upphandling och numeriska sätt ranka offerter

30/11/2011

Om en förvaltning eller ett företag gör en upphandling så är det vanligt idag att det finns en bedömningsmall som åtminstone delvis är bekant för den som offererar tjänsten. Det kan vara en sisådar sju plusminus två bedömningskriterier. Det är bra och systematiskt om än lite fyrkantigt. Och någon viktig bedömningsdimension kan förstås bli bortglömd men det kan rättas till – isåfall till nästa upphandling. Subjektiviteten i vilka grejer man tycker är värda att fundera på formaliseras på ett bra sätt.

I bedömningsskedet är det vanligt att varje sådant kriterium viktas. Ofta procentuellt. Pris – 30%, Tillgänglighet – 10%, Företagets referenser – 20%, Kompetens – 30% etc etc. Detta görs innan offerterna inflyter. Det är klokt och systematiskt och tillåter upphandlingsgruppen göra bedömningen genomlyslig och oberoende av personliga preferenser. Subjektiviteten i hur viktigt något är formaliseras på ett synligt sätt.

Sedan bedöms varje offert på en numerisk skala – mest typiskt från en till fem. Det är här det blir svårt – en del kriterier är inte numeriska. Hur bedöms kompetens? Ofta blir det en fråga om att ordna offerterna i bäst-till-sämst-ordning och sen strö ut nummer över rankningen. Eller så säger man att de där offerterna är godkända – de får en femma. De där är underkända, de får en etta. Subjektiviteten i vad man tycker om lika saker blir synlig och diskuterbar.

Bedömningarna viktas ihop så att betygen multipliceras med vikterna och sedan väljs den offert som fått bäst betyg.

Fortfarande bra?

Nä.

För om offerterna betygssatts alltför likformigt och viktningen alltför olikformigt kan det bli så att det blir ett enda kriterium som skiljer offerterna åt. Det är enkelt att se om vi tar ett enkelt exempel. Ett antal förslag alla baserade i Stockholm där kunden råkar finnas – tillgängligheten får toppbetyg för alla förslag. Därmed är den dimensionen ointressant. Kvalitet har högst vikt (”vi tänker mest på kvaliteten”) men alla förslag har någon skönhetsfläck och ingen är helkass. Kvaliteten varierar mellan 2 och 4 och då blir den variation i slutbetyget som beror på kvalitet ett enda poängsteg. Priset har lägre vikt men eftersom prisbedömningen utnyttjar större variation i priskriteriet än i de andra är det den enda som styr viktningen: effekten på slutpoängen blir nära två poängsteg. Den som vinner prisbedömningen får jobbet.

Kriterium Vikt Offert A Offert B
Pris 40% 5 3
Kvalitet 50% 3 4
Tillgänglighet 10% 5 5

Och det är värre än ett helt rakt igenom subjektivt förfarande – för alla deltagare tror att bedömningen gått till så att alla kriterier spelat roll!


”nyliberalismen” har ersatt ”fascismen”

24/09/2011

… som skällsord. Tidskriften Brand som jag gillar läsa har i sitt aktuella nummer en omvärldsutsikt: ”Överallt i världen är det uppror … I Spanien och Grekland … Israel … London …Chile … Diktator på diktator faller i Mellanöstern. Mubarak … Syrien … ” och sen slutklämmen:
Det blir tydligare för var dag att människorna runt om i världen inte kommer att acceptera nyliberalismen.”

Nyliberalen Mubarak? Och andra mellanösterndiktatorer?

  1. Jovisst kan väl en anarkist betrakta många av orättvisorna i världen som effekter av en marknadskapitalistisk världsordning – men just en nyliberal sådan? Argumenten skulle stärkas om Brand använde riktiga termer även på sådant som de inte gillar. De flesta nyliberaler håller med om problembeskrivningarna anarkister har – även om de inte alltid delar deras syn på lösningar eller delar deras ilska. Det är som om jag (som kallar mig nyliberal) kallade statssocialister eller kristdemokrater för anarkister bara för att de pratar om rättivsa allihop för att vinna poäng hos konservativa läsare. Skäms, Brand! Ni kan bättre!
  2. Visst – återigen – många av världens orättvisor kan den som vill härleda till liberalismens nackdelar. Men de som drivit gatuprotesterna i Mellanöstern protesterar nog inte mot liberalismen och vill nog inte räknas in i samma led som de som plundrar småbutiker i England. Alla som är arga är inte på Brands sida! (Och jag är oftast inte arg, men håller ändå ofta med Brand.) Det här är ganska likt något jag gnällt över förut.

kvoteringens bevekelsegrunder och representation

22/09/2011

Det yras mycket om kvotering både för (och någorlunda för), lite försiktigt för och emot (det mesta i bloggosfären är ju just emot lagstadgad kvotering) just nu. Det är en återkommande debatt. Men varför vill någon kvotera in t ex kvinnor till börsbolags styrelseposter eller rasister till domstolar?

Det vanligaste argumentet för kvotering är att det ökar representativiteten av någon i sammanhanget eftersatt eller underrepresenterad grupp. Den underliggande hypotesen — helt obevisad och ganska så kränkande — är att den eftersatta gruppens representanter i det sammahang de dyker upp i kommer att tala för sin grupp och i dess intresse, inte för det stora hela. En nackdel med detta argument är att det ger varje identifierabar grupp ett incentiv att argumentera för representation. Dessutom finns det för den som argumenterar för representativitet ingen anledning att någonsin avstå från en position som representant för en grupp, i synnerhet om gruppen är eftersatt i sina egna eller andras ögon. Det är en riskabel strategi för både organisationen och för de grupper det handlar om.

Ett vackrare och mer funktionellt argument är att den eftersatta gruppens representanter i sin inkvoterade position som de annars inte skulle uppnått tjänar som exempel och förebilder för andra medlemmar av gruppen: ”Titta! En sån som jag kan bli sån där!”. Hypotesen — inte särskilt kontroversiell och med gott om anekdotisk evidens — är att individer modellerar sina egna möjligheter efter sina likars och att identifikationsobjekt i fina positioner därigenom påverkar individers självbild i synnerhet i unga år. En förebildseffekt behöver inte permanentas — funktionen är uppfylld så fort det är etablerat att ”en sån som jag” kan sköta jobbet utan att blamera sig. Förebildseffekten störs tvärtom av permanentning — om enda sättet ”en sån som jag” kan få en position är genom andras välvilja och kvoteringsregler är det inte mycket till förebild. Förebilder är sannolikt värda att kvotera in — under en begränsad tid för att etablera exemplets makt utan att devalvera dess värde.

Den tredje goda anledningen till kvotering är den att en eftersatt grupps representanter i någon exalterad församling kan bidra med perspektiv som den mer homogena gruppen saknar. Hypotesen bygger på att de som nu sitter i en position av expertis tenderar likrikta sina tankar och överväganden och att nya ögon, i synnerhet om de sitter på personer från andra delar av samhället, kan ge nya ideer och nya lösningar på kända problem och utmaningar. Det är inte en särskilt vågad hypotes. I de flesta sammanhang borde förstås organisationen det handlar om självmant se till att sådan korsbefruktning av expertis och livserfarenhet standardmässigt görs — det som måste säkerställas är inte primärt kvotering utan att styrelsens (eller vilken församling det nu handlar om) aktuella medlemmar inte öder tid på att försvara sin egen position så att organisationen far illa av det.

Rent generellt lever vi ett specialiserat samhälle. Specialisering är inte något ont utan något väsentligt för ett modernt samhälle. Vi har expertis i olika områden och delegerar till varandra att sköta olika saker. Det är en bra sak. Då får vi mer tid sköta det vi vill göra och att inte streta med sådant vi inte gillar. Riskerna med specialisering är att specialisterna bildar skrå och blir närsynta — där är en fråga om representativitet i beslutande församlingar viktig. Ibland rapporterar lobbygrupper och intresseföreningar efter enkätstudier till exempel att endast (X procent av riksdagens ledamöter har erfarenhet av någon livsstil eller någon bakgrund med andemeningen att ledamöterna inte är representativa för befolkningen där Y procent (Y > X) har sådan erfarenhet. Det är förstås knas. Ledamöter behöver inte avspegla samhället i detalj. Ledamöterna ska representera oss, inte vara lika oss. Jag vill tillexempel inte ha någon som är lik mig att sköta mina affärer, varken ekonomiska eller politiska och i synnerhet inte mina säkerhetsbehov.

Men ett stort behov av reform skulle jag vilja se i just riksdagens sammansättning. Som det nu är har 100 procent erfarenhet av föreningsarbete. Då kan de omöjligen förstå de livsvillkor en frihetlig och oorgansierad själ som jag själv lever under, och kommer högst sannolikt inte arbeta för ett samhälle som passar mig bättre än den vi har idag.


vad förortens folk kan klara av

23/08/2011

Adam Cwejman skriver snyggt om det omvända identitetsbygget som förortens talesman Carlos Rojas visar prov när han beklagar sig över den ”politiska adelns” oginhet inför att släppa in oväntade personer i partier (och andra folkrörelser). Rojas fokuserar på det problem han identifierat som en del av en strukturell rasism. Cwejman skriver att vem som helst kan delta och att inte förorternas folk är mer korkade än andra (och att det finns en obehaglig underton i Rojas argumentation) men glömmer att väldigt väldigt många av den vanliga flergenerationssvenska medelklassen inte heller klarar av folkrörelsearbetet. Den alienering Rojas berättar om gäller inte enbart förortens folk. Det kräver en speciell personlighetstyp (som inte denna skribent har) för att sitta igenom föreningsmöten. Den är inte blodsbetingad. Den är inte heller helt och hållet samhällsklassbetingad, även om en bakgrund i de kretsar där de flesta andra i föreningen kommer ifrån är ett stöd i samtalet och i mötena.

Rojas observation är dock korrekt i en viktig del: partierna har en beröringsskräck för folk som inte kan koderna eller låter konstigt. Bäst exemplifieras den av Moderaternas flyktreaktion då inför partiets interna nomineringsprocess inför förra valet en del partiarbetare systematiskt registrerade nya partimedlemmar i förorterna som röstat för vissa av kandidaterna. När medierna granskade hur många av de nya medlemmarna betalt avgiften etc etc, backade partiets företrädare skyggt och uteslöt sina nya medlemmar eftersom de föregivet inte vetat vad de gett sig in på.

Hur kan man bättre omyndigförklara sina nya medlemmar? De borde förstås välkomnats in och handletts in på mötena av bättre mottagare än de ursprungliga värvarna! Att de värvats på ett mindre ortodoxt sätt kunde ju inte de själv rå för?


mer planekonomi i invandringspolitiken

11/07/2011

Sistlidna vecka talade folkpartiledaren i Almedalen om behovet av ökad invandring, denna gång med ekonomiska argument. Han säger enligt dagspressen att han vill göra det … mindre krångligt för exempelvis forskare och civilingenjörer att få invandra. och att Den som har en masterutbildning ska kunna komma till Sverige och söka jobb, utan att ha en anställning vilket förstås är fint tänkt. Den invandrande ska också … kunna försörja sig själv. vilket på många sätt är ett rimligt krav för den som väljer ett nytt ställe bo på. Men varför just civilingenjörer eller forskare? Hur kan Björklund tycka det vore fel med ett tillskott av lärare, läkare, busschaufförer, kajakinstruktörer, skogsarbetare eller majorer? Hur ska han bättre än de arbetssökande själva veta vad som behövs?

Men de fortsatta kraven såsom de skisserats av Björklund (även på folkpartiets egna hemsida) är att Den sökande ska också tala engelska eller svenska … . Hur tänker han då?

  1. Varför just engelska? Inte tyska, mandarin, ryska eller arabiska? (Och varför engelska före svenska?)
  2. Vem ska avgöra huruvida den inkommande förhoppningsfulla migranten kan engelska?

rut, rot och ett argument för slumpmässiga skattesatser

15/06/2011

Om lite olika saker ska bedömas och värdesättas kan det göras på olika sätt. Idag anses marknadslösningar vara ett bra sätt att prissätta de flesta nyttigheter, åtminstone om det finns en rörlig marknad med många transaktioner och en öppen informationsförsörjning kring transaktionerna och nyttigheterna ifråga. Alla alternativ är svåra. Ska prissättning göras på principiell grund så hamnar prissättaren i klassiska planekonomiproblem. Det är svårt att sätta ”rätt” pris bara på utredningsgrund.

Frågan om RUT-avdrag och ROT-avdrag är ett exempel. RUT-snacket (och jämförelser med ROT) har tagit fart efter Johanna Koljonens kolumn om städhjälp. (Jag samplar från de senaste dagarnas tweet-ström här.) Frånsett könsskillnadsaspekten (”… traditionellt kvinnodominerade arbeten värderas lägre än mansdominerade …”) eller könsförtrycksaspekten (”… många som jobbat som hemstäderskor berättar om övergrepp eller förslag om prostitution …”) klassaspekten (”… De som vant sig att köpa #RUT o #ROT har råd att göra det även utan subventioner. …”) och arbetsmiljöaspekten (”… är alltid mer utsatt att arbeta i någons hem …”) är det många som med en slags ekonomistiskt argument anser att inte skattesystemet ska användas för att styra beteende i allmänhet eller konsumtionsmönster i synnerhet.

Visst kan man tycka det.

Men är det samma skattesats för alla konsumtionsmönster det enda rimliga svaret på den hands-off-principen? Varför är antagandet att likhet i taxering det minst styrande? Då bortser skattekalkylen från (väl kända) skillnader i transaktionskostnader mellan verksamheter, från skillnader i frekvens mellan sällanköp och återkommande affärer, från skillnader i arbetskraftskostnad (och andra investeringar) för olika tjänstesektorer.

Att försöka beräkna dem för hand från kunskap är oöverstigligt svårt förstås. Det sköter marknaden om automatiskt på marginalen. Men då slår skatteuttaget olika för olika sektorer.
Visst är det attraktivt med enkla modeller, men i en delvis slumpmässigt rörlig verklighet är en slumpmässigt bestämd uttaxering per bransch, verksamhet eller till och med transaktion mindre styrande än en likformig.

Självfallet förespråkar jag inte det. Det vore knasigt. Redan den osäkerhet i budgetering det skulle leda till vore störande för verksamheter. Men min poäng är att enkla ekonomer har en klockartro till det ”naturliga” i platta och likformiga uttaxeringsmodeller för att de förment styr befolkningen i gemen minst — trots att det är lätt att visa att de inte är de minst styrande modellerna.


språk är ett verktyg som kan rosta men verktyg kan inte dö

03/06/2011

Häromdagen presenterades på institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet en uppsats om talares attityder till tornedalsfinska. Uppsatsskribenten har genom en enkätundersökning bland tornedaliska skolelever (n=374! imponerande svarsfrekvens!) och genom ett mindre antal personliga djupintervjuer undersökt vad talarna har för åsikt om sin språkliga vardag. Fokus har varit på just tornedalsfinska, hur den används i Tornedalen (uppsatsskribenten har själv rötter där) och hur dialektens framtid ser ut.

Många har arbetat mycket för att definiera tornedalsfinskan som eget språk (”meän kieli”) distinkt från standardfinska. Det är svårt att upprätthålla distinktionen eftersom finskan i Finland och dess närområden uppvisar hyggligt stor dialektvariation som det är: tornedalsdialekterna faller gott och väl inom den variation som inbegriper karelskfinska, ingermanländska, savolaxiska och tavastländska dialekter. Standardfinska är ett nytt standardspråk och är statt i ganska hastig utveckling i sig. Det finns en dialektrörelse i Finland där kulturutbudet på många håll inkluderar dialektalt utgivna verk. Att välja ut en dialekt och kalla den för ett eget språk är inte motiverat här annat än av rent politiska bevekelsgrunder – vällovliga sådana, där tanken är att förstärka talarnas självbild och språkliga självkänsla efter ett århundrade av språkligt förtryck, men också illvilliga, där tanken är att desarmera de finskatalandes i Sverige rätt att kräva service på sitt språk likformigt såväl i Tornedalen som i Mälardalen (där en majoritet av de finsktalande bor).

En god kunskap om detta förhållande visar de enkät- och intervjusvar uppsatsen redovisar. De flesta intervjuade visar inget större intresse av att delta i att bygga upp ett nytt språk i Tornedalen utan säger att de ifall de över huvudtaget tänker använda annat än svenska hellre lär sig standardfinska än lokal dialekt.

Det här kan ju den som gillar dialekter och folkmål tycka är tråkigt. Denna uppsats skribent tillhör dem och redovisar en del forskning under rubriken ”Språkdöd”. Men språk är inte levande varelser. Språk dör inte, lika lite som ryssjor eller spinnrockar gör det. Språk kommer ur bruk när de inte längre behövs. Behövs det ett språk för ett samtal kommer det att skapas ett för ändamålet. Behövs det inte, fortgår inte samtalet, rostar språket sönder och faller i glömska och ersätts av annat språk. Oftast är det inte synd alls och det är alltid fel att jämställa språk med liv. Det lämnar också en onödigt tung börda på ett litet språks talare – om de växlar språk ska de inte skuldbeläggas för att de gör ett ur sin synvinkel rationellt val.

Ibland är det dock så att ett språk som är värdefullt riskerar falla ur bruk. I synnerhet kan det vara så att ett segment av befolkningen som inte talar annat än sitt folkmål exkluderas ur det offentliga samtalet om de inte behärskar överhetsspråket. Då får det omgivande samhället antingen stötta språket ifråga eller påskynda språkbytet. I vilket fall måste det ske på talarnas villkor – ingen av åtgärderna går att genomföra med tvång.

Det senare har det svenskspråkiga samhället försökt göra i Tornedalen sedan folkskolans införande, i stort sett. Det har inte lyckats – befolkningen vill fortsätta tala finska trots ett stort och ofta nog stötande försök att tvinga dem byta språk till svenska.

Det förra fungerar inte heller om det inte görs på talarnas villkor. Helt uppenbart vill tornedalingarna tala finska. De är inte intresserade av att få sitt folkmål kodifierat till språk – de vill delta i hela det finska samhällets samtal, inte enbart bygdens. Och att tillskriva dem skuld för språkdöd är inte rättvist – de enda som skulle förlora på att tornedalsfinska kallas en dialekt av finska och att undervisning och kulturutbud skulle bygga på finsk grund (givetvis med dialektala inslag, liksom överallt i Finland) är de som byggt sin karriär på ”meän kieli”: lokalpolitiker och forskare i ämnet.


un chimpanzé en rut

17/05/2011

IMF-bankdirektören Dominque Strauss-Kahn, känd som DSK i fransk press, har i dagarna råkat ut för att se sina utsvävningar hinna i kapp honom. Tydligen har han upprepade gånger gett sig på kvinnor i sin närhet och kvinnor han råkat på: intervjuande journalister, studenter och – det som fått honom på fall – en amerikansk hotellstäderska.

Fransmän tenderar skryta om sin fördomsfrihet och på många sätt skulle nog DSK klarat rykten och historier som i sexualfientliga USA eller i jämställda Norden fått honom helt uträknad (av lite olika anledningar). Ett rykte som en panomies eller häradsbetäckare är inte nödvändigtvis en katastrof i Frankrike.

Men DSK har gått längre än så: han har – om rapporterna stämmer – gett sig handgripligen på kvinnor han blivit förtjust i. Och den vackraste beskrivningen står journalisten Tristane Banon – som fått fly en intervju hon försökte genomföra efter ha lyckats brotta sig loss ur hans grepp – för: han var som en brunstig chimpans. Det termvalet punkterar nog den välvilliga synen för DSKs sexuella eskapader även i Frankrike. Hade hon sagt något om ”stenåldersman” eller ”barbar” hade det nog inte tagit skruv på samma sätt.


respekt för andra åsikter

16/05/2011

Enligt tidningen Resume rensar SvT ut bilder och offentligt tillgänligt arkivmaterial på den för ringa narkotikabrott misstänkte (men inte dömde) programledaren Ola Lindholm. Ola som är en uppskattad barnprogrammakare visade sig ha spår av tidigare kokainanvändning i urinen vid en gaturazzia polisen gjort. Han har inte observerats använda droger, inte betett sig otillständigt, inte blamerat sig offentligt på något sätt. Men SvT väljer att radera honom från sina publika webbsidor.

– Det är en svår avvägning och jag har stor respekt för de som tycker att vi borde gjort ett annat val, säger Helga Baagoe till ”Medierna”.

Det är ett försök till diplomatiskt ordval. Vi har rätt men vill vara kompis med dem som har fel?


”samma kamp som vi”

03/05/2011

En del av oss hoppas på en renande ekonomisk kris – Tidningen Arbetarens chefredaktör funderar:

… medelklassens människor är också de som löper störst risk att halka ner från sin relativt privilegierade position om en riktigt allvarlig ekonomisk kris skulle slå till. Historiskt är det också då, när medelklassens och arbetarklassens intressen sammanfaller, som en verklig möjlighet till samhällsomvälvning öppnar sig.

Men de omvälvningarna som sker i sådana situationer är inte de som de flesta av oss hoppas på och sannolikt inte de som Arbetarens läsekrets hoppas på heller. En olycklig och ekonomiskt ruinerad medelklass som driver samhällsomvälvningar? Vilka möjligheter ser vi framför oss?

Chefredaktören fortsätter entusiastiskt:


De människor som dött på gatorna denna vinter och vår, i Egypten, Libyen, Bahrain, Jemen och Syrien, för i grunden samma kamp som vi.
och lite längre ner De visar att det ändå går att ta kampen till gatorna. De visar rentav att en annan värld kanske, kanske är möjlig.

Chefredaktören hoppas på en annan värld, genom kamp på gatorna. De drömmarna – både samhällsförändring och avantgardedrivna våldsamma direkta aktioner – ingår i hans uppgift. Men ”samma kamp”? Jag undrar om de som tagit till gatorna i Mellanöstern håller med, vill hålla med, och delar drömmar med chefredaktören och hans läsekrets? Och om de uppfylls av värme för solidaritetsyttringen? Man borde kanske fråga dem.