Anpassning till skadeverkningar vi skulle kunna motverka pratas det allt oftare om. Defaitism.
Idag skriver äntligen dagspressen om saken. Bra. Men för att hamra hem sitt argument tar skribenten i. Han ser inte ekonomi som det intressanta orsakssambandet. Han ser inte rika affärsintressen mot fattiga. Han ser ”mjölkvit professor” mot de andra. ”De är alla svarta”.
Så klär man viktiga frågor i nattståndna kategorier för att malla sig över sin egen färgblindhet.
Ord, egentligen. 
Du tror inte att ekonomi samverkar med andra maktfaktorer alltså? Att svartheten hos vissa folkgrupper gör det lättare för vita makthavare och deras underlydande att ignorera lidandet för dessa grupper? Rasism existerar inte som en betydande faktor i mänskligt samliv?
Självfallet finns rasism och xenofobi och det är en betydande faktor i vissa människors tankevärldar och i vissa sammanhang i mänskligt samliv. Men i den aktuella krönikan – som behandlar ett oerhört viktigt ämne – är det slarviga tonfallet sådant att det snarare hjälplösförklarar hela kategorier människor och ondförklarar andra. Jag som är mjölkvit betackar mig för de penseldragen; de som är chokladbruna gör det nog likaså.
Som delförklaring till ekonomiska klyftor och politiska maktskillnader kan det gott vara noterbart att det är lättare att strunta i människor och samhällen som tydligt tillhör ”de andra”. Där gör skribenten vår gemensamma värld en otjänst: han beskriver de sent anlända åhörarna som om de komme från inte vår utan från en annan värld. Det är sånt som gör det lättare att bortse från dem och deras intressen.
Och sen läser jag in en självgod underton i krönikan (”du, min käre läsare, och jag, vi vet ju hur det egentligen ligger till”). Jag kan givetvis ha fel om tonfallet, men den är vanlig i många sammanhang på just den spalten som ofta riktar sig tydligt och ganska exkluderande till sina läsare.