personligt, partikulärt och samhälleligt

Dessa dagar handlar många kultursidor om filmen ”Järnladyn” som handlar om Thatchers liv. Någon brittisk recensent har tydligen sagt att det är en film om Thatcher utan thatcherism – eftersom den är mer en biografi än en politisk historia. Det låter lockande för just mig!

Men inte för alla. Det är begripligt. Thatcher är i första hand en politisk figur, inte en människa. Många gillar inte biografier som genre. En recension i den lokala dagspressen skulle gillat filmen bättre om den hade handlat mer om hennes politik: ”En enda av Thatchers kontroversiella reformer, följd från idé till praktik, med allt motstånd och alla känslor de väckte, med liv som ödelades och liv som förgylldes, hade räckt för en film. Och berättat betydligt mer om England och världen. ”. Det är nu förstås en helt annan film recensenten efterlyser, men den berättar också något om hennes tankar inför Thatcher, thatcherismen och politiken.

Det är förstås vällovligt, eftersträvansvärt och nödvändigt att granska politiska handlingars konsekvenser, men thatcherismen är mer än en serie reformer. Det var en samhällsomstöpning. Recensenten blottar både sin nostalgi för sjuttitalets sprattlande frustrationsdrivna punkrockrevolt i ett ”charmigt, solkigt, statiskt och billigt” England och sin besvikelse och frustration för ett tio år senare ”ett solkigt men dyrt och dynamiskt land fullt med skrävlande och stillösa uppkomlingar”.

Där punkrockarna recensenten såg på sin skivköparresa till London på sjuttitalet hade valt att tacka nej till jobb som mjölkbud eller piccolo väljer deras tio år småsystrar mellan att bli fastighetsmäklare, servitörer och mediearbetare istället. Om de inte lyckas gör de inte revolt utan vissnar bort på puben. Herrgårdarna där sysslolös överklass med likviditetsproblem putsade på släktsilvret är nu konferensgårdar för parvenuer.

Recensentens frustration visar just hur en sådan berättelse om någon reforms specifika konsekvenser, den som hon skulle vilja ha (och där hon redan är beredd bedöma riktigheten) vore myopisk. Det är den stora skillnaden, den om öppna dörrar för klassresor i ett extremt klassamhälle och den därigenom stäckta antagonistiska klasskampen som är thatcherismen, inte partikulariteterna. Thatcher var på gott och ont helt ointresserad av den enskilde punkrockaren. Och att leta efter vinnare och förlorare i thatcherismens omvälvning är inte lika lätt som att räkna pundsedlar i transfereringar.

Den stora förloraren i det perspektivet är förstås turisten som ville köpa billiga skivor på Carnaby St och titta nyfiket på hobbitarnas klassamhälle.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: