Ras och språkliga etiketter

Utseende är viktigt för oss människor.

Vi människor är ruskigt bra på att särskilja, minnas och känna igen ansikten, men det är mycket svårt för oss att beskriva varandras utseende. Vi verkar ha lärt oss hantera ansikten innan vi fick språklig förmåga. Inte ens mammas och pappas ansikte kan vi beskriva annat än i de vagaste av termer: stor näsa, fina tänder, lockigt hår. Nu är det inte ointressant att beskriva folks utseende om vi ska berätta om dem när de inte finns till hands för att peka på: i nyhetssammanhang, i efterlysningar, eller bara för att vi ska beskriva ett skeende för någon annan.

Det kan vara viktigt eller åtminstone intressant att berätta om nån är ljushyllt eller mörkhårig eller blåögd. Det är bara väldigt svårt att göra det utan att falla tillbaka på rasistiska kategorier. Ofta beskrivs folk som vita eller svarta.

Svart och vit är dåliga beskrivningar rent bokstavligt: jag är så ljus som folk av nordiska härkomst vanligen är men är inte nära att vara vit. Det ser man om jag tar på mig en vit skjorta. Min granne som är mörkhyad och av afrikansk börd är inte svart. Det ser man om han tar på sig en svart tröja. Och folk som har bara obetydligt mörkare hudfärg än jag har kallas svarta: den faktiska skillnaden i pigment behöver inte vara stor för att räknas. ”Vit” och ”svart” när det gäller människor har väldigt lite att göra med färg.

”Vit” och ”svart” som låter förledande neutrala är i själva verket inte ett dugg bättre termer än tidigare rasistisk terminologi. ”Svart” är en lika rasistisk och exkluderande term som de som numera fallit ur bruk. Och det har inget att göra med humanism, färg eller ordets tidigare valör: det har att göra med begreppen som termerna betecknar. ”Vit” och ”svart” är inte språkligt likställda. Tillexempel anses en ”svart” person inte kunna få ”vita” barn, medan en ”vit” anses kunna få ”svarta”. Och det finns ingen ”grå” kategori mittemellan. Det går inte att genom beskrivning av hud- eller hårfärg ta sig ur den ”svarta” kategorin. Visst går det att förstå svart och vit som nån slags metaforer. Men sådana metaforer bär med sig tidigare släktleds – ur dagens något mer upplysta perspektiv – unkna människosyn, beteende och världsbild.

”Vit” och ”svart” är viktiga kategorier i en del delar av världen. I stora delar av världen finns det formaliserad och institutionaliserad rasism: folk behandlas olika beroende på vilken ras eller etnisk grupp de förmodas tillhöra. Oftast är det enbart hudfärg som tas till intäkt för kategorisering. Såvitt jag förstår finns det ytterst lite fog ur någon slags genetisk eller biologisk synvinkel att bry sig särskilt mycket om hår- eller hudfärg: den individuella variationen och den kulturella variationen majoriserar den som samlat följer de gener som bestämmer pigmentet. Skillnader inom en i hudfärg homogen grupp är stora nog att negera vilken som helst praktisk nytta att kategorisera folk efter färg försåvitt man inte driver modellagentur.

Ras och rasism, trots att de står på bräcklig vetenskaplig grund när det gäller människor, äger en social giltighet och är viktiga att prata om, beskriva och diskutera. Då är det rimligt, nödvändigt och till och med önskvärt att använda rasistisk terminologi: annars går det inte att beskriva verkligheten och inte heller att förändra den. Men inte annars.

I Sverige har inte rasliga kategorier någon funktion alls utom att vara bärare av tidigare generationers tankebagage. Vi måste kunna beskriva folk utan att kategorisera!

Så kalla mig inte vit.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: