Flammande ilska

En kompis gav mig tidningen Flamman i gåva. Jag har nog aldrig läst Flamman särskilt noga – när jag läst socialistiska tidskrifter har jag oftare vänt mig till frihetliga snarare än kommunistiska källor, så jag blev nyfiken.

Jag gillar förändringens och fartens inneboende kraft: förändring i sig är ofta bättre än det resultat den skänker oss. Jag gillar inte auktoriteter och etablerade makthierarkier. Jag gillar inte hänvisning till tradition som skäl gott nog för att en praxis ska vidmakthållas. Jag anser mig vara vänsterradikal. Där delar jag i stora delar kommunisternas syn på värld och förändring. Men vilken skillnad i världsbild mellan mig och kommunismen!

Flamma stolt

Flamma stolt

”Allt det goda är en frukt av kamp” skriver en kolumnist. Och i en ledarartikel som hårt och ur min synvinkel rättvist angriper den okunnige major Björklund för sitt halvsmälta attitydbaserade reformprogram för skolväsendet skriver de både ”kan man tolka det på annat sätt än att regeringen inte vill att arbetarklassens barn ska läsa vidare?” och ”Jan Björklund är liberal och i hans värld finns inga sociala eller ekonomiska strukturer, bara individer.” Ingen av de texterna finns i nätupplagan.

De flesta svenskar är liberaler. Björklund verkar inte vara samma slags liberal jag är, men mycket delar vi nog med varandra och med de flesta av resten av befolkningen. Liberaler erkänner helt visst existensen av ekonomiska och sociala strukturer. Däremot tror vi liberaler också på individens möjlighet att bryta dessa strukturer av egen vilja och vi misstror paternalistiska försök tvinga individer bryta dem om de inte vill. Vi tror på möjliggörandet, inte på tvånget. Och att Björklund och regeringen inte skulle vilja att arbetarklassens barn ska läsa vidare är kanske en nödvändig demonisering av motparten, för att läsekretsen skall känna igen sig i den kamp för den goda frukten de strävat efter under hela nittonhundratalet.

Det har jag skrivit om tidigare, om ilskan.

Höst

Höst


Men det är en annan sak också som är speciell med Flamman. Det är den elegiska tonen. Det är mycket hänvisningar till fallna ideal, till falnande men stolta traditioner, till en tidigare kamp som fortfarande för skribenterna är relevant om än inte aktuell. Det påminner om en del nostalgiska texter om den förlorade guldåldern för jazzmusik, för den litterära salongen, för det finska Karelen, för ett fungerande ångslupsnät i Stockholms hamn … ja.

En nostalgisk ilska. Vart leder det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: