skola och stress

Det intryck jag får av den skola jag sett mina barn gå i är att de rusar runt och får mängder av uppdrag av många olika lärare i många olika ämnen som ska utföras mer eller mindre samtidigt.

Det blir inte någon särskilt bra miljö för inlärning av det.

Just nu (2018) är det flera röster i offentligheten som vill se att skolan inte struke sina elever (eller egentligen framför allt deras föräldrar) medhårs. Skolan — säger de som säger så — ska vara mer kärv och krävande än lustfylld.

Det kan ju på sätt och vis vara vettigt.

All inlärning är inte lustfylld. Belöningen kommer i slutet när kunskapen eller färdigheten sitter där den ska. (Viss inlärning kan förstås vara lustfylld i sig, åtminstone för vissa av oss.)

Men det finns ingen anledning att göra den mindre lustfylld och mindre funktionell genom att lägga på tidspress.

Viss stress är funktionell: att få saker färdiga kräver ofta ansträngning. Stressreaktion är naturligt som svar på en situation som kräver fokus och ansträngning. Stress i sådana lägen är inte dåligt utan bra. Men stress som är ständig och oavlåtlig är inte bara ickefunktionell utan skadar inlärning, är skadlig för eleven själv och ger fel förväntningar på hur vardagen kommer vara beskaffad.

Efter en viss period av stress bör man vila för att inte tära på reserverna.
Hur lång den perioden är lite olika och beror på person, situation, tidigare ansträngningar och sådant annat som är ganska självklart. Egenmakt och väld över sin livssituation påverkar detta mycket! T ex tål man mer om ansträngningen handlar om något man valt själv och gillar att göra. En viss tids vila hjälper för att få igång reserverna. Efter denna vila hjälper inte ytterligare vila. Det gör en inte mer stresstålig. Hur lång denna vissa tid är också det mycket varierande på många sätt och läkekonsten och själavården funderar mycket på detta.

Om det som ger en stresspåslag handlar om en pågående situation och inte om en punktinsats finns det ingen vila som hjälper alls utan då måste situationen förändras. Detta är också självklart men glöms ibland bort.

Eftersom inte själsliga besvär är frikopplade från kroppsliga besvär utan handlar om samma system kan långvarig stress ge kroppsliga besvär. Det är dumt att skilja på kropp och själ! Detta har stora effekter på arbetsplatsrelaterde sjukdomsfall. Diverse neurologiska besvär, trötthetssyndrom och till och med muskelsmärtor går ofta att härleda till arbetsmiljön. Detta är en arbetsmarknadspolitiskt viktig fråga. Här finns det mycket att göra! Arbetsplatsen har ansvar för rehabilitering men har för lite information om sjukdomens förlopp (mycket pga integritetsskäl) vilket gör att rehabkedjans effektivitet är bristfällig. Och skolans arbetsmiljöarbete är oerhört bristfällig, i synnerhet ur elevernas synvinkel.

Om skolan anlägger så mycket uppgifter på eleverna så att de inte hinner hämta andan mellan varven (om de vill prestera väl i alla ämnen vilket många elever anser de måste) utsätts de för konstant extern icke självvald ansträngning. Detta är inte nyttigt på sikt.

Dessutom har skolan ett arbetssätt som bygger på tidsbrist: lektionerna är bara en del av arbetet och eleverna förväntas göra mycket av arbetet utanför skolan. Att barn i skolan lär sig att ta med arbetet hem som en regel snarare än som undantag är inte ett klokt sätt förbereda dem för framtiden. Vad är det för livspussel vi förbereder dem för, med ett sådant synsätt på arbete?

Att barn i skolan lär sig att det är flera sinsemellan konkurrerande angelägna uppgifter som måste lösas under samma tid och de måste vägas — av eleven! — mot varandra ger inte heller en god bild av hur kunskap och vetande ska värderas. Om de av självbevarelsedrift väljer bort vissa ansträngningar får de negativ och dömande feedback. Och elever borde inte göra de valen, eftersom det ger en felaktig värdering av kunskapsinhämtning. Ska elever i skolan verkligen tänka ”Jag hinner inte lära mig det här?”

Skolan som den ser ut idag utbildar barn till att bli jäktade och självgående tjänstemän i ett stökigt kontorslandskap. De som hanterar den miljön väl skulle kunna komma bli duktiga affärsjurister eller investeringskonsulter eller annat som värderas högt idag på arbetsmarknaden.

Men — detta är just i dagens arbetsmarknad och en är stadd i snabb förändring. Automatisering som hittills jobbat mest med rutinmässiga manuella uppgifter har de senaste åren även börjat frigöra människor från rutinmässiga kognitiva uppgifter: sådana som har att göra med att sortera papper eller fylla i formulär. Utan att vilja vara alltför elak mot affärsjurister och investeringskonsulter och så är en del av det arbetet som utförs av dem till hög timpeng höggradigt automatiserbart.

Denna automatiseringsprocess kommer att accelerera och gränsen mellan rutinmässiga och icke-rutinmässiga uppgifter kommer att flyttas. Fler och fler jobb kommer kunna ersättas med maskiner. Även jobb som idag inte verkar vara sådana som maskiner kan utföra.

En del sådana rutinmässiga kognitiva jobb är högt uppskattade, högt betalda och stressiga finportföljstjänstemannajobb som kräver simultankapacitet, fokus och ett privatliv med tåliga familjemedlemmar. Sådana som skolan förbereder sina mest resilienta elever för.

(Andra jobb kommer inte kunna automatiseras lika snabbt: sådana som kräver situationsanpassning, eftertanke, kreativitet och problemlösning. (Vi jobbar på även detta i AI-branschen, men det omöjliga tar längre tid.) Rent generellt är det svårt att förstå att det kan anses vara en dålig sak att maskiner utför arbete som annars människor skulle göra. Att folk sysselsätter sig meningsfullt och har en nöjaktig försörjning och uppmuntras av samhället att göra kloka saker måste lösas på annat sätt än genom konstgjord andning för automatiserbara jobb.))

De jobb som kommer vara svårast att automatisera är jobb som skolan inte förbereder för lika väl.

De röster som finns för att reformera skolan för att ställa högre krav på eleverna är välkomna! Men om högre krav bara förstås som mer tidspress kommer skolan ännu mer än idag utbilda elever för en framtid som har sin framtid bakom sig.

Eller kanske snarare en framtid som BORDE ha sin framtid bakom sig.

Jag vill se en skola som kräver mycket av sina elever! Som ger svåra uppgifter som håller alla elever oavsett ambitionsnivå och utgångspunkter upptagna med utmaningarna. Men som inte är hetsig och stressig. Iallafall inte ständigt och jämt.

För det är ju inte en särskilt bra inlärningsmiljö! Och inger inte respekt för kunskap och tänkande och kreativitet (annat än situationsanpassning då möjligen).

Svårt är bra. Stressigt är dåligt. Och visst korrelerar de men inte alltid och inte med nödvändighet i skolan.

Annons