Bolsjeviker, barbarer och provinsialism i tiden

Där en hundra år sedan maktens män sov illa om natten när de ställdes för arbetarrörelsens krav på en annan värld, där sågs av många repressionen som en möjlig utväg att bevara det bestående och heliga. Så fel de hade!

Det är mot bakgrund av det felet deras handlingar måste tolkas och förstås. Det var rädslan för just ”en annan värld” det handlar om. Förändring skrämmer och många är beredda till svåra vedermödor för att hindra den. Det gäller såväl nationalister i Sydafrika, falangister i Spanien, vita i Finland och juntans anhängare i Chile. Det förklarar varför en stillsam i princip fridsam borgerlighet inte mer tog avstånd från de excesser repressionen tog till. Den som garanterar business as usual får medelklassens röst.

Att däremot försöka förstå utan den kontexten, genom att enbart läsa de mest hettade citaten, och att dra alla över en kam utan att se vilket samhälle de velat bygga leder fel.

De svarta i Spanien vann sin strid och fick som de ville. De vita i Finland vann de också sin strid och fick som de ville. Inte i alla detaljer: Francos militärer, svartrockar och skollärare hade nog velat ha en än hårdare repression, men det samhälle de byggde var det de ville: traditionellt och till synes oföränderligt, och ett samhälle där evig lag och evig moral var rättesnören. Många i Finland ville nog ha en monarki och inte en republik. Men det samhälle de självägande bönderna och välbeställda borgarna i Finland byggde efter inbördeskrigets skändligheter var det samhälle de siktat mot innan: en där medborgarnas självständighet från auktoriteter och likhet inför lagen var rättesnören.

Ja, de båda var emot revolution, mot bolsjeviker, mot de egendomslösas ur vårt perspektiv alldeles rimliga krav och förhoppningar. Det gemensamma var rädslan för samhällelig förändring och beredskapen att ta till repression för att trygga sina intressen tillsammans med de värden de såg som eviga. Att måla dem båda med fascismens pensel är att missförstå vad det hela handlade om.

I en tradition av att söka enkla förklaringar på 1900-talets excesser skriver recensenten Henrik Arnstad ”Året efter finska inbördeskriget grundades de första kampgrupperna fasci di combattimento i Italien. Fascismen gjorde entré i Europa – ett reaktionärt svar på demokratiseringen. Är samtidigheten en slump?” Ja, alltså, samtidigt som fascismen gjorde entré i Europa stadfästes efter ett blodigt inbördeskrig demokratin i Europas nordöstra hörn, rösträtt för alla medborgare utan speciellt begränsande rösträttsstreck garanterades och en fri press fortsatte fungera. För att segrarna efter inbördeskriget ville ha det så. Är samtidigheten en slump?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: