Vem äger svenskan?

Klassperspektiv i all ära, men rubrikens fråga – ”Vem som äger svenskan?” – är ännu obesvarad i de senaste veckornas spretiga debatt om hemspråksundervisning, blattesvenska, litteratur i skolan och kulturell enögdhet. Och i synnerhet är det ett perspektiv som saknas – de omedelbart berördas.

Språket är ett verktyg för mänsklig kommunikation. Det är inte automatiskt medfött: vi har arbetat många år med att tillägna oss det talade språket och ännu många fler för att lära oss det skrivna. Det är lätt att glömma hur stora ansträngningar det innebar. I synnerhet är det lätt att glömma för dem av oss som läser och skriver till vardags och som tror att skrivet språk är ett naturligt kommunikationsmedel. Det är inte lätt att lära sig språk! Inte ens sitt eget, för språket är aldrig ens eget ägandes egna – det är ett socialt verktyg, inte en fråga för individen ensam.

Varför går då mer än hälften av de skolbarn som har rätt till det i hemspråksundervisning – utanför skoltid, frivilligt? Den kunskapstörsten borde värma vilken som helst litteraturprofessors hjärta! Det är ett gott betyg på utbildningens kvalitet och på långsiktigheten i den instrumentella kalkyl skolbarnen gör varje vecka när de vandrar iväg till kurdiskan, grekiskan, eller samiskan efter skolan. De vill göra en extra intellektuell ansträngning för att lära sig tala och skriva sina föräldrars språk bättre – språk som vore helt irrelevanta om den integrationspolitiska smältdegeln vore sann och riktig!

För medan forskning om tvåspråkighet eller flerspråkighet i skolundervisning kan ha sina inre metodologiska stridigheter, är ett par saker otvetydigt sanna:

  1. i det långa loppet är det bra att kunna flera språk;
  2. på kort sikt är det besvärligt att ha mycket att göra;
  3. det är inte skadligt att lära sig flera språk samtidigt – det kan till och med vara gynnsamt för språkinlärningen.

Allt det här vet de tvåspråkiga barnen. Jag vet, för jag var själv en, och jag har tre egna tvåspråkiga barn.

Men det vet inte enspråkigt uppvuxna debattörer på kultursidorna. Det finns ingen motsättning mellan att lära sig ett annat hemspråk än svenska och att lära sig svenska – vare sig det rör sig Runebergs, Diktonius och Topelius svenska eller Dogges, Timbuktus och Kotsinas. Den som tror sig se en sådan motsättning har råkat ut för en populistisk och kulturcentrisk hägring.

Intressantare än att debattera hallucinationens verklighet och grunder är att fråga sig hur barnen kan uppmuntras i sitt lärande. Hur kan undervisningsetablissemanget bäst uppmuntra språkinlärning? Varför inte börja med att i slutbetyget räkna hemspråk som likvärdigt de vanligare skolspråken?

3 maj, 2006

Andra tycker säkert nåt om , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: