betygsbakslag för regeringen

Så har ett par pedagoger satt fingret på bristerna i regeringens betygsförslag. Det är synd att inte regeringen och dess skolminister förmått ta reda på hur aktuell forskning ser ut innan utspel. Han hade kunnat göra både sina väljare och skolan, inklusive både lärare och elever, lyckliga på samma gång.

Vilket jag skrivit om här förut.

Annons

Betyg – tre viktiga funktioner. Nej! Fyra!

Så har då i valrörelsen docentpartiet rustat upp en av sina profilfrågor: skolan och enkannerligen betyg i skolan, vilket också med gillande rapporteras i dagspressen både på nyhetsplats och på ledarsidor.Som jag tidigare skrivit här har betygen tre viktiga funktioner. Just nu skådar vi den fjärde, ur skolans synvinkel mindre viktiga funktionen: feel-good-för-docentpartiet-funktionen.

Skolan bör ha betyg för att

1. … underlätta för andra utbildningsinstitutioner (och andra samhällsfunktioner i förekommande fall) kunna göra urval bland sökande till platser och positioner. Men det vill dessa institutioner gärna göra själv. De vet bättre vad som är viktigt. Studier visar att intervjuantagna läkarstudenter presterar bättre än sina kurskamrater med högre skolbetyg. Det är bättre om institutionerna själv får välja studenter. Dessutom befordrar det en kollegial känsla mellan elev och lärare – ett gemensamt mål att sträva mot, det att eleven kommer in på den utbildning den i första hand vill välja.
2. … ge eleven feedback om sina prestationer. Men sådan feedback, visar all tillgänglig inlärningspsykologisk forskning, måste ges omedelbart, i snar anslutning till prestationer. Ett kuvert i slutet på terminen fungerar inte bra för detta ändamål, oavsett bokstavsskala eller sifferskala. Feedback bör ges – gärna formellt som siffror eller på vilket som helst sätt – varje månad, varje vecka, varje dag! Men de har inget arkivariskt värde och bör inte ligga till grund för annat än elevens självutvärdering; de bör inte heller vara kunskapsrelaterade utan prestationsrelaterade.
3. … ge elevens föräldrar information om elevens, lärarens och skolans prestationer. För det fungerar nog terminsslutbetyg utmärkt. Men det är näppeligen en ministerfråga utan fastmer en fråga för den lokala skolan, föräldrarna och skolrådet. Att det finns begränsningar på vilka former skolans kommunikation med föräldrar får anta är förstås genant: bra att sådan restriktioner lyfts. Om rektor och föräldrar vill ha sifferbetyg till syrenerna så, visst. Men de ska inte missförstås som feedback till elever eller som ett bra urvalsinstrument.

Men nu ser vi som sagt den fjärde funktionen, som aktiveras i valtider. Det till namnet liberala partiets tänkbara väljare är högutbildade, värdesätter skolprestationer och har barn som är duktiga i skolan. Det vill de gärna få kvitto på, så ofta som möjligt. Visst, förståeligt och oantastligt som politisk manöver. Men det har mycket lite att göra med pedagogik.

Jag är själv just docent (med barn som är duktiga i skolan) så det borde fungera för mig – men jag känner mig mer bekymrad över att skolministern inte vill ta till sig forskning utan mer arbetar med att ”skicka en signal”-politik än fundamenta.

Men vänta, vem är det vi talar om?

(denna text publicerades ursprungligen på www.liberati.se)

Flera utspel har de senaste dagarna gjorts, både från folkpartiet och från socialdemokraterna, om lärarutbildning och lärarrollen i skolorna. Utmärkt så! Det är en viktig debatt! Lärare behövs, bra lärare behövs, välutbildade lärare behövs, motiverade lärare behövs och andra intresserade som vill bidra till skolan behövs de också och bör uppmuntras att delta. Och den pedagogiska forskningen, om dess röst får tillträde till debatten, kan bidra till att knäsätta goda intentioner i fungerande praxis.

Undervisning på klassiskt sätt fungerar alldeles utmärkt om den talar till eleverna, inte om dem.

Men en part som är viktig i sammanhanget är barnen som just nu går i skolan och de ungdomar som nyligen avslutat sin skolgång. Om diskussionen förs i termer som att skolan kan förbättras är det en sak — men om elever får höra att de formativa livserfarenheter de undergår eller nyligen undergått inte höll måttet och att de därför inte kan väntas prestera det samhället önskar av dem lär det inte locka dem till fortsatt dialog med dem som beklagar bristen på tramporgel och klasslärare.

Var nämns eleverna? Ett par exempel: fortsatt sjunkande resultat eller Kunskaperna … har dessutom fallit från en ”internationell toppnivå” … Tappet är alltså ännu mer dramatiskt ….

Att alienera en ungdomsgeneration genom att tala om dem som material att utbilda (och att betona att den innevarande generationen mest består av sekunda vara), inte till dem — det är inte ett sätt att vinna framtidens röst. Så gör man en viktig debatt irrelevant för dem det mest berör!

Rent generellt vore en mer ödmjuk och inklusiv ton gentemot dem som idag skapar sin och vår gemensamma framtid — och som förväntas stå för pensionerna för dem som idag pratar i katedrar och talarstolar! Det kunde vara på sin plats med en del berömmande ord om den otvetydiga resiliens ungdomsgenerationen uppvisar, som trots den misslyckade skolform de genomgått ändå mäktar med att uppvisa kreativitet, framtidstro och arbetslust!

Varför betyg? Och varför överklaga?

Det låter snyggt och rättsäkert att låta elever överklaga betyg – som rapporteras i nätpressen och dagspressen idag. Och alla har vi råkat ut för orättvisa bedömningar. Problemet med förslaget är dock att det sammanblandar betygens tre var för sig viktiga funktioner:

1. Feedbackkanal till eleven om hur arbetet i skolan fortgår (där ingen överklagan är relevant)
2. Feedbackkanal till hemmet om hur arbetet i skolan fortgår (där eleven bör kunna sköta randinformationen vid köksbordet utan hjälp av överklagan)
3. Urvalsinstrument till högre utbildning (där överklagan givetvis är genomviktig och förstås helst borde skötas av det mottagande lärosätet snarare än en ny bedömning av skolan i fråga)

Och det är givetvis olyckligt att de blandas samman i samma instrument. Helst borde de hållas helt separata. Det har jag argumenterat för förut på denna blogg (som mer och mer blir en blogg, egentligen, fast den inte var avsedd bli det).

Dessutom är det synd om elever hamnar i en rättighetsdiskurs gentemot läraren. Det bör vara kul och lustfyllt att lära: det blir inte bättre om det omformas till ett gräl om bedömningen i motsats till innehållet i lärandet. Men att Björklund är skeptisk är förmodligen inte grundat på viljan att föra in kunskapslust i skolan – utan snarare för en enkelspårig oro för att undergräva katederns auktoritet.

Andra tycker också till om betyg, rättighet, feedback, skola, hysteri, överklagande, rättighetssamhälle

Utbildning eller certifiering?

Ska lärare bedöma, döma, välja ut till högre utbildning? Ska de ge feedback överhuvudtaget? Vad är lärarrollen?

Ett förslag från utredaren Ullenhag läcks i förväg både här och där – enligt dagspressen kommer endast behöriga lärare få ge betyg. Det kommer att leda till förutsägbara reaktioner från förutsägbara parter.

Själv kan jag ge ett exempel på en förutsägbar reaktion: den bästa läraren jag haft och som har en icke föraktlig del av ansvaret till att jag hamnat där jag hamnat i förvärvslivet var ingalunda behörig. Tack Stig Hallberg för att du lärde mig räkna!
Det är vanligt att det är så, vilket också dagspressen noterar.

Men förslaget sätter fingret på en viktig distinktion mellan roller läraren måste anta – och en som vi kommer behöva ta ställning tid snart! Samhället vill inte utföra alla tjänster befolkningen har intresse av, vare sig det handlar om gatsopning, tunnelbanedrift … eller utbildning. Någon entreprenör får sköta driften.

Men certifiering av tjänster och översyn ska skötas offentligt. Förslaget är rimligt just på det sättet: gå kurser var du vill, spela roll om läraren är behörig eller ej, bara man kommer överens med vederbörande – kom sen till den offentligcertifierade inspektören för att examineras och för att få dina utbildningsbevis. Jag hoppas verkligen universiteten rör sig i den riktningen – kända som de är för att vara kassa på pedagogik men duktiga på examination.

Det kan leda till att betyg som sätts av lärare mer kan förstås som uppmuntran och feedback och att urvalsinstrumenten är externa – det kan leda till större solidaritet och samhörigetskänsla mellan kateder och skolbänk inför ett gemensamt yttre mål! Denna blogg har skrivit om det här förut.

Frigör läraren från den betungande urvalsrollen, men uppmuntra feedback! Läraren bör få ge massa betyg: det är bra för läraren, eleven och elevens föräldrar. Men alla andra ska strunta i dem!

Taggar på bloggar.se:betyg, skola, utbildning, urval, feedback

Betyg, feedback och urval

Johannes Åman skriver den 7 februari 2008 om det åter omgjorda betygssystemet.

Skolminister Björklund förevisar ett lite lätt ombyggt betygssystem, med betyg något längre ner i åldrarna. Föregivet görs detta för att en del elever och en del lärare önskat sig det, men det är tydligt det i stor utsträckning handlar om att Björklund själv trivs med tanken att reda upp kunskapskvanta ordentligt. Det är säkert också så att docentpartiets väljare har barn som gör ganska bra ifrån sig i skolan och som nu kommer kunna komma hem med kvitto på sin insats redan i något lägre årskurser.

Pedagogiskt och inlärningspsykologiskt är det förstås så att rätt formulerad feedback är omtvistat gott. I en klassituation kan betyg vara bra feedback, i synnerhet för den elev som oftast har goda betyg och som har självkänsla nog att förstå en sänkning som en varnande signal. Men feedback är alltför viktigt för att sparas till laddade situationer en gång i terminen. Då motverkar betygen sitt syfte och kan leda till att betraktas som självklarheter för en del (ja, alltså, docentpartiets telningar) och irrelevanta för en del. Är betyg bra (vilket de kan vara) så bör de ges hela tiden! Kontinuerligt, till exempel, eller en gång i veckan eller så.

Men tyvärr används betyg för både urval och feedback. Om skoleleven provar en ny teknik, läser en annan bok, eller uttrycker en åsikt som inte överensstämmer med lärarkårens är det rimligt att det ger lägre betyg. Det är det lärarens uppgift är. Men det ska inte hindra eleven i fråga att i framtiden gå vidare till nya utmaningar (snarare tvärtom!) Att läraren både ger feedback och bestämmer huruvida eleven får tillträde till högre utbildning är en dum sammanblandning av roller och kommer inte befordra samarbete mellan elev och lärare i klassrummet. Som Johannes Åman förhoppningsfullt skriver om det nya systemet ” … krånglar inte i onödan till dialogen mellan lärare och elever” – men det gör det. Om läraren har både feedback och urval på sin tallrik kommer betygens urvalsfunktion att överskugga dess feedbackfunktion för eleven. Och då vill inte eleven stöta sig med läraren, tar inga risker, provar inte nytt, prövar inte sina vingar. Det premierar skoluppsatser som är lika DN-ledarartiklar från förr.

Betyg kan vara bra. Men se i så fall till att högre utbildningsinstitutioner väljer sina elever med bättre mekanismer än så!

Taggar på bloggar.se:betyg, skola, utbildning, urval, feedback