Krigsbarn

17/05/2014

Min mormor var ansvarig för krigsbarnstransporterna från Kuopio i Savolax till Sverige under krigen. Mormor var mycket stolt över sin insats. (Hon fick medalj.)

Jag har läst hennes pressklipp.

Jag är inte säker på att krigsbarnstransporterna var till barnens fromma, men det är lätt att säga så här efteråt: kriget hade ju kunnat gå mycket sämre också.

Det var alltså frågan om flera tusen barn bara i Savolax. I augusti 1945 påbörjades hemförlovningen i större skala. Det är den pressklippen berättar om. Varje vecka, berättar mormor i en intervju, kommer tågvagnar med barn. Vissa barn har varit fem år i Sverige och barn som varit inhysta i famlijer har till största delen glömt sitt modersmål.


(En notis intill intervju med mormor (nov 1944): ”Sv utlänningskommissionen avgör att Örnulf Tigerstedt får inte bli kvar i Sverige.” Han var hyggligt berömd poet. ”Poet under svart banér” heter en avhandling om honom, eftersom han var tyskvänlig och smått fascistoid i omgångar. Men ett par rader från en av hans dikter sitter fast i mitt huvud, något i stil med ”Jag är en långhåring, en anarkist och en osäker fordring”. Det muttrar jag för mig själv ibland.)

Många av barnen kom från mycket fattiga hem eller var flyktingar från de ockuperade områdena. ”Även i medellösa hem vill man oftast få tillbaka sina barn från Sverige”, säger min mormor i en av intervjuerna.

”Det har förstås hänt att inte föräldrarna eller barnen känt igen varandra men man bekantar sig med varandra ganska snabbt.” och ”Det är ju svårare om barnen glömt finskan. Men barn lär sig ju så snabbt så det skaver inte så värst.” En mor: ”Jag som tänkte läsa svenska men det blev det inget med. Hur ska vi nu förstå varann?”, och ser på sin son som vuxit sig lång i Sverige. Mormor var tvungen hota en liten pojke med doktorn så han skulle börja tala igen. Då började han åtminstone använda svenska ”ja” och ”nej”. Han kände inte igen sina föräldrar och kunde inte någon finska. (Min mormor kunde bra svenska.)

”Även barn som levt i rika hem i Sverige fäster sig strax åter med kärlek vid sina fattiga hem här i Savolax.” skriver tidningen. ”Men vissa barn har nu inget hem att komma till”, berättar mormor i en intervju.

Man anar att mormor är orolig för att de fattigare familjerna kanske inte vidmakthåller de borgerliga vanor barnen bibringats i Sverige. ”Fadern kan ha stupat och modern förfallit till oregelbundet leverne.” Mormor sökte nu nya fosterfamiljer för dessa barn. Barnen, betonar mormor, har i Sverige lärt sig gott uppförande och bordsskick.

Ett år senare rapporteras i ett klipp också om mängder med paket som skickats från Sverige till barnens familjer i Finland. Med sardiner. Och äpplen (!?) 8 och ett halvt ton bara till Kuopio, berättar min mormor i intervjun, flera tusen paket! Man anar att familjerna i Sverige saknade sina fosterbarn också.

Tillägg oktober 2015:Det har i dagarna dragits en del paralleller mellan krigsbarnen och ensamkommande flyktingbarn. De är inte rimliga på nästan något sätt. Krigsbarnaktionen var en samhällelig insats, inte ungdomar som på vinst och förlust for iväg med enkelbiljett. De flesta krigsbarnen återvände. De flesta hade en adress de var på väg till i högborgerliga familjer.

Annonser

politiska ord: biologi och sunt förnuft

10/05/2014

Evolutionspsykologi som är forskningsfält i egen rätt används på samma sätt som evolutionsläran gjort tidigare – som ett argument för samhälleliga interventioner eller oftast för att inte göra det. Den sortens biologistiska resonemang är starkt provocerande för några av oss eftersom:

  1. hänvisning till våra förprogrammerade biologiska anlag är en feg och ryggradslös kapitulation inför våra inbyggda reflexer framom kultur och samtal;
  2. biologism alltid används för att förklara och bekräfta sunt-förnuft-fördomar, aldrig att ifrågasätta, kullkasta eller kliva över dem in i en framtid;
  3. resonemang som bygger på sunt förnuft har stora inbyggda risker för anekdotiskt motiverad övergeneralisering och överförklaring: den delegerar hypotesprövning till individuella erfarenheter;
  4. bristen på förståelse om bryggan mellan observerbara beteendemönster och det biologiska maskineriets kopplingar är fortsatt stor: trots att vi vet oerhört mycket om hur hjärnan fungerar så vet vi väldigt lite om hur hjärnan påverkar beteenden och hur celler eller kromosomer påverkar vår kompetens att spela schack eller cykla;
  5. den underliggande tron hos biologistiska resonemang att en skalpell, ett piller eller spöstraff och inburning vore bättre sätt påverka vårt beteende än insikter, intellektuell kunskap och samtal.

För dem av oss för vilka det bästa kännetecknet för mänsklighet är att vi kan transcendera våra inbyggda reflexer och impulser genom kultur, samtal och omgivningens gillande eller ogillande. Vi är mer än vår natur. Har vi naturliga benägenheter för något visst sorts handlande kan vi övervinna de benägenheterna om vi vill: vi har (individuellt i varierande grad) starka sociala antenner som hjälper oss med den tillpassningen. Gemensamma värderingar är de ledstänger vi använder för att avgöra om vår impuls att lappa till en pultron är tillåtlig eller inte eller om ett beteende vi har är orimligt, rimligt, eller värdefullt.

Det bästa exemplet på detta ur mitt eget kompetensområde är teknologin skrift och läsning, det vi gör med skriften. Vi människor är inte konstruerade för läsning. Det fanns ingenting i vårt genetiska arv som visar oss att läsning och skrift vore värdefullt. Likväl är det möjligt att argumentera för att nästan all värdefull mänsklig aktivitet under de senaste seklen eller till och millennier är oundgängligt knutna till skrift som teknologi. Det går inte ens att tänka sig ett mänskligt samhälle utan skrift. Det finns inget sunt-förnuft-baserat resonemang som skulle kunna förklara detta; det fanns och finns inget evolutionärt tryck på att vi skulle utvecklat skrift; det fanns och finns inte ”naturligt” med läsande, skrivande och skrift.

Om vi inte uttryckligen framhåller det intellektuellas mångskiftande värde framom äggcellens och spermiens determinism är vi värdelösa.


confirmation bias

19/04/2014

Mätningar visar ibland att journalisters sympatier fördelar sig annorlunda över politiska partier än befolkningens i stort. SvT har nyligen publicerat en sådan.

Andra mätningar visar ibland hur partier granskats ojämnt i medierna. Dessa mätningar kopplas ofta till de föregående mätningarna. Så har nyligen gjorts av flera, till exempel av Magasinet Neo.

Den koppligen leder helt förutsägbart att förtörnade journalister betonar sin yrkesheder, fnyser om McCarthyism, och och frågar ilsket om det är meningen de ska hitta på skandaler om partier de anses sympatisera med.

Men ingen – nästan ingen – tror på allvar att journalister medvetet skulle vara oärliga eller tendentiösa.

Det är givetvis inte konstigt att journalister tenderar vara vänster och kulturradikaler. Det ingår i yrket att ifrågasätta rådande strukturer och att hitta konflikter att berätta om.
Är man etablissemangskramare söker man sig andra platser att krama etablissemanget på.

Självklart är det så att journalister vinnlägger sig om att granska sådant de finner nyhetsvärt eller anmärkningsvärt.

Och lika självklart bedriver inte journalister partipolitik i spalterna. Det vaktar de på själva, precis som domare gör i sin yrkesutövning eller betygsnämndsledamöter gör vid granskning av akademiska avhandlingar.

Men confirmation bias kommer de inte ifrån. Precis som forskare gör (vars yrke på många sätt är likt journalisters) letar journalister givetvis efter sådant som intresserar dem och som bekräftar deras hypoteser; precis som forskare bortser de både medvetetet och reflexmässigt från sådant som skulle kullkasta deras teorier. Ibland blir det rent pajigt när sådant observeras (vilket är lättare att göra idag när data är tillgängliga för fler).

Journalister kommer helt enkelt, i kraft av sina övertygelser, fortsätta ifrågasätta makthavare. Det är utmärkt. Men de kommer också (och det är inte en nödvändig del av yrket, utan snarare en del av det åsiktspaket de fått med sig genom att identifiera sig som vänster) ifrågsätta ojämlikhet, puffa för partidemokrati och föreningsliv, ifrågasätta drivkrafter hos den som söker rikedom, hylla offentliga manifestationer mer än lagstiftningsarbete, och formulera berättelser om välfärdens förfall oftare än sådana om valfrihetens fördelar. Det kan vara svårt förändra det.

Men hur det än är med det borde journalister mer acceptera att andra har lättare att se deras confirmation bias än de själva har och inte så stingsligt värja sig mot kritik för den utan snarare försöka tolka hur de kan arbeta för att motverka den. Så försöker forskarvärlden arbeta.


det är uppenbart och det säger sig självt

07/12/2013

Ett argument som aldrig övertygat någon är det för skribenten uppenbara.

Två förståsigpåare yttrar sig i Ny Teknik om snabbtåg med orden: ”Världens enda lönsamma sträcka för riktigt snabba tåg är enligt den brittiska tidsskriften The Economist den mellan Tokyo och Osaka, två storstadsregioner som tillsammans har 55 miljoner invånare. Det säger sig självt att ett dylikt projekt vore en förlustaffär för Sveriges 9 miljoner invånare.”

En mångfasetterad fråga av det där slaget med mångahanda parametrar inte minst i utfallsrummet för utvärdering av lönsamhet är givetvis inte någonting som ”säger sig självt”. Den som redan håller med om tesen att snabbtåg är onödiga nickar med; den som gillar tanken på snabbtåg avfärdar artikeln.

En professor i pedagogik uttalar sig om de inte så smickrande PISA-mätningarna på svenska femtonåringarnas skolresultat med orden: ”– Det är uppenbart att det fria skolvalet är boven. Skillnaderna mellan skolor har ökat väsentligt, det är det avgörande. Det är de lågpresterande eleverna som fungerar allt sämre och de finner vi på skolor där föräldrarna är lågutbildade.”

Detta förhållande är en uppenbarhet som inte gäller för den som gillar friskolor eller för den som själv tittat i PISA-studien och funnit att friskolor visserligen är bättre än kommunala skolor men att inte heller de kommer över OECD-medelresultaten. Däremot nickar säkert den som från början misstänkt att friskolor leder till försämrad samhällelig sammanhållning med.

En uppburen svensk skönlitterär författare skriver om ersättningssystem för kulturproducenter: ”Det är dock tydligt för var och en att konstnärerna inte själva kan påverka denna marknad och göra den mer lönsam för sig själva.”

Den som ogillar marknadslösningar och anser ordet ”lönsam” vara ett morrord skakar instämmande på huvudet medan den som tycker att kulturell produktion inte ska inta en särställning i arbetsmarknad fnyser hånfullt.

Den som vill övertyga andra bör nog hålla sig för god för den sortens argumentationstekniskt självsmekeri; den som rapporterar vad forskare sagt bör vara vaksam på när forskare använder sin intellektuella prestige som genväg igenom sakfrågan.


om politikens lagsport

20/11/2013

I dagarna har en citatdiskussion mellan ett antal norska politiker och debattörer och ett antal svenska politiker och debattörer tyngt spalter och bloggsidor i Sverige och Norge.

Bland annat har en norsk sociolog, Pål Veiden, i en tidningsintervju sagt:

– Hva gjør man for å komme seg ut av fattigdommen? Andre kulturer vil jobbe seg ut av den. Romfolket bruker den mest tilbakeskuende og irrasjonelle av alle metoder, nemlig å tigge. Det opprettholder fattigdom, og de blir aldri integrert, mener sosiologen.

Veiden mener vi må spørre oss om hva som er verneverdig med kulturen til romfolk. Han mener den er preget av vold, undertrykking og beinhard intern justis.

– Jeg tror det ville vært en stor fordel om flere romfamilier ble fratatt ungene sine, sier han.

Det är nu inte en ny åsikt. Bland annat föreslog Arthur Thesleff i sin bok Finlands zigenare : en etnografisk studie (1899) att (och här citerar jag fritt ur minnet – jag har inte boken i min egen hylla och läste den något år sedan) romernas barn som är kvicktänkta och begåvade med fördel kunde lyftas ut den i hans mening improduktiva och våldsamma kulturen och sättas i hantverksinternat (han föreslog, om jag minns rätt, att ett sådant kunde placeras i Sordavala lagom långt från de större städernas frestelser).

Sådana åsikter håller vi oss inte så ofta med idag. Att ta barn från sina familjer är inte ett hållbart sätt bygga samhälle på och inte ett meningsfullt sätt fostra dess framtida generationer. Spåren från tidigare sådana åtgärder förskräcker. Det är värt att diskutera detta i detalj. Fördomsfullhet, höga tankar om sina egna livsvals förträfflighet och vilja till omsorg blir tillsammans en otäck kombination.

Men den svenska debattören Henrik Arnstad väljer att citera Veiden så här:

”Det upprätthåller fattigdom och de blir aldrig integrerade. Jag tror att det vore en stor fördel om romska familjer blev fråntagna sina barn”

Att Arnstad tappat bort det lilla ordet ”fler” är inte ett litet misstag. Det förändrar Veidens uttalande så totalt att det är svårt att finna att resonemanget håller efter att det blivit rättat.

Och att Arnstad fusionerat två citat som handlar om olika aspekter av Veidens begränsade förståelse av andra kulturer förändrar helt bilden läsaren får av hans attityd.

Arnstads inlägg är inte heller skriven av omsorg för dem det till sist handlar om. Den är skriven för att etikettera motståndare i den politiska debatten och för att definiera vilka som är vänner och vilka som är ovänner. Det kanske behövs i en politisk strid.

Det bidrar förstås inte till någon större förståelse av romer eller norrmän, hjälper inte barnen eller deras fäder och mödrar.

Och sådan citering skulle aldrig godkännas i vetenskapliga sammanhang.


(Tillägg: Missen med det saknade ordet ”fler” rättades senare.)


om kodväxlingens värde och risker

24/10/2013

I den just denna vecka pågående kampanjen har Sisuradio, den finskspråkiga redaktionen på Sveriges Radio fått god uppslutning. Det är många intressanta vittnesmål om hur finskspråkiga svenska tvekat använda sitt första språk i offentliga situationer eller i privatare sammanhang av högst varierande skäl.

Det är synd. Artighet inför andra är inte alltid det allt överordnade beteendeidealet: det gör kanske inte så mycket om inte alla inom hörhåll förstår allt som sägs. Och det är ännu mer synd om folk underloter tala finska av statusskäl.

I ett inlägg skrev jag själv:

vilket säkert kommer att leda till höjda ögonbryn bland mina bekanta och vänner. I synnerhet som Husis valde att citera just detta inlägg.

Nu är det så att kodväxling – något som just finlandssvenskar ofta använder – är en stark signal både inåt, gentemot en grupp flerspråkiga talare och utåt, gentemot omgivningen. De bästa sociolingvistiska exemplen är spansktalande amerikaner som växlar mellan sina språk sats till sats, fras till fras. ”Today you tell me something y mañana otra cosa” som skalden säger. Idag är det vanligt på svenska att använda hela chunkar engelska i sitt talspråk utan att reflektera.

Det jag skulle vilja se mer av är ökad synlighet för finskan i Sverige. Att låna in interjektioner och förstärkningsord är ett enkelt sätt göra det. Det skulle vara en siisti juttu om det var vanligare på den här sidan as well.

Sedan finns det givetvis risker med kodväxling. En är direkt kopplad till begriplighet och exklusion. Den är ganska så uppenbar. Den andra är kopplad till språkanvändningens ställning som klassmarkör. Den talare som inte kan kontrapunktera sin kodväxling med flerstaviga ord eller andra bildningsmarkörer riskerar kommunicera något just sådant som de finskspråkiga som inte riktigt vågat tala finska offentligt oroat sig för: att inte riktigt kunna tala svenska. Det är lätt att motverka genom sitt språkbruk i övrigt.

Och i vilket fall använder jag ofta just ”moi” och ”kiitos” i helt svenskspråkiga sammanhang, och ingen verkar ens märka det.


om termen ”extremism”

05/10/2013

Idag läste jag i min twitterström följande:

vilket är ett nog så obetänkt påstående. Skribenten fortsätter i en diskussion:

vilket devalverar termen ”extremist” till att betyda varje med majoriteten oenig åsiktsminoritet. Så behöver det ju inte vara.

Båda skribentens exempel – Nazityskland och Sovjetunionen – var ju var och en på sitt sätt progressiva ideologier, som hyllade aktion och nyskapande. De som inte höll med, som inte ville följa avantgardets eller elitens ledning, de som insisterade på en borgerlig liberal demokrati, etiketterades inte ”extremister” utan som ”bakåtsträvare”, ”folkförsvagande element”, ”ryggradslösa lättingar”, ”asociala”, ”veklingar” eller ”fega”. Ytterst få agerade på sitt missnöje. De kunde kallas ”sabotörer”, ”förrädare” eller ibland ”terrorister”. Dem skulle man kunna kalla för extremister. Men det är inte dem skribenten menar med sin terminologiska pekpinne, gissningsvis, utan de bredare folklagren, som tyst och stillsamt skulle föredragit en liberal demokrati framför våldsideologier.

Att kalla varje dissident för extremist försumpar någonting viktigt. Det finns en skillnad mellan att driva en idé till sin yttersta spets och till att försöka motverka en sådan rörelse.

Skribentens självpåtagna roll i den svenska offentligheten är att kategorisera vissa våldsrörelser tillsammans med vissa populistiska rörelser som ”fascistiska”. Hans yttrande ovan måste förstås i det ljuset: han ogillar sannolikt att de obehagliga rörelser han specialiserat sig på att analysera buntas ihop med religiösa tokstollar och vänstervåldsverkare. Men det finns gott fog för att göra den generaliseringen ibland.

Alla minoritetsavvikelser är inte extremistiska, inte ens ur maktens synvinkel. Däremot finns det en familjelikhet mellan vissa för folkflertalet inte särskilt tilltalande och ickehumanistiska idériktningar och den likheten kan gott kallas extremism.