Krigsbarn

Min mormor var ansvarig för krigsbarnstransporterna från Kuopio i Savolax till Sverige under krigen. Mormor var mycket stolt över sin insats. (Hon fick medalj.)

Jag har läst hennes pressklipp.

Jag är inte säker på att krigsbarnstransporterna var till barnens fromma, men det är lätt att säga så här efteråt: kriget hade ju kunnat gå mycket sämre också.

Det var alltså frågan om flera tusen barn bara i Savolax. I augusti 1945 påbörjades hemförlovningen i större skala. Det är den pressklippen berättar om. Varje vecka, berättar mormor i en intervju, kommer tågvagnar med barn. Vissa barn har varit fem år i Sverige och barn som varit inhysta i famlijer har till största delen glömt sitt modersmål.


(En notis intill intervju med mormor (nov 1944): ”Sv utlänningskommissionen avgör att Örnulf Tigerstedt får inte bli kvar i Sverige.” Han var hyggligt berömd poet. ”Poet under svart banér” heter en avhandling om honom, eftersom han var tyskvänlig och smått fascistoid i omgångar. Men ett par rader från en av hans dikter sitter fast i mitt huvud, något i stil med ”Jag är en långhåring, en anarkist och en osäker fordring”. Det muttrar jag för mig själv ibland.)

Många av barnen kom från mycket fattiga hem eller var flyktingar från de ockuperade områdena. ”Även i medellösa hem vill man oftast få tillbaka sina barn från Sverige”, säger min mormor i en av intervjuerna.

”Det har förstås hänt att inte föräldrarna eller barnen känt igen varandra men man bekantar sig med varandra ganska snabbt.” och ”Det är ju svårare om barnen glömt finskan. Men barn lär sig ju så snabbt så det skaver inte så värst.” En mor: ”Jag som tänkte läsa svenska men det blev det inget med. Hur ska vi nu förstå varann?”, och ser på sin son som vuxit sig lång i Sverige. Mormor var tvungen hota en liten pojke med doktorn så han skulle börja tala igen. Då började han åtminstone använda svenska ”ja” och ”nej”. Han kände inte igen sina föräldrar och kunde inte någon finska. (Min mormor kunde bra svenska.)

”Även barn som levt i rika hem i Sverige fäster sig strax åter med kärlek vid sina fattiga hem här i Savolax.” skriver tidningen. ”Men vissa barn har nu inget hem att komma till”, berättar mormor i en intervju.

Man anar att mormor är orolig för att de fattigare familjerna kanske inte vidmakthåller de borgerliga vanor barnen bibringats i Sverige. ”Fadern kan ha stupat och modern förfallit till oregelbundet leverne.” Mormor sökte nu nya fosterfamiljer för dessa barn. Barnen, betonar mormor, har i Sverige lärt sig gott uppförande och bordsskick.

Ett år senare rapporteras i ett klipp också om mängder med paket som skickats från Sverige till barnens familjer i Finland. Med sardiner. Och äpplen (!?) 8 och ett halvt ton bara till Kuopio, berättar min mormor i intervjun, flera tusen paket! Man anar att familjerna i Sverige saknade sina fosterbarn också.

Tillägg oktober 2015:Det har i dagarna dragits en del paralleller mellan krigsbarnen och ensamkommande flyktingbarn. De är inte rimliga på nästan något sätt. Krigsbarnaktionen var en samhällelig insats, inte ungdomar som på vinst och förlust for iväg med enkelbiljett. De flesta krigsbarnen återvände. De flesta hade en adress de var på väg till i högborgerliga familjer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: