att kategorisera människor

05/01/2016

Om man står inför en stor hop personer och vill förstå dem lite bättre kan man studera hur de i allmänhet beter sig i någon uppgift eller någon verksamhet eller hur de har någon egenskap.

Ibland är det vettigt att kolla lite närmare. Då är det vettigt att dela in hopen i hyfsat homogena grupper och studera dem separat. Då förstår man mänsklighet lite bättre, lite finkornigare och kan sedan göra exaktare prediktioner om okända individer om huruvida de har någon egenskap av intresse eller kommer uppvisa något beteende av intresse. Homogeniteten måste här då förstås väljas med avseende på det man är intresserad av.

Den första och mest uppenbara indelningen är ofta kön. De flesta människor uppvisar en hyfsat tydlig könsidentitet. Då har vi delat in hopen i två grupper som är hyfsat homogena med avseende på fortplantning. Detta är inte alltid den mest intressanta grundegenskapen, men låt gå.

I klassfikations- och klustringsinriktad forskning är ofta utmaningen att välja hur många klasser av intresse det finns. Ska vi dela in de grejer vi kollar på (i mitt fall oftast textdokument eller ord eller ibland yttranden) i två klasser, tre klasser, sju plusminus två klasser, hundra klasser? Hur många ordklasser finns det? Hur många dokumentgenrer? Det finns inget uppenbart på förhand givet k som är det antal klasser vi kommer finna vara bäst.

Så är det förstås med människor också. Det är urbota dumt att börja med anta att det finns exakt två sorters människor och att alla egenskaper av intresse går att härleda till en binär klassning av deras fortplantningsorgan. För att förstå benägenhet till våldsamt beteende, till depressiva episoder, till kontaktallergi eller till beroende av spel, psykoaktiva substanser eller av lagsportsevenemang är det inte tillräckligt med k = 2.


nema problema inga problem

10/01/2015

Under de nyligen lidna helgerna fann jag att flera personer i min omedelbara närhet tolkade frasen nemas problemas som en slags spanska. Inte som riktig spanska utan som låtsasspanska.

Frasen har ju gjorts populär inte minst genom reklamfilmerna starring Mr. Jim Canon:

Men spanska? Låtsasspanska? Konstigt, tyckte jag för jag har alltid trott det är snickarpolska: nie ma problemu. (Jag har pratat med många polskspråkiga hantverkare utan att kunna polska, och frasen dyker upp då och då.) Så se här hur sociala medier kan hjälpa en till exaktare kunskap! Jag frågade på Twitter:

och fick svar direkt från flera (@maxberggren, @doomlobby, @nikder, @johannaberg, @HakanLindgren), bland annat med länk till Mr. Jim Canon-filmklippet ovan. Och konsensus var att det var serbokroatiska – vilket ju är rimligast, med tanke på hur många talare det finns i Sverige och med tanke på att ”inga problem” på serbokratiska heter just exakt ”nema problema”.


finnar, finlandssvenskar, finländare, vatusvenskar, hurri

20/12/2014

I Finland är nationalitetsdebatten i högsta grad levande. Finland är ett mångnationellt land med synliga minoriteter.

Den officiella terminologin för i Finland boende är att de som där bor är mest finnar och ganska många finlandssvenskar och något färre samer och romer och att alla dessa gemensamt kallas för finländare.

Men det är nu inte riktigt så enkelt.

De flesta i Finland boende har inget emot att kallas för finländare. Dock finns det sådana som tycker att det mest syftar på icke-finskspråkiga (eftersom termen ju är sent konstruerad för att vara just inkluderande) och till och med kan bli lite purkna om de presenteras som finländare. Jag är finne, rättar de. (Jag har sådana bekanta.)

Alla finlandssvenskar vill inte särdefiniera sig genom sitt språkval. De föredrar kallas finnar. (Jag har sådana bekanta.) Mannerheim (vars första språk var svenska och femte språk finska) kallade sig till exempel för finne. Ganska få finlandssvenskar ogillar bli kallade för finnar. (Men jag har även sådana bekanta.)

De flesta finlandssvenskar kallar sig för finlandssvenskar. Ibland, i kortform, kallar de sig svenskar. Det är bara om ingen risk att bli tagen för sverigesvensk finns i samtalet. (Eller som de säger, vatusvensk (vilket finlandssvenskar ofta tror är förolämpande för sverigesvenskar (vilket förvirrar just dessa finländare när det framkommer att nästan ingen i Sverige boende känner till termen tillräckligt mycket för att bli förolämpad av den))).

På finska kallas aldrig finlandssvenskar för svenskar utan i stort sett enbart för finlandssvenskar. Vill man förolämpa finlandssvenskar på finska kallas de för hurri, en term som ibland gissas syfta på svenskans vanliga frågeord ”hur” och ”hurdå”. Vissa finlandssvenskar använder det om sig själva. (Även sådana bekanta har jag.)

Det går inte att ur namnet säkert avläsa vilket förstaspråk personen har, så endast personer som talaren är personligen bekanta med går att säkert säga något om hemspråket. Jag själv brukar kalla alla i Finland boende personer för finnar om jag inte har speciellt behov av att betona ett eventuellt icke-finskt hemspråk jag råkar känna till. Jag tycker ordet finne är finare än ordet finländare.

Den finska (eller finländska) nationalitetsdiskussionen är som sagt levande, och språket är en viktig markör i den diskussionen. Jag är till exempel själv svensk och stockholmare av femte generationen. Jag har delvis finska rötter. Dock har jag bekanta som anser att jag räknas till den finska nationen eftersom jag talar finska hemma.

Dessa bekanta anser även att kareler, ingrer och vepser räknas till den finska nationen och ibland även att ester och lyder och liver räknas dit. Oftast är den här sortens blodsbandsmystiker okunniga om att den viktigare historiska distinktionen inte varit språklig utan religiös: den har gått mellan ortodoxer och evangeliska kristna. Kareler har traditionellt kallat finnar (oavsett språk) för ”rootshi” – det vill säga svenskar, eftersom de gått i lutherska kyrkor. Omvänt har finnar traditionellt kallat kareler för ryssar av motsvarande anledning.

Finnar diskuterar på kultursidor, i akademiska seminarier och på kvarterskrogen livligt huruvida den finska folkstammen bäst betecknas som europeisk eller uralisk, om den svenska, den tyska, den ryska, eller den uraliska urkulturen är den som bäst beskriver det finska folkkynnet. Där är det språk som finska hushåll väljer till hemspråk en viktig signal om perspektiv. Många familjer har i början på 1900-talet valt att byta från svenska till finska för att tydligare delta i ett finskt kultur- och samhällsbygge. (Jag har själv sådana förfäder.) Det medvetna kulturvalet åtföljdes i många fall av intolerans mot dem som inte gjorde samma val: det finns en residualantagonism från den tiden kvar i förhållandena mellan språkgrupper. (Man kan snabbt få till en ganska aggressiv stämning om man trampar fel på kvarterskrogen i dessa frågor framemot småtimmarna.)

Den antagonismen bryter vissa populistiska politiker opinionsvinster i: de argumenterar för att svenskan (och i vissa fall även att samiskan och romani) tar för mycket plats på finskans bekostnad. Det märkliga är att trots att den sortens politiska utspel blir öppnare och vanligare är ändå finlandssvenskans ställning i offentligheten stark. Det forna gammalfinska partiet, idag Samlingspartiet, har en svenskspråkig ledare som just för tillfället är statsminister. (Vissa av mina förfäder skulle byta parti och rotera i sin grav om de visste). Inför förra presidentvalet samlades alla åtta kandidater i en studio för en lång debatt på svenska. (Detta inkluderade kandidaten som starkast profilerat sig som motståndare till svenska språket i finsk offentlighet). Jag skulle vilja se svenska ledande politiker tala politik på något annat språk än svenska!

Det finns i stort sett inga flerspråkiga länder i världen där två språkgrupper lever så harmoniskt med varandra, oberoende av etiketter!


trygghet som slagpåk

22/11/2014

En otäck tendens i politiska debatter i USA är att hänvisa till sin egen upplevelse av att vara ”safe”. Det är den egna upplevelsen av trygghet och den egna uttolkningen av hur den tryggheten är manifesterad genom omgivningens beteende som talaren då använder som kompass.

Just i USA har nu ”safety” länge varit ett viktigt målbegrepp för allt möjligt. Är ett grannskap tryggt? Är min arbetsplats eller min skola en ”safe space”? Är hotellet tryggt? Oron för att bli angripen bottnar i USAs stora självupplevda klasskillnader (som för en utomstående besökare inte verkar bygga på faktiska data) och våldsamma brottskultur (som mest verkar vara en följd av att populärkulturen hyllar våld, inte av att det faktiskt skulle förekomma så värst mycket våldsbrott). Den oron göder en industri av säkerhetslösningar och rådgivning som inte känns sund för den som gärna tar en promenad i en stad även efter mörkrets inbrott och som inte har något emot att prata med folk man inte känner.

Denna ”safety” generaliseras som bäst till all debatt. Folk som inte gillar vad de hör känner sig ”unsafe”. Det finns många exempel, med ett brett spektrum från fysiska handlingar till åsiktsyttringar till upplevda uttolkningar av blickar och tankar: När någon i ett vetenskapligt sammanhang betett sig gränslöst mot en viss kvinnlig kollega är det sammanhanget ”unsafe” för kvinnor och bör bojkottas av kvinnor till dess organisationen garanterar att denna någon utestängs från vidare sådana sammanhang; en professor som uttryckt sig kritiskt mot hudfärgsbetingad kvotering har gjort sitt universitet ”unsafe” för studenter med den i sammanhanget aktuella hudfärgen; en journalist som kritiserat ett företag och grävt fram många exempel på hur företaget betett sig illa bortom affärsmässig anständighet gränser och får höra att företagets företrädare avser ge igen med samma mynt säger att hon känner sig ”unsafe”.

Dessa obehagskänslor hos den otrygga är givetvis verkliga.

Men valet av målbegrepp, valet av det som skaver mot det som skulle göra världen till en bättre plats, förminskar upplevaren till ett objekt och ett knytt. Genom termen ”trygghet” och ”säkerhet” blir den som berättar om sin personliga frustration, irritation och upprördhet en stackare som söker efter hjälp från starkare för att bli tryggare, istället för att vara en som själv med egen kraft förändrar världen.

Att berätta om sin otrygghet är något annat än att peka på en orättvisa eller en orättfärdighet. De lösningar som en anmälan om otrygghet ropar efter är sådana som stärker säkerhet och minskar risker. Det är polisiära åtgärder, vare sig det nu är etablissemangets våldsmonopol för att hindra fysiskt beteende eller en mer intellektuell åsiktspolis för attt styra samtal och beteende.

Särskilt i de fall otryggheten kommit sig av meningsmotpartens språkliga beteende snarare än genom fysisk handling ter det sig inte som en riktning att förändra världen till det bättre.


2014 års regering – många har examen

04/10/2014

Regeringens examina har jag listat förut, både 2006 och 2010. Varför det? Jag skrev om det 2006.

Sammanfattning i år

Högre akademisk examen: 1; högskolexamen 12; gymnasium: 10; grundskola 1

Lista

  • Statsminister Stefan Löfven: gymnasium, studier på socialhögskolan i Umeå

  • Klimat- och miljöminister, vice statsminister Åsa Romson: fil dr i miljörätt, Stockholm.

  • Justitieminister Morgan Johansson: fil kand i statsvetenskap, Lund.

  • Utrikesminister Margot Wallström: gymnasium

  • Försvarsminister Peter Hultqvist: gymnasium

  • Finansminister Magdalena Andersson: civilekonom, Handelshögskolan i Stockholm

  • Utbildningsminister Gustav Fridolin: fil kand i orientaliska språk, Stockholm

  • Barn, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér: fil kand i språk och konstvetenskap, Stockholm

  • Finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund: fil mag i biologi, Stockholm

  • Minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete Kristina Persson: civilekonom

  • Civilminister Ardalan Shekarabi: jur kand, Uppsala

  • Energiminister Ibrahim Baylan: pol mag, Umeå

  • Närings- och innovationsminister Mikael Damberg: pol mag, Stockholm

  • Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht: gymnasium

  • Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson: lärarexamen

  • Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke: fil kand i statsvetenskap, Stockholm

  • Inrikesminister Anders Ygeman: gymnasium + ”Stockholms universitet”

  • Biståndsminister Isabella Lövin: studier i diverse ämnen, Stockholm och Bologna

  • Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll: studier i psykologi och sociologi, Göteborg

  • Folkhälsa-, sjukvård- och idrottsminister Gabriel Wikström: språkstudier MdH och Spanien, fortsatta studier i Uppsala

  • Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic: jur kand, Lund

  • Högre utbildning- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson: studier i historia, nationalekonomi, statistik, LO:s fackliga högskolekurs i Politisk ideologi (S)

  • Bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan: studier i lantmäteri, KTH

  • Infrastrukturminister Anna Johansson: grundskola

om metaforer som beväpnar

21/08/2014

Idag läste jag på Twitter hur en biolog skriver: ”Det finns en liten klick människor som gärna vill vara parasiter och inte bidra med skatt. Vi måste ha ett samhälleligt immunförsvar mot dessa.”

Alldeles frånsett de lite roande rent språkliga aspekterna (parasit är ursprungligen ett ord för att beteckna improduktiva medmänniskor och har därifrån lånats in till biologin) använder skribenten här en mycket kraftfull och otäck metafor. Immunförsvarets uppgift är att mota bort främmande kroppar ur organismen genom ett antal olika mekanismer vilka alla syftar till att nedkämpa dessa främmande kroppar.

En bestickande metafor som denna, att vissa av samhällets medborgare är främmande och skadliga och ska nedkämpas och städas undan ur samhällskroppen, ger en återklang till något av de otäckaste skeendena i vår civilisations historia. Det är inte första gången vissa i ett samhälle kallats för parasiter.

Att idag ens yttra något sådant sätter vapen i händerna på dem som tror det finns goda och onda, på dem som tror på ett sorteringssamhälle. Det ger ledsyn till impulser jag inte vill väcka hos någon.


Krigsbarn

17/05/2014

Min mormor var ansvarig för krigsbarnstransporterna från Kuopio i Savolax till Sverige under krigen. Mormor var mycket stolt över sin insats. (Hon fick medalj.)

Jag har läst hennes pressklipp.

Jag är inte säker på att krigsbarnstransporterna var till barnens fromma, men det är lätt att säga så här efteråt: kriget hade ju kunnat gå mycket sämre också.

Det var alltså frågan om flera tusen barn bara i Savolax. I augusti 1945 påbörjades hemförlovningen i större skala. Det är den pressklippen berättar om. Varje vecka, berättar mormor i en intervju, kommer tågvagnar med barn. Vissa barn har varit fem år i Sverige och barn som varit inhysta i famlijer har till största delen glömt sitt modersmål.


(En notis intill intervju med mormor (nov 1944): ”Sv utlänningskommissionen avgör att Örnulf Tigerstedt får inte bli kvar i Sverige.” Han var hyggligt berömd poet. ”Poet under svart banér” heter en avhandling om honom, eftersom han var tyskvänlig och smått fascistoid i omgångar. Men ett par rader från en av hans dikter sitter fast i mitt huvud, något i stil med ”Jag är en långhåring, en anarkist och en osäker fordring”. Det muttrar jag för mig själv ibland.)

Många av barnen kom från mycket fattiga hem eller var flyktingar från de ockuperade områdena. ”Även i medellösa hem vill man oftast få tillbaka sina barn från Sverige”, säger min mormor i en av intervjuerna.

”Det har förstås hänt att inte föräldrarna eller barnen känt igen varandra men man bekantar sig med varandra ganska snabbt.” och ”Det är ju svårare om barnen glömt finskan. Men barn lär sig ju så snabbt så det skaver inte så värst.” En mor: ”Jag som tänkte läsa svenska men det blev det inget med. Hur ska vi nu förstå varann?”, och ser på sin son som vuxit sig lång i Sverige. Mormor var tvungen hota en liten pojke med doktorn så han skulle börja tala igen. Då började han åtminstone använda svenska ”ja” och ”nej”. Han kände inte igen sina föräldrar och kunde inte någon finska. (Min mormor kunde bra svenska.)

”Även barn som levt i rika hem i Sverige fäster sig strax åter med kärlek vid sina fattiga hem här i Savolax.” skriver tidningen. ”Men vissa barn har nu inget hem att komma till”, berättar mormor i en intervju.

Man anar att mormor är orolig för att de fattigare familjerna kanske inte vidmakthåller de borgerliga vanor barnen bibringats i Sverige. ”Fadern kan ha stupat och modern förfallit till oregelbundet leverne.” Mormor sökte nu nya fosterfamiljer för dessa barn. Barnen, betonar mormor, har i Sverige lärt sig gott uppförande och bordsskick.

Ett år senare rapporteras i ett klipp också om mängder med paket som skickats från Sverige till barnens familjer i Finland. Med sardiner. Och äpplen (!?) 8 och ett halvt ton bara till Kuopio, berättar min mormor i intervjun, flera tusen paket! Man anar att familjerna i Sverige saknade sina fosterbarn också.

Tillägg oktober 2015:Det har i dagarna dragits en del paralleller mellan krigsbarnen och ensamkommande flyktingbarn. De är inte rimliga på nästan något sätt. Krigsbarnaktionen var en samhällelig insats, inte ungdomar som på vinst och förlust for iväg med enkelbiljett. De flesta krigsbarnen återvände. De flesta hade en adress de var på väg till i högborgerliga familjer.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.