hen

I den aktuella debatten om ”hen” är det många som reagerar ilsket ungefär som en i dagspressens blogg intervjuad politiker ”… en kulturell, politisk elit försöker tvinga på vanligt folk saker som de ska säga … ” och ” … på sikt göra samhället mer könsneutralt och avskaffa det manliga respektive kvinnliga … ”. Just den som skrev så ansåg också att ”… det finns ett syfte med att introducera [”hen”]…”.

Alldeles riktigt, det fanns ett uttalat syfte med förslaget som det gavs i SvD:s spalter 1994. Syftet var att förenkla skrivande i situationer där skribenten inte VILL eller KAN ange kön på någon som omtalas (Det finns lite bakgrund till det resonemanget i artikeln ”Konsten att undertrycka information” från 1971) – i synnerhet i situationer där inte skribenten vill belasta läsaren med könsspecifika angivelser där inga behövs. Den språkliga innovationen att addera ett pronomen för fall där inte kön är känt eller behövs är inte på något sätt en BEGRÄNSNING i språkliga uttryck. Den hindrar ingen från att välja använda könsspecifika pronomen som hittills. (Den hindrar förstås inte någon till att referera till sig själv med ”hen” heller – men det kommer inte att göra det sannolikt att många kommer att göra det: eftersom ”hon” och ”han” finns kommer de flesta språkbrukare även i fortsättningen använda dem om någon vars kön är manligt eller kvinnligt och känt.)

”Hen” kommer hjälpa oss att i vissa skrivsituationer undvika osynliggöra majoriteten av befolkningen på ett bekvämare sätt än förut. Det är utmärkt och eftersträvansvärt. Och inte minst för dem av oss som känner sig obekväma med ett helt binärt könsbegrepp är det ”hen” ett mycket välkommet ord. Men ett nyinfört pronomen förändrar inte i sig samhälleliga förhållanden och förhållanden mellan könen – att ha förhoppningar om att ”hen” skulle ge oss ett mer jämställt samhälle är överoptimistiska. Utom en viss snabbt övergående chockverkan (den som vi just nu bevittnar i bloggosfären och spalterna) kommer förstås inte ett bekvämt och praktiskt sätt att skriva ”hen” istället för ”hon eller han” förändra särskilt mycket i samhället.

Att nu en del språkbrukare blir bekymrade över innovationer i språket är kanske inte så konstigt. (Det tog ett par hundra år för skrivsättet ”ni” att trycka undan ”I” i skrift efter de första beläggen.) Att en del konservativa oroar sig för förändringar i samhället är inte heller så oväntat. Men att annars kompetenta tyckare uttrycker oro för att ett nytt pronomen skulle ”förvirra det uppväxande släktet” eller ”göra dem otrygga” borde kanske skribenten funderat lite på sin egen ryggmärgsreaktion innan hon låtit den gå i tryck.

Jag skriver här ”skribent” och ”skrift” – resonemanget gäller förstås för all del för talat språkbruk också, även om det nog oftare är så i talsituationer att hen som omtalas och hens kön är känd för samtalsparterna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: