vad förortens folk kan klara av

Adam Cwejman skriver snyggt om det omvända identitetsbygget som förortens talesman Carlos Rojas visar prov när han beklagar sig över den ”politiska adelns” oginhet inför att släppa in oväntade personer i partier (och andra folkrörelser). Rojas fokuserar på det problem han identifierat som en del av en strukturell rasism. Cwejman skriver att vem som helst kan delta och att inte förorternas folk är mer korkade än andra (och att det finns en obehaglig underton i Rojas argumentation) men glömmer att väldigt väldigt många av den vanliga flergenerationssvenska medelklassen inte heller klarar av folkrörelsearbetet. Den alienering Rojas berättar om gäller inte enbart förortens folk. Det kräver en speciell personlighetstyp (som inte denna skribent har) för att sitta igenom föreningsmöten. Den är inte blodsbetingad. Den är inte heller helt och hållet samhällsklassbetingad, även om en bakgrund i de kretsar där de flesta andra i föreningen kommer ifrån är ett stöd i samtalet och i mötena.

Rojas observation är dock korrekt i en viktig del: partierna har en beröringsskräck för folk som inte kan koderna eller låter konstigt. Bäst exemplifieras den av Moderaternas flyktreaktion då inför partiets interna nomineringsprocess inför förra valet en del partiarbetare systematiskt registrerade nya partimedlemmar i förorterna som röstat för vissa av kandidaterna. När medierna granskade hur många av de nya medlemmarna betalt avgiften etc etc, backade partiets företrädare skyggt och uteslöt sina nya medlemmar eftersom de föregivet inte vetat vad de gett sig in på.

Hur kan man bättre omyndigförklara sina nya medlemmar? De borde förstås välkomnats in och handletts in på mötena av bättre mottagare än de ursprungliga värvarna! Att de värvats på ett mindre ortodoxt sätt kunde ju inte de själv rå för?

Annonser

2 Responses to vad förortens folk kan klara av

  1. Magnus skriver:

    Carlos Rojas vill främst att det ska bli mer uttrymme för de politiker och beslutsvägar som kan framställas som sexiga, som besitter medial ”street star quality” och använder den för att slippa komma med sakliga argument eller ens tydligt avgränsade förslag – alltså förslag där man inte i andra vändan sätter sig och flyttar målstolparna och sedan låtsas som om det regnar. Han vill ha mer plats för sådana som sig själv; snyftandet om förortssvenskarna som ”vi” är bara en kuliss. Hela hans text genomsyras av ett förakt mot sakliga överläggningar, mot den slags diskussion som bygger på att ge och ta argument istället för att betona egon. Nu är politik förvisso inte alltid någon saklig eller stringent verksamhet men Carlos förslag – typiskt löskokta förslag, eller ska vi säga paroller – skulle endast göra läget värre. Vill vi ha en politisk Cicciolinakultur, där folk vinner sina positioner i partier och parlament på kändisskap och sexigt poserande i media?

    Det finns redan idag en tydlig tendens att politik görs till personligt entreprenörskap, där den position man väljs till egentligen blir underordnad: den är bara en av hoppestenarna på vägen i karriären. Att folk jobbar både med politik och pr-konsulteri och låter båda verksamheterna betjäna det personliga varumärket. Med den sortens strategi sjunker antagligen tilltron till överläggningar, mötesordningar och tydligt formulerade beslutsgångar (dessa ting finns ju ofta som en skyddsmur mot att någon ska kuppa igenom helt nya grejor utan verkliga, öppna beslut, eller skriva över innebörden i en tidigare beslutad plan och sedan bara låtsas som ingenting). Det finns säkert en del som tycker att det där är vansinnigt osexigt och känner sig svårt alienerade men det är ingen anledning att ge efter för någon glampolitik, lika litet som vi borde förändra domstolarna till sexigare ställen där brottsoffer och advokater uppträder som i en Hollywoodfilm, spelar hej vilt på känslor och bortser från verklig, kylig granskning av bevis och omständigheter.

    Någon kommenterade på SvD att det ju står Carlos och hans kompisar fritt att starta ett eget parti i stället för at gnälla om att man inte tar emot deras hejiga poserande med öppna armar. Jag instämmer helt.

  2. akvileja skriver:

    Jo, visst är det tydligt att Rojas bygger sitt personliga varumärke genom att föra den här debatten på sina villkor. Men hans observation *är* giltig: det finns trösklar att ta sig över för den som inte är kunnig i föreningskulturen och som inte är villig anamma den i alla delar. Det vore snyggt att se att de etablerade politiska fordonen mer vinnlade sig om att hitta folk istället för att rekrytera bland sina vänner. Det finns nog stor möjlighet att hitta genklang för allmänborgerliga och värdekonservativa ideer (som jag inte delar) på Järvafältet, till exempel – inget av de konservativa partierna syns där: Moderater och Kristdemokrater kampanjar där de redan är starka. Det är genant att se hur de avskriver stora segment av befolkningen på grund av (ömsesidiga) kulturella trösklar trots att värdegrunderna borde tilltala!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: