skola och stress

20/03/2018

Det intryck jag får av den skola jag sett mina barn gå i är att de rusar runt och får mängder av uppdrag av många olika lärare i många olika ämnen som ska utföras mer eller mindre samtidigt.

Det blir inte någon särskilt bra miljö för inlärning av det.

Just nu (2018) är det flera röster i offentligheten som vill se att skolan inte struke sina elever (eller egentligen framför allt deras föräldrar) medhårs. Skolan — säger de som säger så — ska vara mer kärv och krävande än lustfylld.

Det kan ju på sätt och vis vara vettigt.

All inlärning är inte lustfylld. Belöningen kommer i slutet när kunskapen eller färdigheten sitter där den ska. (Viss inlärning kan förstås vara lustfylld i sig, åtminstone för vissa av oss.)

Men det finns ingen anledning att göra den mindre lustfylld och mindre funktionell genom att lägga på tidspress.

Viss stress är funktionell: att få saker färdiga kräver ofta ansträngning. Stressreaktion är naturligt som svar på en situation som kräver fokus och ansträngning. Stress i sådana lägen är inte dåligt utan bra. Men stress som är ständig och oavlåtlig är inte bara ickefunktionell utan skadar inlärning, är skadlig för eleven själv och ger fel förväntningar på hur vardagen kommer vara beskaffad.

Efter en viss period av stress bör man vila för att inte tära på reserverna.
Hur lång den perioden är lite olika och beror på person, situation, tidigare ansträngningar och sådant annat som är ganska självklart. Egenmakt och väld över sin livssituation påverkar detta mycket! T ex tål man mer om ansträngningen handlar om något man valt själv och gillar att göra. En viss tids vila hjälper för att få igång reserverna. Efter denna vila hjälper inte ytterligare vila. Det gör en inte mer stresstålig. Hur lång denna vissa tid är också det mycket varierande på många sätt och läkekonsten och själavården funderar mycket på detta.

Om det som ger en stresspåslag handlar om en pågående situation och inte om en punktinsats finns det ingen vila som hjälper alls utan då måste situationen förändras. Detta är också självklart men glöms ibland bort.

Eftersom inte själsliga besvär är frikopplade från kroppsliga besvär utan handlar om samma system kan långvarig stress ge kroppsliga besvär. Det är dumt att skilja på kropp och själ! Detta har stora effekter på arbetsplatsrelaterde sjukdomsfall. Diverse neurologiska besvär, trötthetssyndrom och till och med muskelsmärtor går ofta att härleda till arbetsmiljön. Detta är en arbetsmarknadspolitiskt viktig fråga. Här finns det mycket att göra! Arbetsplatsen har ansvar för rehabilitering men har för lite information om sjukdomens förlopp (mycket pga integritetsskäl) vilket gör att rehabkedjans effektivitet är bristfällig. Och skolans arbetsmiljöarbete är oerhört bristfällig, i synnerhet ur elevernas synvinkel.

Om skolan anlägger så mycket uppgifter på eleverna så att de inte hinner hämta andan mellan varven (om de vill prestera väl i alla ämnen vilket många elever anser de måste) utsätts de för konstant extern icke självvald ansträngning. Detta är inte nyttigt på sikt.

Dessutom har skolan ett arbetssätt som bygger på tidsbrist: lektionerna är bara en del av arbetet och eleverna förväntas göra mycket av arbetet utanför skolan. Att barn i skolan lär sig att ta med arbetet hem som en regel snarare än som undantag är inte ett klokt sätt förbereda dem för framtiden. Vad är det för livspussel vi förbereder dem för, med ett sådant synsätt på arbete?

Att barn i skolan lär sig att det är flera sinsemellan konkurrerande angelägna uppgifter som måste lösas under samma tid och de måste vägas — av eleven! — mot varandra ger inte heller en god bild av hur kunskap och vetande ska värderas. Om de av självbevarelsedrift väljer bort vissa ansträngningar får de negativ och dömande feedback. Och elever borde inte göra de valen, eftersom det ger en felaktig värdering av kunskapsinhämtning. Ska elever i skolan verkligen tänka ”Jag hinner inte lära mig det här?”

Skolan som den ser ut idag utbildar barn till att bli jäktade och självgående tjänstemän i ett stökigt kontorslandskap. De som hanterar den miljön väl skulle kunna komma bli duktiga affärsjurister eller investeringskonsulter eller annat som värderas högt idag på arbetsmarknaden.

Men — detta är just i dagens arbetsmarknad och en är stadd i snabb förändring. Automatisering som hittills jobbat mest med rutinmässiga manuella uppgifter har de senaste åren även börjat frigöra människor från rutinmässiga kognitiva uppgifter: sådana som har att göra med att sortera papper eller fylla i formulär. Utan att vilja vara alltför elak mot affärsjurister och investeringskonsulter och så är en del av det arbetet som utförs av dem till hög timpeng höggradigt automatiserbart.

Denna automatiseringsprocess kommer att accelerera och gränsen mellan rutinmässiga och icke-rutinmässiga uppgifter kommer att flyttas. Fler och fler jobb kommer kunna ersättas med maskiner. Även jobb som idag inte verkar vara sådana som maskiner kan utföra.

En del sådana rutinmässiga kognitiva jobb är högt uppskattade, högt betalda och stressiga finportföljstjänstemannajobb som kräver simultankapacitet, fokus och ett privatliv med tåliga familjemedlemmar. Sådana som skolan förbereder sina mest resilienta elever för.

(Andra jobb kommer inte kunna automatiseras lika snabbt: sådana som kräver situationsanpassning, eftertanke, kreativitet och problemlösning. (Vi jobbar på även detta i AI-branschen, men det omöjliga tar längre tid.) Rent generellt är det svårt att förstå att det kan anses vara en dålig sak att maskiner utför arbete som annars människor skulle göra. Att folk sysselsätter sig meningsfullt och har en nöjaktig försörjning och uppmuntras av samhället att göra kloka saker måste lösas på annat sätt än genom konstgjord andning för automatiserbara jobb.))

De jobb som kommer vara svårast att automatisera är jobb som skolan inte förbereder för lika väl.

De röster som finns för att reformera skolan för att ställa högre krav på eleverna är välkomna! Men om högre krav bara förstås som mer tidspress kommer skolan ännu mer än idag utbilda elever för en framtid som har sin framtid bakom sig.

Eller kanske snarare en framtid som BORDE ha sin framtid bakom sig.

Jag vill se en skola som kräver mycket av sina elever! Som ger svåra uppgifter som håller alla elever oavsett ambitionsnivå och utgångspunkter upptagna med utmaningarna. Men som inte är hetsig och stressig. Iallafall inte ständigt och jämt.

För det är ju inte en särskilt bra inlärningsmiljö! Och inger inte respekt för kunskap och tänkande och kreativitet (annat än situationsanpassning då möjligen).

Svårt är bra. Stressigt är dåligt. Och visst korrelerar de men inte alltid och inte med nödvändighet i skolan.

Annonser

att kategorisera människor

05/01/2016

Om man står inför en stor hop personer och vill förstå dem lite bättre kan man studera hur de i allmänhet beter sig i någon uppgift eller någon verksamhet eller hur de har någon egenskap.

Ibland är det vettigt att kolla lite närmare. Då är det vettigt att dela in hopen i hyfsat homogena grupper och studera dem separat. Då förstår man mänsklighet lite bättre, lite finkornigare och kan sedan göra exaktare prediktioner om okända individer om huruvida de har någon egenskap av intresse eller kommer uppvisa något beteende av intresse. Homogeniteten måste här då förstås väljas med avseende på det man är intresserad av.

Den första och mest uppenbara indelningen är ofta kön. De flesta människor uppvisar en hyfsat tydlig könsidentitet. Då har vi delat in hopen i två grupper som är hyfsat homogena med avseende på fortplantning. Detta är inte alltid den mest intressanta grundegenskapen, men låt gå.

I klassfikations- och klustringsinriktad forskning är ofta utmaningen att välja hur många klasser av intresse det finns. Ska vi dela in de grejer vi kollar på (i mitt fall oftast textdokument eller ord eller ibland yttranden) i två klasser, tre klasser, sju plusminus två klasser, hundra klasser? Hur många ordklasser finns det? Hur många dokumentgenrer? Det finns inget uppenbart på förhand givet k som är det antal klasser vi kommer finna vara bäst.

Så är det förstås med människor också. Det är urbota dumt att börja med anta att det finns exakt två sorters människor och att alla egenskaper av intresse går att härleda till en binär klassning av deras fortplantningsorgan. För att förstå benägenhet till våldsamt beteende, till depressiva episoder, till kontaktallergi eller till beroende av spel, psykoaktiva substanser eller av lagsportsevenemang är det inte tillräckligt med k = 2.


nema problema inga problem

10/01/2015

Under de nyligen lidna helgerna fann jag att flera personer i min omedelbara närhet tolkade frasen nemas problemas som en slags spanska. Inte som riktig spanska utan som låtsasspanska.

Frasen har ju gjorts populär inte minst genom reklamfilmerna starring Mr. Jim Canon:

Men spanska? Låtsasspanska? Konstigt, tyckte jag för jag har alltid trott det är snickarpolska: nie ma problemu. (Jag har pratat med många polskspråkiga hantverkare utan att kunna polska, och frasen dyker upp då och då.) Så se här hur sociala medier kan hjälpa en till exaktare kunskap! Jag frågade på Twitter:

och fick svar direkt från flera (@maxberggren, @doomlobby, @nikder, @johannaberg, @HakanLindgren), bland annat med länk till Mr. Jim Canon-filmklippet ovan. Och konsensus var att det var serbokroatiska – vilket ju är rimligast, med tanke på hur många talare det finns i Sverige och med tanke på att ”inga problem” på serbokratiska heter just exakt ”nema problema”.


finnar, finlandssvenskar, finländare, vatusvenskar, hurri

20/12/2014

I Finland är nationalitetsdebatten i högsta grad levande. Finland är ett mångnationellt land med synliga minoriteter.

Den officiella terminologin för i Finland boende är att de som där bor är mest finnar och ganska många finlandssvenskar och något färre samer och romer och att alla dessa gemensamt kallas för finländare.

Men det är nu inte riktigt så enkelt.

De flesta i Finland boende har inget emot att kallas för finländare. Dock finns det sådana som tycker att det mest syftar på icke-finskspråkiga (eftersom termen ju är sent konstruerad för att vara just inkluderande) och till och med kan bli lite purkna om de presenteras som finländare. Jag är finne, rättar de. (Jag har sådana bekanta.)

Alla finlandssvenskar vill inte särdefiniera sig genom sitt språkval. De föredrar kallas finnar. (Jag har sådana bekanta.) Mannerheim (vars första språk var svenska och femte språk finska) kallade sig till exempel för finne. Ganska få finlandssvenskar ogillar bli kallade för finnar. (Men jag har även sådana bekanta.)

De flesta finlandssvenskar kallar sig för finlandssvenskar. Ibland, i kortform, kallar de sig svenskar. Det är bara om ingen risk att bli tagen för sverigesvensk finns i samtalet. (Eller som de säger, vatusvensk (vilket finlandssvenskar ofta tror är förolämpande för sverigesvenskar (vilket förvirrar just dessa finländare när det framkommer att nästan ingen i Sverige boende känner till termen tillräckligt mycket för att bli förolämpad av den))).

På finska kallas aldrig finlandssvenskar för svenskar utan i stort sett enbart för finlandssvenskar. Vill man förolämpa finlandssvenskar på finska kallas de för hurri, en term som ibland gissas syfta på svenskans vanliga frågeord ”hur” och ”hurdå”. Vissa finlandssvenskar använder det om sig själva. (Även sådana bekanta har jag.)

Det går inte att ur namnet säkert avläsa vilket förstaspråk personen har, så endast personer som talaren är personligen bekanta med går att säkert säga något om hemspråket. Jag själv brukar kalla alla i Finland boende personer för finnar om jag inte har speciellt behov av att betona ett eventuellt icke-finskt hemspråk jag råkar känna till. Jag tycker ordet finne är finare än ordet finländare.

Den finska (eller finländska) nationalitetsdiskussionen är som sagt levande, och språket är en viktig markör i den diskussionen. Jag är till exempel själv svensk och stockholmare av femte generationen. Jag har delvis finska rötter. Dock har jag bekanta som anser att jag räknas till den finska nationen eftersom jag talar finska hemma.

Dessa bekanta anser även att kareler, ingrer och vepser räknas till den finska nationen och ibland även att ester och lyder och liver räknas dit. Oftast är den här sortens blodsbandsmystiker okunniga om att den viktigare historiska distinktionen inte varit språklig utan religiös: den har gått mellan ortodoxer och evangeliska kristna. Kareler har traditionellt kallat finnar (oavsett språk) för ”rootshi” – det vill säga svenskar, eftersom de gått i lutherska kyrkor. Omvänt har finnar traditionellt kallat kareler för ryssar av motsvarande anledning.

Finnar diskuterar på kultursidor, i akademiska seminarier och på kvarterskrogen livligt huruvida den finska folkstammen bäst betecknas som europeisk eller uralisk, om den svenska, den tyska, den ryska, eller den uraliska urkulturen är den som bäst beskriver det finska folkkynnet. Där är det språk som finska hushåll väljer till hemspråk en viktig signal om perspektiv. Många familjer har i början på 1900-talet valt att byta från svenska till finska för att tydligare delta i ett finskt kultur- och samhällsbygge. (Jag har själv sådana förfäder.) Det medvetna kulturvalet åtföljdes i många fall av intolerans mot dem som inte gjorde samma val: det finns en residualantagonism från den tiden kvar i förhållandena mellan språkgrupper. (Man kan snabbt få till en ganska aggressiv stämning om man trampar fel på kvarterskrogen i dessa frågor framemot småtimmarna.)

Den antagonismen bryter vissa populistiska politiker opinionsvinster i: de argumenterar för att svenskan (och i vissa fall även att samiskan och romani) tar för mycket plats på finskans bekostnad. Det märkliga är att trots att den sortens politiska utspel blir öppnare och vanligare är ändå finlandssvenskans ställning i offentligheten stark. Det forna gammalfinska partiet, idag Samlingspartiet, har en svenskspråkig ledare som just för tillfället är statsminister. (Vissa av mina förfäder skulle byta parti och rotera i sin grav om de visste). Inför förra presidentvalet samlades alla åtta kandidater i en studio för en lång debatt på svenska. (Detta inkluderade kandidaten som starkast profilerat sig som motståndare till svenska språket i finsk offentlighet). Jag skulle vilja se svenska ledande politiker tala politik på något annat språk än svenska!

Det finns i stort sett inga flerspråkiga länder i världen där två språkgrupper lever så harmoniskt med varandra, oberoende av etiketter!


trygghet som slagpåk

22/11/2014

En otäck tendens i politiska debatter i USA är att hänvisa till sin egen upplevelse av att vara ”safe”. Det är den egna upplevelsen av trygghet och den egna uttolkningen av hur den tryggheten är manifesterad genom omgivningens beteende som talaren då använder som kompass.

Just i USA har nu ”safety” länge varit ett viktigt målbegrepp för allt möjligt. Är ett grannskap tryggt? Är min arbetsplats eller min skola en ”safe space”? Är hotellet tryggt? Oron för att bli angripen bottnar i USAs stora självupplevda klasskillnader (som för en utomstående besökare inte verkar bygga på faktiska data) och våldsamma brottskultur (som mest verkar vara en följd av att populärkulturen hyllar våld, inte av att det faktiskt skulle förekomma så värst mycket våldsbrott). Den oron göder en industri av säkerhetslösningar och rådgivning som inte känns sund för den som gärna tar en promenad i en stad även efter mörkrets inbrott och som inte har något emot att prata med folk man inte känner.

Denna ”safety” generaliseras som bäst till all debatt. Folk som inte gillar vad de hör känner sig ”unsafe”. Det finns många exempel, med ett brett spektrum från fysiska handlingar till åsiktsyttringar till upplevda uttolkningar av blickar och tankar: När någon i ett vetenskapligt sammanhang betett sig gränslöst mot en viss kvinnlig kollega är det sammanhanget ”unsafe” för kvinnor och bör bojkottas av kvinnor till dess organisationen garanterar att denna någon utestängs från vidare sådana sammanhang; en professor som uttryckt sig kritiskt mot hudfärgsbetingad kvotering har gjort sitt universitet ”unsafe” för studenter med den i sammanhanget aktuella hudfärgen; en journalist som kritiserat ett företag och grävt fram många exempel på hur företaget betett sig illa bortom affärsmässig anständighet gränser och får höra att företagets företrädare avser ge igen med samma mynt säger att hon känner sig ”unsafe”.

Dessa obehagskänslor hos den otrygga är givetvis verkliga.

Men valet av målbegrepp, valet av det som skaver mot det som skulle göra världen till en bättre plats, förminskar upplevaren till ett objekt och ett knytt. Genom termen ”trygghet” och ”säkerhet” blir den som berättar om sin personliga frustration, irritation och upprördhet en stackare som söker efter hjälp från starkare för att bli tryggare, istället för att vara en som själv med egen kraft förändrar världen.

Att berätta om sin otrygghet är något annat än att peka på en orättvisa eller en orättfärdighet. De lösningar som en anmälan om otrygghet ropar efter är sådana som stärker säkerhet och minskar risker. Det är polisiära åtgärder, vare sig det nu är etablissemangets våldsmonopol för att hindra fysiskt beteende eller en mer intellektuell åsiktspolis för attt styra samtal och beteende.

Särskilt i de fall otryggheten kommit sig av meningsmotpartens språkliga beteende snarare än genom fysisk handling ter det sig inte som en riktning att förändra världen till det bättre.


2014 års regering – många har examen

04/10/2014

Regeringens examina har jag listat förut, både 2006 och 2010. Varför det? Jag skrev om det 2006.

Sammanfattning i år

Högre akademisk examen: 1; högskolexamen 12; gymnasium: 10; grundskola 1

Lista

  • Statsminister Stefan Löfven: gymnasium, studier på socialhögskolan i Umeå

  • Klimat- och miljöminister, vice statsminister Åsa Romson: fil dr i miljörätt, Stockholm.

  • Justitieminister Morgan Johansson: fil kand i statsvetenskap, Lund.

  • Utrikesminister Margot Wallström: gymnasium

  • Försvarsminister Peter Hultqvist: gymnasium

  • Finansminister Magdalena Andersson: civilekonom, Handelshögskolan i Stockholm

  • Utbildningsminister Gustav Fridolin: fil kand i orientaliska språk, Stockholm

  • Barn, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér: fil kand i språk och konstvetenskap, Stockholm

  • Finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund: fil mag i biologi, Stockholm

  • Minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete Kristina Persson: civilekonom

  • Civilminister Ardalan Shekarabi: jur kand, Uppsala

  • Energiminister Ibrahim Baylan: pol mag, Umeå

  • Närings- och innovationsminister Mikael Damberg: pol mag, Stockholm

  • Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht: gymnasium

  • Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson: lärarexamen

  • Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke: fil kand i statsvetenskap, Stockholm

  • Inrikesminister Anders Ygeman: gymnasium + ”Stockholms universitet”

  • Biståndsminister Isabella Lövin: studier i diverse ämnen, Stockholm och Bologna

  • Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll: studier i psykologi och sociologi, Göteborg

  • Folkhälsa-, sjukvård- och idrottsminister Gabriel Wikström: språkstudier MdH och Spanien, fortsatta studier i Uppsala

  • Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic: jur kand, Lund

  • Högre utbildning- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson: studier i historia, nationalekonomi, statistik, LO:s fackliga högskolekurs i Politisk ideologi (S)

  • Bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan: studier i lantmäteri, KTH

  • Infrastrukturminister Anna Johansson: grundskola

om metaforer som beväpnar

21/08/2014

Idag läste jag på Twitter hur en biolog skriver: ”Det finns en liten klick människor som gärna vill vara parasiter och inte bidra med skatt. Vi måste ha ett samhälleligt immunförsvar mot dessa.”

Alldeles frånsett de lite roande rent språkliga aspekterna (parasit är ursprungligen ett ord för att beteckna improduktiva medmänniskor och har därifrån lånats in till biologin) använder skribenten här en mycket kraftfull och otäck metafor. Immunförsvarets uppgift är att mota bort främmande kroppar ur organismen genom ett antal olika mekanismer vilka alla syftar till att nedkämpa dessa främmande kroppar.

En bestickande metafor som denna, att vissa av samhällets medborgare är främmande och skadliga och ska nedkämpas och städas undan ur samhällskroppen, ger en återklang till något av de otäckaste skeendena i vår civilisations historia. Det är inte första gången vissa i ett samhälle kallats för parasiter.

Att idag ens yttra något sådant sätter vapen i händerna på dem som tror det finns goda och onda, på dem som tror på ett sorteringssamhälle. Det ger ledsyn till impulser jag inte vill väcka hos någon.