I en kommentar till högskoleminister Tobias Krantz’ högskoleproposition skriver Henrik Berggren i dagspressen idag. Det är Dagens Nyheter det handlar om, så han anser en del vara bra, en del mindre bra med reformen och det utmynnar i en försiktig välvillig konservatism.
Han tycker det är synd att de klassiska förvaltningsmallarna inte längre föreskrivs i förordningar och regleringsbrev och andra offentliga uppdragshandlingar och han skriver om ”en grundbult i den akademiska friheten: universiteten som en självstyrande republik av intellektuella.” Det låter vackert och inte så lite nostalgiskt.
Universitet har två huvuduppgifter: att utbilda folk till specialistuppdrag genom att förse dem med högskoleexamina av lite olika slag och kurser med lite olika allmänbildande innehåll och, finast och viktigast, att själv ta hand om ett jättefint specialistuppdrag, nämligen forskning och ideutveckling åt alla oss andra. Jo, det finns ett tredje uppdrag också, att anställa folk med knasigt hår, dålig klädsmak och alternativ social kompetens, som annars inte skulle ha någon plats i samhället. (Och jag får säga så här: jag har själv arbetat på flera högskolor både inom och utom Sverige.)
Men när den andra uppgiften sköts som på Karolinska Institutet, landets mest välrenommerade högskola, där doktorsavhandlingar bedöms ängsligt och outsourcat av helt andra parter, så har redan Berggrens framtidsbild inträffat: ”… leder till att högskolan blir en alltför svag part för att kunna samarbeta med näringslivet med integritet”.
På Karolinska får man sin examen genom att ha publicerat ett visst antal publikationer i vissa utvalda tidskrifter. Fyra, tror jag det är. De skrivs i praktiken alltid tillsammans med handledare och andra kollegor. Sen skrivs en ”kappa” — en introduktionsdel till avhandlingen. Kappan och artiklarna häftas ihop och presenteras som avhandling. Detta är helt deterministiskt bestämt av publikationerna. Fyra artiklar -> avhandling. Tre artiklar -> ännu ingen avhandling. Betygsnämnden (representaterna för de intellektuellas republik) läser enbart artiklarna (just på KI — på KTH och SU går det (lite) annorlunda till.) Det innebär att KI helt outsourcat bedömningen av avhandligar till redaktionskommitteerna på journalerna i fråga. Hur länge kommer någon då att bry sig om att KI finns? Varför behövs KI:s logo på avhandlingen?
Publicerat av akvileja 
Ord, egentligen. 