit här har betygen tre viktiga funktioner. Just nu skådar vi den fjärde, ur skolans synvinkel mindre viktiga funktionen: feel-good-för-docentpartiet-funktionen.

Skolan bör ha betyg för att

1. … underlätta för andra utbildningsinstitutioner (och andra samhällsfunktioner i förekommande fall) kunna göra urval bland sökande till platser och positioner. Men det vill dessa institutioner gärna göra själv. De vet bättre vad som är viktigt. Studier visar att intervjuantagna läkarstudenter presterar bättre än sina kurskamrater med högre skolbetyg. Det är bättre om institutionerna själv får välja studenter. Dessutom befordrar det en kollegial känsla mellan elev och lärare – ett gemensamt mål att sträva mot, det att eleven kommer in på den utbildning den i första hand vill välja.
2. … ge eleven feedback om sina prestationer. Men sådan feedback, visar all tillgänglig inlärningspsykologisk forskning, måste ges omedelbart, i snar anslutning till prestationer. Ett kuvert i slutet på terminen fungerar inte bra för detta ändamål, oavsett bokstavsskala eller sifferskala. Feedback bör ges – gärna formellt som siffror eller på vilket som helst sätt – varje månad, varje vecka, varje dag! Men de har inget arkivariskt värde och bör inte ligga till grund för annat än elevens självutvärdering; de bör inte heller vara kunskapsrelaterade utan prestationsrelaterade.
3. … ge elevens föräldrar information om elevens, lärarens och skolans prestationer. För det fungerar nog terminsslutbetyg utmärkt. Men det är näppeligen en ministerfråga utan fastmer en fråga för den lokala skolan, föräldrarna och skolrådet. Att det finns begränsningar på vilka former skolans kommunikation med föräldrar får anta är förstås genant: bra att sådan restriktioner lyfts. Om rektor och föräldrar vill ha sifferbetyg till syrenerna så, visst. Men de ska inte missförstås som feedback till elever eller som ett bra urvalsinstrument.

Men nu ser vi som sagt den fjärde funktionen, som aktiveras i valtider. Det till namnet liberala partiets tänkbara väljare är högutbildade, värdesätter skolprestationer och har barn som är duktiga i skolan. Det vill de gärna få kvitto på, så ofta som möjligt. Visst, förståeligt och oantastligt som politisk manöver. Men det har mycket lite att göra med pedagogik.

Jag är själv just docent (med barn som är duktiga i skolan) så det borde fungera för mig – men jag känner mig mer bekymrad över att skolministern inte vill ta till sig forskning utan mer arbetar med att ”skicka en signal”-politik än fundamenta.

Rättspolitik och barnuppfostran

Efter att ha hört och läst argument från företrädare för ett mer utvecklat kontrollsamhälle, argument som “visst kan det uppfattas som integritetskränkande men eftersom vi har barnens bästa för ögonen har vi rätt” och “som ansvarsfull förälder skulle jag självklart drogtesta mitt barn om jag hade anledning att misstänka att hon missbrukade”, är det tydligt att de som argumenterar på det viset har blandat ihop rättssystemets och barnuppfostrans roll.

Det finns många olika metoder för barnuppfostran och den som är förälder får försöka finna den som passar vederbörande familjekonfiguration bäst. Det skulle vara förmätet av vem som helst att ge för petiga råd i frågan.

Men alla som själv har barn vet att det ansvar man har som förälder, lärare eller handledare och den fostran och ledning inför vuxenlivet de vuxna som barnet möter måste bistå med – det ansvaret, den fostran, den ledningen bör inte bygga på att samla bevis mot barnen och att hålla ting därefter.

Barn som far illa och lever ut på skadliga sätt är lätta nog att identifiera utan kissprov och knarkhund.

Barn som vänjer sig vid ett kontrollsamhälle kommer inte att bli de vuxna vi vill ha vid rodret om tretti år.

Och kontrollsystem gör att de redan fogliga kommer lyda bättre men också att de som inte är fogliga kommer finna utlopp på andra sätt.

(denna text publicerades ursprungligen på www.liberati.se)

En republik av intellektuella, outsourcad

I en kommentar till högskoleminister Tobias Krantz” högskoleproposition skriver Henrik Berggren i dagspressen idag. Det är Dagens Nyheter det handlar om, så han anser en del vara bra, en del mindre bra med reformen och det utmynnar i en försiktig välvillig konservatism.

Han tycker det är synd att de klassiska förvaltningsmallarna inte längre föreskrivs i förordningar och regleringsbrev och andra offentliga uppdragshandlingar och han skriver om ”en grundbult i den akademiska friheten: universiteten som en självstyrande republik av intellektuella.” Det låter vackert och inte så lite nostalgiskt.

Universitet har två huvuduppgifter: att utbilda folk till specialistuppdrag genom att förse dem med högskoleexamina av lite olika slag och kurser med lite olika allmänbildande innehåll och, finast och viktigast, att själv ta hand om ett jättefint specialistuppdrag, nämligen forskning och ideutveckling åt alla oss andra. Jo, det finns ett tredje uppdrag också, att anställa folk med knasigt hår, dålig klädsmak och alternativ social kompetens, som annars inte skulle ha någon plats i samhället. (Och jag får säga så här: jag har själv arbetat på flera högskolor både inom och utom Sverige.)

Men när den andra uppgiften sköts som på Karolinska Institutet, landets mest välrenommerade högskola, där doktorsavhandlingar bedöms ängsligt och outsourcat av helt andra parter, så har redan Berggrens framtidsbild inträffat: ”… leder till att högskolan blir en alltför svag part för att kunna samarbeta med näringslivet med integritet”.

På Karolinska får man sin examen genom att ha publicerat ett visst antal publikationer i vissa utvalda tidskrifter. Fyra, tror jag det är. De skrivs i praktiken alltid tillsammans med handledare och andra kollegor. Sen skrivs en ”kappa” — en introduktionsdel till avhandlingen. Kappan och artiklarna häftas ihop och presenteras som avhandling. Detta är helt deterministiskt bestämt av publikationerna. Fyra artiklar -> avhandling. Tre artiklar -> ännu ingen avhandling. Betygsnämnden (representaterna för de intellektuellas republik) läser enbart artiklarna (just på KI — på KTH och SU går det (lite) annorlunda till.) Det innebär att KI helt outsourcat bedömningen av avhandligar till redaktionskommitteerna på journalerna i fråga. Hur länge kommer någon då att bry sig om att KI finns? Varför behövs KI:s logo på avhandlingen?

Spelindustrins existens ett misslyckande för skolan

Spelutredningen lades fram i dagarna vilket rapporteras på flera ställen i dagspressen. Den har många kontroversiella drag, bland annat förslaget att inhemskt hasardspel (för det är spel om pengar det handlar om, inte kul saker i allmänhet) skall skyddas från konkurrens genom nätcensur.

Dagspressendiskuterar och rapporterar också om studier som indikerar den svenska skolans stadigt relativt andra länder sjunkande prestationsförmåga, särskilt när det gäller matematikstudier.

Matematikkompetens är förstås lättare att testa än de flesta andra skolämnen. Men oavsett testresultat är ju förstås det viktigaste hur eleverna reder sig i världen när de fått sin examen. Matematikämnets relevans för framtida framgångar är för de flesta elever högst indirekt.

Men det är ett givet tecken på brister i undervisningen om en enda skolelev satsar pengar på hasardspel och lotterier av det enklare slaget – av de slag som erbjuds av de befintliga lotterierna. Varje satsad slant på penninglotterier, Lotto och jämförbara turspel är kvitton på hur matematikläraren misslyckats.

Varför betyg? Och varför överklaga?

Det låter snyggt och rättsäkert att låta elever överklaga betyg – som rapporteras i nätpressen och dagspressen idag. Och alla har vi råkat ut för orättvisa bedömningar. Problemet med förslaget är dock att det sammanblandar betygens tre var för sig viktiga funktioner:

1. Feedbackkanal till eleven om hur arbetet i skolan fortgår (där ingen överklagan är relevant)
2. Feedbackkanal till hemmet om hur arbetet i skolan fortgår (där eleven bör kunna sköta randinformationen vid köksbordet utan hjälp av överklagan)
3. Urvalsinstrument till högre utbildning (där överklagan givetvis är genomviktig och förstås helst borde skötas av det mottagande lärosätet snarare än en ny bedömning av skolan i fråga)

Och det är givetvis olyckligt att de blandas samman i samma instrument. Helst borde de hållas helt separata. Det har jag argumenterat för förut på denna blogg (som mer och mer blir en blogg, egentligen, fast den inte var avsedd bli det).

Dessutom är det synd om elever hamnar i en rättighetsdiskurs gentemot läraren. Det bör vara kul och lustfyllt att lära: det blir inte bättre om det omformas till ett gräl om bedömningen i motsats till innehållet i lärandet. Men att Björklund är skeptisk är förmodligen inte grundat på viljan att föra in kunskapslust i skolan – utan snarare för en enkelspårig oro för att undergräva katederns auktoritet.

Andra tycker också till om betyg, rättighet, feedback, skola, hysteri, överklagande, rättighetssamhälle

Utbildning eller certifiering?

Ska lärare bedöma, döma, välja ut till högre utbildning? Ska de ge feedback överhuvudtaget? Vad är lärarrollen?

Ett förslag från utredaren Ullenhag läcks i förväg både här och där – enligt dagspressen kommer endast behöriga lärare få ge betyg. Det kommer att leda till förutsägbara reaktioner från förutsägbara parter.

Själv kan jag ge ett exempel på en förutsägbar reaktion: den bästa läraren jag haft och som har en icke föraktlig del av ansvaret till att jag hamnat där jag hamnat i förvärvslivet var ingalunda behörig. Tack Stig Hallberg för att du lärde mig räkna!
Det är vanligt att det är så, vilket också dagspressen noterar.

Men förslaget sätter fingret på en viktig distinktion mellan roller läraren måste anta – och en som vi kommer behöva ta ställning tid snart! Samhället vill inte utföra alla tjänster befolkningen har intresse av, vare sig det handlar om gatsopning, tunnelbanedrift … eller utbildning. Någon entreprenör får sköta driften.

Men certifiering av tjänster och översyn ska skötas offentligt. Förslaget är rimligt just på det sättet: gå kurser var du vill, spela roll om läraren är behörig eller ej, bara man kommer överens med vederbörande – kom sen till den offentligcertifierade inspektören för att examineras och för att få dina utbildningsbevis. Jag hoppas verkligen universiteten rör sig i den riktningen – kända som de är för att vara kassa på pedagogik men duktiga på examination.

Det kan leda till att betyg som sätts av lärare mer kan förstås som uppmuntran och feedback och att urvalsinstrumenten är externa – det kan leda till större solidaritet och samhörigetskänsla mellan kateder och skolbänk inför ett gemensamt yttre mål! Denna blogg har skrivit om det här förut.

Frigör läraren från den betungande urvalsrollen, men uppmuntra feedback! Läraren bör få ge massa betyg: det är bra för läraren, eleven och elevens föräldrar. Men alla andra ska strunta i dem!

Taggar på bloggar.se:betyg, skola, utbildning, urval, feedback

Lärare ur eliten, ja tack!

En insändare i boulevardpressen beklagar sig över den senaste stats-TV-producerade dokusåpan. Med rätta, såvitt jag kan bedöma, kritiserar skribenten, själv lärare, den kvasipedagogiska TV-serien ”Klass 9a” för sina orealistiska utgångspunkter och varnar för att dra för långtgående slutsatser av det ovetenskapliga experimentet serien grundar sig i. Så långt inte så intressant.

Sen skriver han

”Lärarna ska rekryteras ur eliten”, lyder rubriken på en ledare i SvD den 17 februari. Vilka signaler till samhället skickar ett sådant tänkande?
…
Eller vill vi ha ett samhälle som tillåter människor att misslyckas, men som gärna citerar Samuel Beckett: ”…det spelar ingen roll. Försök igen! Misslyckas igen! Misslyckas bättre!”

Vilka signaler? Jo tack, alldeles utmärkta. Som trebarnsfar måste jag understryka att lärarrollen inte är till för att tillåta lärare misslyckas utan för att befordra glada barn bli visa vuxna.

Ge lärarna förtroende att lägga upp undervisningen efter eget huvud, utan alltför många pekpinnar från politiker och tjänstemän! Låt tusen blommor blomma i skolornas klassrum!

Där har vi den sanna elitismen! Så lärare ska få hållas i fred? Nä, inga tusen blommor, tack. Jag kan säkert hitta på många tusen ogräsväxter som skribenten inte skulle vilja se rota sig i klassrummen och de elever han sett passera förbi.

Skolan är för barnen, inte för lärarna.