kvoteringens bevekelsegrunder och representation

Det yras mycket om kvotering både för (och någorlunda för), lite försiktigt för och emot (det mesta i bloggosfären är ju just emot lagstadgad kvotering) just nu. Det är en återkommande debatt. Men varför vill någon kvotera in t ex kvinnor till börsbolags styrelseposter eller rasister till domstolar?

Det vanligaste argumentet för kvotering är att det ökar representativiteten av någon i sammanhanget eftersatt eller underrepresenterad grupp. Den underliggande hypotesen — helt obevisad och ganska så kränkande — är att den eftersatta gruppens representanter i det sammahang de dyker upp i kommer att tala för sin grupp och i dess intresse, inte för det stora hela. En nackdel med detta argument är att det ger varje identifierabar grupp ett incentiv att argumentera för representation. Dessutom finns det för den som argumenterar för representativitet ingen anledning att någonsin avstå från en position som representant för en grupp, i synnerhet om gruppen är eftersatt i sina egna eller andras ögon. Det är en riskabel strategi för både organisationen och för de grupper det handlar om.

Ett vackrare och mer funktionellt argument är att den eftersatta gruppens representanter i sin inkvoterade position som de annars inte skulle uppnått tjänar som exempel och förebilder för andra medlemmar av gruppen: ”Titta! En sån som jag kan bli sån där!”. Hypotesen — inte särskilt kontroversiell och med gott om anekdotisk evidens — är att individer modellerar sina egna möjligheter efter sina likars och att identifikationsobjekt i fina positioner därigenom påverkar individers självbild i synnerhet i unga år. En förebildseffekt behöver inte permanentas — funktionen är uppfylld så fort det är etablerat att ”en sån som jag” kan sköta jobbet utan att blamera sig. Förebildseffekten störs tvärtom av permanentning — om enda sättet ”en sån som jag” kan få en position är genom andras välvilja och kvoteringsregler är det inte mycket till förebild. Förebilder är sannolikt värda att kvotera in — under en begränsad tid för att etablera exemplets makt utan att devalvera dess värde.

Den tredje goda anledningen till kvotering är den att en eftersatt grupps representanter i någon exalterad församling kan bidra med perspektiv som den mer homogena gruppen saknar. Hypotesen bygger på att de som nu sitter i en position av expertis tenderar likrikta sina tankar och överväganden och att nya ögon, i synnerhet om de sitter på personer från andra delar av samhället, kan ge nya ideer och nya lösningar på kända problem och utmaningar. Det är inte en särskilt vågad hypotes. I de flesta sammanhang borde förstås organisationen det handlar om självmant se till att sådan korsbefruktning av expertis och livserfarenhet standardmässigt görs — det som måste säkerställas är inte primärt kvotering utan att styrelsens (eller vilken församling det nu handlar om) aktuella medlemmar inte öder tid på att försvara sin egen position så att organisationen far illa av det.

Rent generellt lever vi ett specialiserat samhälle. Specialisering är inte något ont utan något väsentligt för ett modernt samhälle. Vi har expertis i olika områden och delegerar till varandra att sköta olika saker. Det är en bra sak. Då får vi mer tid sköta det vi vill göra och att inte streta med sådant vi inte gillar. Riskerna med specialisering är att specialisterna bildar skrå och blir närsynta — där är en fråga om representativitet i beslutande församlingar viktig. Ibland rapporterar lobbygrupper och intresseföreningar efter enkätstudier till exempel att endast (X procent av riksdagens ledamöter har erfarenhet av någon livsstil eller någon bakgrund med andemeningen att ledamöterna inte är representativa för befolkningen där Y procent (Y > X) har sådan erfarenhet. Det är förstås knas. Ledamöter behöver inte avspegla samhället i detalj. Ledamöterna ska representera oss, inte vara lika oss. Jag vill tillexempel inte ha någon som är lik mig att sköta mina affärer, varken ekonomiska eller politiska och i synnerhet inte mina säkerhetsbehov.

Men ett stort behov av reform skulle jag vilja se i just riksdagens sammansättning. Som det nu är har 100 procent erfarenhet av föreningsarbete. Då kan de omöjligen förstå de livsvillkor en frihetlig och oorgansierad själ som jag själv lever under, och kommer högst sannolikt inte arbeta för ett samhälle som passar mig bättre än den vi har idag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: