om termen ”extremism”

05/10/2013

Idag läste jag i min twitterström följande:

vilket är ett nog så obetänkt påstående. Skribenten fortsätter i en diskussion:

vilket devalverar termen ”extremist” till att betyda varje med majoriteten oenig åsiktsminoritet. Så behöver det ju inte vara.

Båda skribentens exempel – Nazityskland och Sovjetunionen – var ju var och en på sitt sätt progressiva ideologier, som hyllade aktion och nyskapande. De som inte höll med, som inte ville följa avantgardets eller elitens ledning, de som insisterade på en borgerlig liberal demokrati, etiketterades inte ”extremister” utan som ”bakåtsträvare”, ”folkförsvagande element”, ”ryggradslösa lättingar”, ”asociala”, ”veklingar” eller ”fega”. Ytterst få agerade på sitt missnöje. De kunde kallas ”sabotörer”, ”förrädare” eller ibland ”terrorister”. Dem skulle man kunna kalla för extremister. Men det är inte dem skribenten menar med sin terminologiska pekpinne, gissningsvis, utan de bredare folklagren, som tyst och stillsamt skulle föredragit en liberal demokrati framför våldsideologier.

Att kalla varje dissident för extremist försumpar någonting viktigt. Det finns en skillnad mellan att driva en idé till sin yttersta spets och till att försöka motverka en sådan rörelse.

Skribentens självpåtagna roll i den svenska offentligheten är att kategorisera vissa våldsrörelser tillsammans med vissa populistiska rörelser som ”fascistiska”. Hans yttrande ovan måste förstås i det ljuset: han ogillar sannolikt att de obehagliga rörelser han specialiserat sig på att analysera buntas ihop med religiösa tokstollar och vänstervåldsverkare. Men det finns gott fog för att göra den generaliseringen ibland.

Alla minoritetsavvikelser är inte extremistiska, inte ens ur maktens synvinkel. Däremot finns det en familjelikhet mellan vissa för folkflertalet inte särskilt tilltalande och ickehumanistiska idériktningar och den likheten kan gott kallas extremism.


om ett inte så bra sätt att uppfostra folk på

06/09/2013

Igår begick jag ett utvecklingssamtal tillsammans med en av sönerna och hans mentor, vilket betyder ungefär samma sak som klassföreståndare. Mentorn verkar klok och vettig på många sätt.

Hon hade ett litet nål med texten ”Fuck Våld”.

Det retade mig. Ganska mycket. Så mycket att det distraherade mig lite under samtalet.

Jag tyckte illa om:

  1. Det självklart självupptagna att förutsätta att hon har rätt att använda det som säkert många föräldrar tycker är fult språk i skolsalen. Mindre viktigt egentligen, men lite oartigt. Jag själv tycker artighet är överskattat, men i det här fallet är hon i en maktposition.
  2. Språkblandning. (Även om jag ofta blandar språk själv. Men jag är lite känslig för att göra det i skrift. Det är nog ett utslag av allmän konservatism).
  3. Att använda sex som svordom. Fuck och knulla borde associeras med bra saker, inte förolämpningar. Vår kultursfär har traditionellt använt avföring och religiösa referenser som onda ord – jag föredrar det.
  4. Att bemöta våldsamheter med förolämpningar. Jag vill inte att mina barns pedagoger har den ansatsen för att leda barnen rätt.

Det var nästan så att jag kände för att säga till.


hen

07/03/2012

I den aktuella debatten om ”hen” är det många som reagerar ilsket ungefär som en i dagspressens blogg intervjuad politiker ”… en kulturell, politisk elit försöker tvinga på vanligt folk saker som de ska säga … ” och ” … på sikt göra samhället mer könsneutralt och avskaffa det manliga respektive kvinnliga … ”. Just den som skrev så ansåg också att ”… det finns ett syfte med att introducera [”hen”]…”.

Alldeles riktigt, det fanns ett uttalat syfte med förslaget som det gavs i SvD:s spalter 1994. Syftet var att förenkla skrivande i situationer där skribenten inte VILL eller KAN ange kön på någon som omtalas (Det finns lite bakgrund till det resonemanget i artikeln ”Konsten att undertrycka information” från 1971) – i synnerhet i situationer där inte skribenten vill belasta läsaren med könsspecifika angivelser där inga behövs. Den språkliga innovationen att addera ett pronomen för fall där inte kön är känt eller behövs är inte på något sätt en BEGRÄNSNING i språkliga uttryck. Den hindrar ingen från att välja använda könsspecifika pronomen som hittills. (Den hindrar förstås inte någon till att referera till sig själv med ”hen” heller – men det kommer inte att göra det sannolikt att många kommer att göra det: eftersom ”hon” och ”han” finns kommer de flesta språkbrukare även i fortsättningen använda dem om någon vars kön är manligt eller kvinnligt och känt.)

”Hen” kommer hjälpa oss att i vissa skrivsituationer undvika osynliggöra majoriteten av befolkningen på ett bekvämare sätt än förut. Det är utmärkt och eftersträvansvärt. Och inte minst för dem av oss som känner sig obekväma med ett helt binärt könsbegrepp är det ”hen” ett mycket välkommet ord. Men ett nyinfört pronomen förändrar inte i sig samhälleliga förhållanden och förhållanden mellan könen – att ha förhoppningar om att ”hen” skulle ge oss ett mer jämställt samhälle är överoptimistiska. Utom en viss snabbt övergående chockverkan (den som vi just nu bevittnar i bloggosfären och spalterna) kommer förstås inte ett bekvämt och praktiskt sätt att skriva ”hen” istället för ”hon eller han” förändra särskilt mycket i samhället.

Att nu en del språkbrukare blir bekymrade över innovationer i språket är kanske inte så konstigt. (Det tog ett par hundra år för skrivsättet ”ni” att trycka undan ”I” i skrift efter de första beläggen.) Att en del konservativa oroar sig för förändringar i samhället är inte heller så oväntat. Men att annars kompetenta tyckare uttrycker oro för att ett nytt pronomen skulle ”förvirra det uppväxande släktet” eller ”göra dem otrygga” borde kanske skribenten funderat lite på sin egen ryggmärgsreaktion innan hon låtit den gå i tryck.

Jag skriver här ”skribent” och ”skrift” – resonemanget gäller förstås för all del för talat språkbruk också, även om det nog oftare är så i talsituationer att hen som omtalas och hens kön är känd för samtalsparterna.