Kränkt – ett språkligt instrument

I dagarna är ”kränkt” ett stormigt begrepp, efter att dagspressen publicerat en essä av den alltid läsvärda Maciej Zaremba om förhållandena på en institution som inte verkar fungera särskilt väl, om hans rapportering stämmer. I essäns andra del kommer det språkligt intressanta: ”Definitionen av kränkning”, citerar Zaremba en jämställdhetsexpert, ”är att den som känner sig kränkt definierar om han är kränkt eller inte. Då kan inte ord stå mot ord.”

Det är vettigt att kunna beskriva känslor och upplevelser som individer – har oberoende av hur omvärlden anser sig ha uppträtt. Känslor är ibland helt endogena; ibland är omvärlden okänslig, klumpig eller okunnig. Det finns tillfällen då kan vem som helst bli frustrerad, ledsen eller arg. Att vara kränkt är ett språkligt instrument för att beskriva min känsla som orsakats av någon annans handlingar, vare sig den andra varit medveten om det den gör eller ej. Den andra behöver inte ha menat illa för att jag ska bli kränkt. Och det måste kunna beskrivas.

Zaremba beskriver i sin essä problemet som uppstår när tredje part kallar in samhällsapparatens hela tyngd för att rätta till kränkningar. Där kan det gå fel.

Det finns tre rötter till kränkthetsmissbruket Zaremba beskriver.

  1. Först är det inte självklart att det går att lyfta en individuell sinnesstämning, känsla eller kognitivt tillstånd till att delas med andra, efter tillskriven grupptillhörighet. Kan en hel grupp samtidigt bli kränkt i sin egenskap av grupp? Och fungerar det för andra känslor än kränkthet? För kränkthetens hela poäng är ju att den är självupplevd, och inte nödvändigtvis extern.
  2. För det andra blir det ett problem om tredje part, förståsigpåare, vänner av ordning anser sig ha rätt att uttolka andras känslor. Då hamnar vi nära svenskans fulaste ord. Det finns alltid någon som anser sig veta bättre. Om vederbörande vill ta sig rätten att tillskriva andra individer eller grupper av mindre medvetna eller mindre upplysta individer kränkhet med avseende på handlingar eller företeelser, då finns det inget slut på de oförrätter som måste åtgärdas.
  3. För det tredje finns det en inneboende önskan hos människor att finna mönster, avsikt och viljestyrning bakom de mest slumpmässiga eller oförklariga skeenden. Den ska vi inte kämpa emot – mönster och generalisering gör oss till människor. Men det är lätt hos den självtillräckliga som tror sig sitta med en bättre eller riktigare världsbild, förklaringsmodell eller verklighetsbeskrivning än folk i allmänhet att den önskan förfaller till jakt på själviskhet, illvilja eller synd. Eliter har i alla dagar missbrukat sin roll för att fördöma.

För om inte kränkthet behöver kunna upptäckas vare sig av den som betett sig obetänksamt eller av den individen som kunde tänkas bli kränkt, utan först av någon som antagit ett expertperspektiv från sidolinjerna var hamnar vi då? I klassisk elitism. Det leder inte rätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: