Jag har länge fascinerats av frasen ”det går en rak linje mellan X och Y”, (och själv använt den ibland men alltid med dålig smak i munnen efteråt).
Det finns något förnumstigt, proppmätt och övergeneraliserande i den: den skriver läsaren på näsan något som skribenten anser vara självklart och läsaren borde insett. Eller snarare: något som skribenten menar att läsaren efter att skribenten genom sin knivskarpa analys sett vara självklart därefter håller med om.
Frasen är ett typexempel på en familj fraser som bygger på ett låtsat delat perspektiv: det jag ser, det ser du nu också och är ense med mig om. Ju mer jag tänker på den, desto mindre uppskattar jag den raka linjen och dess linjalförare.
- Malm i Aftonbladet: ”… det går en rak linje från Srebrenica till Utøya”
- Myrdal i Ordfront: ”Det går en rak linje från morfaderns populistiska – i dåtida mening – politik till Gore Vidals skrivande i dag”
- Sandmark: ”Det går en rak linje från syndafallet när Adam och Eva äter av kunskapens träd och fördrivs ur paradiset till den positivistiska vetenskapssyn och rationalistiska skepticism som Lucifer står för i denna pjäs”
- Spelrecensenten Goldberg i Tech World: ”Klart är att det går en rak linje från 1980-talets demo- och warez-grupper till dagens blomstrande skandinaviska datorspelsindustri.”
- Mankell citerar sig själv i Aftonbladet: ”Det var också vad jag sa: … Det går en rak linje mellan Soweto, Sharpville och det som nyligen inträffade i Gaza.”
