det är uppenbart och det säger sig självt

07/12/2013

Ett argument som aldrig övertygat någon är det för skribenten uppenbara.

Två förståsigpåare yttrar sig i Ny Teknik om snabbtåg med orden: ”Världens enda lönsamma sträcka för riktigt snabba tåg är enligt den brittiska tidsskriften The Economist den mellan Tokyo och Osaka, två storstadsregioner som tillsammans har 55 miljoner invånare. Det säger sig självt att ett dylikt projekt vore en förlustaffär för Sveriges 9 miljoner invånare.”

En mångfasetterad fråga av det där slaget med mångahanda parametrar inte minst i utfallsrummet för utvärdering av lönsamhet är givetvis inte någonting som ”säger sig självt”. Den som redan håller med om tesen att snabbtåg är onödiga nickar med; den som gillar tanken på snabbtåg avfärdar artikeln.

En professor i pedagogik uttalar sig om de inte så smickrande PISA-mätningarna på svenska femtonåringarnas skolresultat med orden: ”– Det är uppenbart att det fria skolvalet är boven. Skillnaderna mellan skolor har ökat väsentligt, det är det avgörande. Det är de lågpresterande eleverna som fungerar allt sämre och de finner vi på skolor där föräldrarna är lågutbildade.”

Detta förhållande är en uppenbarhet som inte gäller för den som gillar friskolor eller för den som själv tittat i PISA-studien och funnit att friskolor visserligen är bättre än kommunala skolor men att inte heller de kommer över OECD-medelresultaten. Däremot nickar säkert den som från början misstänkt att friskolor leder till försämrad samhällelig sammanhållning med.

En uppburen svensk skönlitterär författare skriver om ersättningssystem för kulturproducenter: ”Det är dock tydligt för var och en att konstnärerna inte själva kan påverka denna marknad och göra den mer lönsam för sig själva.”

Den som ogillar marknadslösningar och anser ordet ”lönsam” vara ett morrord skakar instämmande på huvudet medan den som tycker att kulturell produktion inte ska inta en särställning i arbetsmarknad fnyser hånfullt.

Den som vill övertyga andra bör nog hålla sig för god för den sortens argumentationstekniskt självsmekeri; den som rapporterar vad forskare sagt bör vara vaksam på när forskare använder sin intellektuella prestige som genväg igenom sakfrågan.


om politikens lagsport

20/11/2013

I dagarna har en citatdiskussion mellan ett antal norska politiker och debattörer och ett antal svenska politiker och debattörer tyngt spalter och bloggsidor i Sverige och Norge.

Bland annat har en norsk sociolog, Pål Veiden, i en tidningsintervju sagt:

– Hva gjør man for å komme seg ut av fattigdommen? Andre kulturer vil jobbe seg ut av den. Romfolket bruker den mest tilbakeskuende og irrasjonelle av alle metoder, nemlig å tigge. Det opprettholder fattigdom, og de blir aldri integrert, mener sosiologen.

Veiden mener vi må spørre oss om hva som er verneverdig med kulturen til romfolk. Han mener den er preget av vold, undertrykking og beinhard intern justis.

– Jeg tror det ville vært en stor fordel om flere romfamilier ble fratatt ungene sine, sier han.

Det är nu inte en ny åsikt. Bland annat föreslog Arthur Thesleff i sin bok Finlands zigenare : en etnografisk studie (1899) att (och här citerar jag fritt ur minnet – jag har inte boken i min egen hylla och läste den något år sedan) romernas barn som är kvicktänkta och begåvade med fördel kunde lyftas ut den i hans mening improduktiva och våldsamma kulturen och sättas i hantverksinternat (han föreslog, om jag minns rätt, att ett sådant kunde placeras i Sordavala lagom långt från de större städernas frestelser).

Sådana åsikter håller vi oss inte så ofta med idag. Att ta barn från sina familjer är inte ett hållbart sätt bygga samhälle på och inte ett meningsfullt sätt fostra dess framtida generationer. Spåren från tidigare sådana åtgärder förskräcker. Det är värt att diskutera detta i detalj. Fördomsfullhet, höga tankar om sina egna livsvals förträfflighet och vilja till omsorg blir tillsammans en otäck kombination.

Men den svenska debattören Henrik Arnstad väljer att citera Veiden så här:

”Det upprätthåller fattigdom och de blir aldrig integrerade. Jag tror att det vore en stor fördel om romska familjer blev fråntagna sina barn”

Att Arnstad tappat bort det lilla ordet ”fler” är inte ett litet misstag. Det förändrar Veidens uttalande så totalt att det är svårt att finna att resonemanget håller efter att det blivit rättat.

Och att Arnstad fusionerat två citat som handlar om olika aspekter av Veidens begränsade förståelse av andra kulturer förändrar helt bilden läsaren får av hans attityd.

Arnstads inlägg är inte heller skriven av omsorg för dem det till sist handlar om. Den är skriven för att etikettera motståndare i den politiska debatten och för att definiera vilka som är vänner och vilka som är ovänner. Det kanske behövs i en politisk strid.

Det bidrar förstås inte till någon större förståelse av romer eller norrmän, hjälper inte barnen eller deras fäder och mödrar.

Och sådan citering skulle aldrig godkännas i vetenskapliga sammanhang.


(Tillägg: Missen med det saknade ordet ”fler” rättades senare.)


om kodväxlingens värde och risker

24/10/2013

I den just denna vecka pågående kampanjen har Sisuradio, den finskspråkiga redaktionen på Sveriges Radio fått god uppslutning. Det är många intressanta vittnesmål om hur finskspråkiga svenska tvekat använda sitt första språk i offentliga situationer eller i privatare sammanhang av högst varierande skäl.

Det är synd. Artighet inför andra är inte alltid det allt överordnade beteendeidealet: det gör kanske inte så mycket om inte alla inom hörhåll förstår allt som sägs. Och det är ännu mer synd om folk underloter tala finska av statusskäl.

I ett inlägg skrev jag själv:

vilket säkert kommer att leda till höjda ögonbryn bland mina bekanta och vänner. I synnerhet som Husis valde att citera just detta inlägg.

Nu är det så att kodväxling – något som just finlandssvenskar ofta använder – är en stark signal både inåt, gentemot en grupp flerspråkiga talare och utåt, gentemot omgivningen. De bästa sociolingvistiska exemplen är spansktalande amerikaner som växlar mellan sina språk sats till sats, fras till fras. ”Today you tell me something y mañana otra cosa” som skalden säger. Idag är det vanligt på svenska att använda hela chunkar engelska i sitt talspråk utan att reflektera.

Det jag skulle vilja se mer av är ökad synlighet för finskan i Sverige. Att låna in interjektioner och förstärkningsord är ett enkelt sätt göra det. Det skulle vara en siisti juttu om det var vanligare på den här sidan as well.

Sedan finns det givetvis risker med kodväxling. En är direkt kopplad till begriplighet och exklusion. Den är ganska så uppenbar. Den andra är kopplad till språkanvändningens ställning som klassmarkör. Den talare som inte kan kontrapunktera sin kodväxling med flerstaviga ord eller andra bildningsmarkörer riskerar kommunicera något just sådant som de finskspråkiga som inte riktigt vågat tala finska offentligt oroat sig för: att inte riktigt kunna tala svenska. Det är lätt att motverka genom sitt språkbruk i övrigt.

Och i vilket fall använder jag ofta just ”moi” och ”kiitos” i helt svenskspråkiga sammanhang, och ingen verkar ens märka det.


om termen ”extremism”

05/10/2013

Idag läste jag i min twitterström följande:

vilket är ett nog så obetänkt påstående. Skribenten fortsätter i en diskussion:

vilket devalverar termen ”extremist” till att betyda varje med majoriteten oenig åsiktsminoritet. Så behöver det ju inte vara.

Båda skribentens exempel – Nazityskland och Sovjetunionen – var ju var och en på sitt sätt progressiva ideologier, som hyllade aktion och nyskapande. De som inte höll med, som inte ville följa avantgardets eller elitens ledning, de som insisterade på en borgerlig liberal demokrati, etiketterades inte ”extremister” utan som ”bakåtsträvare”, ”folkförsvagande element”, ”ryggradslösa lättingar”, ”asociala”, ”veklingar” eller ”fega”. Ytterst få agerade på sitt missnöje. De kunde kallas ”sabotörer”, ”förrädare” eller ibland ”terrorister”. Dem skulle man kunna kalla för extremister. Men det är inte dem skribenten menar med sin terminologiska pekpinne, gissningsvis, utan de bredare folklagren, som tyst och stillsamt skulle föredragit en liberal demokrati framför våldsideologier.

Att kalla varje dissident för extremist försumpar någonting viktigt. Det finns en skillnad mellan att driva en idé till sin yttersta spets och till att försöka motverka en sådan rörelse.

Skribentens självpåtagna roll i den svenska offentligheten är att kategorisera vissa våldsrörelser tillsammans med vissa populistiska rörelser som ”fascistiska”. Hans yttrande ovan måste förstås i det ljuset: han ogillar sannolikt att de obehagliga rörelser han specialiserat sig på att analysera buntas ihop med religiösa tokstollar och vänstervåldsverkare. Men det finns gott fog för att göra den generaliseringen ibland.

Alla minoritetsavvikelser är inte extremistiska, inte ens ur maktens synvinkel. Däremot finns det en familjelikhet mellan vissa för folkflertalet inte särskilt tilltalande och ickehumanistiska idériktningar och den likheten kan gott kallas extremism.


om ett inte så bra sätt att uppfostra folk på

06/09/2013

Igår begick jag ett utvecklingssamtal tillsammans med en av sönerna och hans mentor, vilket betyder ungefär samma sak som klassföreståndare. Mentorn verkar klok och vettig på många sätt.

Hon hade ett litet nål med texten ”Fuck Våld”.

Det retade mig. Ganska mycket. Så mycket att det distraherade mig lite under samtalet.

Jag tyckte illa om:

  1. Det självklart självupptagna att förutsätta att hon har rätt att använda det som säkert många föräldrar tycker är fult språk i skolsalen. Mindre viktigt egentligen, men lite oartigt. Jag själv tycker artighet är överskattat, men i det här fallet är hon i en maktposition.
  2. Språkblandning. (Även om jag ofta blandar språk själv. Men jag är lite känslig för att göra det i skrift. Det är nog ett utslag av allmän konservatism).
  3. Att använda sex som svordom. Fuck och knulla borde associeras med bra saker, inte förolämpningar. Vår kultursfär har traditionellt använt avföring och religiösa referenser som onda ord – jag föredrar det.
  4. Att bemöta våldsamheter med förolämpningar. Jag vill inte att mina barns pedagoger har den ansatsen för att leda barnen rätt.

Det var nästan så att jag kände för att säga till.


om kvalitetskrav och rankning av högskolor och kvalitetskrav på studenter

07/04/2013

Högskolorna har tidigare ställt sig i varierad krav skeptiska till rankning eller andra formella kvantitativa jämförelser mellan olika högskolor i landet. Det är dock numera ett vedertaget informationskvantum för studenter inför val av lärosäte och för högskolor att skryta och träta om inbördes. Nyss kom en ny rankning som ger Karolinska institutet en hedervärd förstaplats i listan, baserat på en sammanvägning av flera olika redan var för sig relevanta bedömningsfaktorer.

Det saknas dock en delmetrik i sammanhanget: den om akademisk självkänsla och beslutsmässighet. Vore det en faktor skulle inte Karolinska institutet nå så hög position i listan.

Generellt gäller i alla ämnen och på alla lärosäten överallt i världen att för att få disputera krävs att doktoranden visat färdigheter i att självständigt utföra och sedan redovisa forskning som erkänns av andra forskare som nyskapande och solid enligt de kvalitetskriterier som gäller i forskningsfältet i fråga. Dessa krav formuleras och granskas på många olika sätt beroende på traditioner och växlande och föränderliga krav och insikter. Detta diskuteras ofta och länge av forskningsinstitutioner och det är känt att olika institutioner lägger olika hög grad av noggrannhet vid granskningen. En doktor är en doktor men en doktor från ett kulturområde och där från en institution som är känd för att vara noggrann i granskningsförfarandet är mer värd. Det är som sig bör.

Men här spelar Karolinska högt med sitt rykte. För att öka genomströmningen av studenter (det är ett externt budgetkrav) och för att likforma kvaliteten hos sina examinerade doktorer (av vilka majoriteten inte siktar på ett forskningsyrke utan har doktorsexamen som ett tillägg till CV:n för att kunna få en eftertraktad klinisk överläkartjänst i huvudstadsområdet) har institutionen krav på att en doktorand måste ha fyra publikationer i tidskrifter från en i förväg bestämd lista. Det vill säga: Karolinska har outsourceat sin examinationsrätt till ett antal tidskriftsredaktioner. Det vill säga: om jag skulle lyckas publicera fyra artiklar i dessa tidskrifter skulle jag helt rimligen kunna säga att jag har precis samma meriter som en doktor från Karolinska utan att ha utsatt mig för den ökänt bråkiga atmosfären hos forskningpersonalen där. Karolinskas stämpel betyder ganska lite om det i själva verket är tidskrifternas stämplar som är de som bestämmer beslutet.

En relaterad fråga — även den om akademisk självkänsla — är den om studenter. Varje år får vi läsa om högskolepedagoger som beklagar sig över den låga standarden i råmaterialet de får att förädla och rapporter som bekräftar observationerna från högskolan enkannerligen i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Studenter kan mindre och mindre. De måste ges mer och mer stödundervisning för att kunna tillgodogöra sig den undervisning lärosätet erbjuder. Lärosätena sänker kraven för att … ja, varför?

Det är inte konstigt att studenternas kunskaper inte alltid motsvarar högskolornas förhoppningar eftersom studenter väljs in på betyg, betygen har många funktioner och deras funktion som urvalskriterium till vidare studier bara är en av dem. De är helt enkelt ofta en bristfällig indikator på framtida studieframgångar och bygger mest på elevernas kompetens i den tidigare skolformen. Gymnasieskolorna är mer heterogena än tidigare och hela skolformen lever under konstanta politiskt bestämda reformer av mycket varierande kvalitet.

Detta är relaterat till självkänslan ovan. Bästa gnälliga högskolor: Ta hand om intagningen själv och ställ de krav som ni tycker är nödvändiga! Redan idag är det utan regelomformulering möjligt för högskolor att tilldela en tredjedel av sina platser till studenter de själv väljer ut till exempel via intervjuer eller essäer. Hur många utnyttjar den möjligheten att höja kvaliteten på sina studenter? Och om det lyckas väl är det inte svårt att motivera ett arbete för att öka den andelen. Gör det! Så funkar världens bästa högskolor idag: de förbehåller sig själva rätten att välja sina studenter och outsourcear inte det till gymnasielärarna ensamma!


språk kan inte dö för de lever inte

03/04/2013

Att språk skulle vara levande väsen är en bestickande metafor och tankemodell, men precis som alla modeller är den inte helt och hållet riktig. ”Essentially, all models are wrong, but some are useful.”

Jag har skrivit om detta tidigare och nu är det aktuellt igen: vid Göteborgs universitet har lagts fram en avhandling som beskriver fonologin hos ndengeleko, ett språk som håller på att förlora sin relevans för sina talare och som riskerar helt falla ut bruk. – Det är ingen speciellt liten siffra i sammanhanget, men min slutsats är ändå att språket är hotat och med största sannolikhet kommer att försvinna inom några generationer, säger Eva-Marie Ström, den nyblivna doktorn. I dagspressen och andra medier rapporterades det som att språket ”dör ut”.

Språket har talare – och dessa talare är levande, kan dö och kan vara mer eller mindre framgångsrika på det sätt de hanterar sina vardagliga utmaningar med de verktyg de har till hands. Språket är ett av de verktygen, inte ett levande väsen, lika lite som olika fiskeredskap är det. Det är utmärkt om ett språk tecknas ned med alla sina egenheter (eller så många fältlingvisten varseblir och begriper) medan det fortfarande används, men att dess talare inrättar sitt liv på ett sätt som passar dem är inte nödvändigtvis en anledning till sorgemässor.

Justdetja: den här är ett bra exempel på dödsretorik.


riskbedömning och naiv statistik

10/02/2013

Psykologtidningen har inlett en serie artiklar om psykologi och ekonomi under gästredaktörsskap av Lennart Sjöberg, professor i ekonomisk psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm. Det lovar bli intressant. Första delen handlar mycket om riskbedömning. Ett exempel som gavs i artikeln är hur folk i allmänhet tolkar kärnkraftens risker.


”Kärnkraftens risker, som förvisso är högst verkliga, har visat sig möjliga att hantera på ett kompetent och säkert sätt i vårt land.”
skrivs det i artikeln. Men de risker som annorstädes i artikeln beskrivs som små (om än alltså verkliga) går ju givetvis inte att empiriskt bedöma storleken på (vilket frasen ”visat sig” verkar syfta på) under de 33 år som förflutit sedan kärnkraftsomröstningen (som gavs som jämförelsetidpunkt). Här visar författaren av artikeln som verkar vara kärnkraftsvän prov på naiv riskbedömning och bristfälliga statistiska intuitioner.

33 års erfarenhet räcker inte för att göra en riskbedömning på de låga nivåer av risk det handlar om.


politiska fraser: ”det går en rak linje”

26/08/2012

Jag har länge fascinerats av frasen ”det går en rak linje mellan X och Y”, (och själv använt den ibland men alltid med dålig smak i munnen efteråt).

Det finns något förnumstigt, proppmätt och övergeneraliserande i den: den skriver läsaren på näsan något som skribenten anser vara självklart och läsaren borde insett. Eller snarare: något som skribenten menar att läsaren efter att skribenten genom sin knivskarpa analys sett vara självklart därefter håller med om.

Frasen är ett typexempel på en familj fraser som bygger på ett låtsat delat perspektiv: det jag ser, det ser du nu också och är ense med mig om. Ju mer jag tänker på den, desto mindre uppskattar jag den raka linjen och dess linjalförare.


hen

07/03/2012

I den aktuella debatten om ”hen” är det många som reagerar ilsket ungefär som en i dagspressens blogg intervjuad politiker ”… en kulturell, politisk elit försöker tvinga på vanligt folk saker som de ska säga … ” och ” … på sikt göra samhället mer könsneutralt och avskaffa det manliga respektive kvinnliga … ”. Just den som skrev så ansåg också att ”… det finns ett syfte med att introducera [”hen”]…”.

Alldeles riktigt, det fanns ett uttalat syfte med förslaget som det gavs i SvD:s spalter 1994. Syftet var att förenkla skrivande i situationer där skribenten inte VILL eller KAN ange kön på någon som omtalas (Det finns lite bakgrund till det resonemanget i artikeln ”Konsten att undertrycka information” från 1971) – i synnerhet i situationer där inte skribenten vill belasta läsaren med könsspecifika angivelser där inga behövs. Den språkliga innovationen att addera ett pronomen för fall där inte kön är känt eller behövs är inte på något sätt en BEGRÄNSNING i språkliga uttryck. Den hindrar ingen från att välja använda könsspecifika pronomen som hittills. (Den hindrar förstås inte någon till att referera till sig själv med ”hen” heller – men det kommer inte att göra det sannolikt att många kommer att göra det: eftersom ”hon” och ”han” finns kommer de flesta språkbrukare även i fortsättningen använda dem om någon vars kön är manligt eller kvinnligt och känt.)

”Hen” kommer hjälpa oss att i vissa skrivsituationer undvika osynliggöra majoriteten av befolkningen på ett bekvämare sätt än förut. Det är utmärkt och eftersträvansvärt. Och inte minst för dem av oss som känner sig obekväma med ett helt binärt könsbegrepp är det ”hen” ett mycket välkommet ord. Men ett nyinfört pronomen förändrar inte i sig samhälleliga förhållanden och förhållanden mellan könen – att ha förhoppningar om att ”hen” skulle ge oss ett mer jämställt samhälle är överoptimistiska. Utom en viss snabbt övergående chockverkan (den som vi just nu bevittnar i bloggosfären och spalterna) kommer förstås inte ett bekvämt och praktiskt sätt att skriva ”hen” istället för ”hon eller han” förändra särskilt mycket i samhället.

Att nu en del språkbrukare blir bekymrade över innovationer i språket är kanske inte så konstigt. (Det tog ett par hundra år för skrivsättet ”ni” att trycka undan ”I” i skrift efter de första beläggen.) Att en del konservativa oroar sig för förändringar i samhället är inte heller så oväntat. Men att annars kompetenta tyckare uttrycker oro för att ett nytt pronomen skulle ”förvirra det uppväxande släktet” eller ”göra dem otrygga” borde kanske skribenten funderat lite på sin egen ryggmärgsreaktion innan hon låtit den gå i tryck.

Jag skriver här ”skribent” och ”skrift” – resonemanget gäller förstås för all del för talat språkbruk också, även om det nog oftare är så i talsituationer att hen som omtalas och hens kön är känd för samtalsparterna.