Kost och marknadens villkor

”Är det är skämt för helvete?!” tyckte kafeinnehavaren på Eriksdalsbadet när jag tog den vidhängande bilden på hans sporthallsutbud. Samtalet började inte så bra.

Jag var lite småhungrig efter en längre simtur i femtimetersbassängen men när jag granskade kafets erbjudanden som mest bestod av pomfritter med eller utan grillkrydda och hårdfriterade kycklingbitar tappade jag aptiten och sa någonting lite mindre smickrande om saken. Jag köpte en banan iallafall. Sen tog jag den här bilden och stämningen gick från lite dålig till lite sämre.

mums mums kokosboll

Kafeinnehavaren ifrågasatte min kompetens att driva kafeverksamhet, förståelse för de ekonomiska villkor han som arbetsgivare arbetade under och menade att offentlig styrning av affärsverksamhet inte brukar fungera; jag sade inte emot alls när de gäller de två förra argumenten, men jag ifrågasatte hans vilja att erbjuda de tjänster som man kunde vänta sig i en kommunal simhall och tyckte att jag som kommuninvånare mycket väl har rätt att ställa krav på vilka erbjudanden kan tänkas vara lämpliga att möta den otvetydiga efterfrågan som simturer skapar i södermalmsbor och tillresta gäster.

Kafeinnehavaren hänvisade till sina tjugofem år som kock och visade på en av mina medhavda tonåringar som under det livliga samtalet hunnit både beställa, betala och smaska i sig ett tråg av de pomfritter jag själv ratat som otjänliga. Han sade också att han får höra sådan här kritik hela tiden och att de som gnäller inte köper något ändå. Jag föreslog att det vore konstigt om missnöjda kunder köpte något och att om han hör gnäll hela tiden det kanske vore möjligt göra något åt saken; kafeinnehavaren å sin sida ansåg att de som inte köper något inte räknas som kunder och att det inte går att laga mat till folk som inte säger vad de vill ha.

Vi avslutade samtalet i något mildare ton. Men nu har kafeinnehavaren och jag ett gemensamt uppdrag åt alla er: ni som råkar besöka Eriksdalshallen för ett bad, ni kan väl se till att använda förslagslådan som kafeinnehavaren satt upp så att han kan samla intryck för en kommande ny matsedel. Kafeinnehavaren har ett stort utbud och rättigheter att servera alkohol, men anser inte att kunderna vill ha nyttig mat och får inte enligt arrendet använda den senare rättigheten i sin verksamhet.

Jag vet vad jag tycker. Jag vill få bort den aptitdödande skylten ”Mat Korv Hamburgare Godis Glass” och stekflottsdoften som påminner om Herrgårdsgrillen i Björknäs på sjuttitalet. Ja, eller faktiskt sporthallsgrillen i Nacka idrottshall på åttitalet. Jag vill ha en god öl och en soppa och en ostmacka på surdegsbröd. Jag vill se att arrendet ställer vettiga krav på arrendatorn. Jag ska skriva det på en lapp och lägga i förslagslådan nästa vecka när jag börjar regelbundet använda mitt nyinköpta årskort. Jag lär få fler tillfällen att umgås med min nye bekanting i kafeet om mina föresatser för 2010.

Ni kan också hjälpa till.

Annons

Betraktarens färgade öga

Anpassning till skadeverkningar vi skulle kunna motverka pratas det allt oftare om. Defaitism.

Idag skriver äntligen dagspressen om saken. Bra. Men för att hamra hem sitt argument tar skribenten i. Han ser inte ekonomi som det intressanta orsakssambandet. Han ser inte rika affärsintressen mot fattiga. Han ser ”mjölkvit professor” mot de andra. ”De är alla svarta”.

Så klär man viktiga frågor i nattståndna kategorier för att malla sig över sin egen färgblindhet.

Skepticismens reträttpositioner i klimatfrågan

Det som frapperar den observerande läsaren i klimatdiskussionen är förstås inte att numera alla i de pladdrande klasserna helt plötsligt springer blint åt samma håll. Rädda planeten genom att mindre släppa ut koldioxid, alla på en gång, nu!

Korkat, men olyckligtvis vanligt. Det är alltid nån häxjakt i gång, i synnerhet i kulturområden med grunda (jag menar inte korta, utan just grunda) intellektuella traditioner som USA eller Sverige.

Denna gång är det rätt håll. Det är gott med diskussioner om hållbarhet, bra med skolbarn som samlar information om miljöförstöring, bra med ökad medvetenhet om hur individens val påverkar omgivningen och den flortunna biosfären vi är beroende av.

Denna skribent har svårt svårt svårt – mycket svårt – att förstå hur någon klok och tänkande person inte skulle vara skeptisk och orolig för klimatfrågor. Inte ens bristen på riktiga svar är en god anledning att inte vara skeptisk: tvärsäkerhet inför osäkerhet är det som i andra sammanhang kallas dumdristighet. Och just i klimatfrågan spelar vi med en enda biosfär som insats.

Knasrörelsen denna gång är bra jämfört med tidigare knasrörelser för världsfred och mot fattigdom där rörelsen var lika ointellektuell, men där bieffekterna inte var verkningsfulla, i många fall direkt farliga. I det här fallet är bieffekterna goda, trots de dämpande effekterna på världsekonomin vi möjligen riskerar.

Det som frapperar en i klimatknasdiskussionen är alltså inte att att alla plötsligt ska bränna häxor, rita duvor, ockupera rivningskåkar i Maria Magdalena, ordna Ormingekarneval för fred eller sätta åt knarkliberalpeddoäckel.

Det som frapperar är de välbeställda välutbildade ingenjörsvetenskapsakademi-svd-rotary-skrockarna. De som normalt inte fäster nåt avseende vid knasrörelser utan skrockar i fred. De skrockar ofta i rätt takt: en allmän skepticism, baserad på erfarenhet och allmän konservatism är en god grund för att träffa goda livsval. Men inte om utgångspunkterna är gravt felaktiga. Så hör upp, silverskäggiga ingenjörsfarbröder!

Just i denna fråga har skrockandet börjat med synpunkten att det inte är nån fara med koldioxid, övergått till att det nog faktiskt inga mätbara förändringar finns i klimatet; nä det är mätfel; nej, det är naturliga fluktuationer; klimatet varierar jämt … och idag låter det att förändringarna kanske är bra; vi ska anpassa oss till förändringar. I gällare och gällare tonläge retirerar och argumenterar de oknasiga silverskäggen att ingenting annat spelar roll, bara vi får fortsätta precis som förut. Det är nämligen så att för för en gångs skull har knasrörelser inverkan på hur ingenjörerna styr företagen och det är inte behagligt för dem.

Det måste vara svårt svårt svårt för vem som helst som har en gnutta kritiskt tänkande i kroppen att acceptera att

1. efter att ha fastställt att
2. vi har ingen aning om hur klimatet kommer att förändras
3. vi har ingen aning om huruvida klimatsystemet och vår biotop är en stabil eller labil jämvikt
4. vi vet att marginalerna på planetariska system är ytterst små – det är inte stora förändringar som skulle göra jorden obeboelig för oss och vår avkomma
5. vi vet att vi påverkar klimatet big time (ja, det finns skeptiker, men det finns folk som inte tror tjära i lungan orsakar cancer heller)

… få se nu … vi bara ska köra på som förut?

Till dess rymdhissen är installerad, till dess terraformeringen av planeten Mars är igång, till dess singulariteten är nära, finns det ingen ursäkt alls att bjäbba emot bara av ren argumentationslystnad. Att inte inse att det i stor okunskap inför val med stora förväntade kostnader är värt att ge sig själv och sina medmänniskor manöverutrymme och inte att slänga ut ratten … det gör mig besviken på de självgoda silverskäggen i vars sällskap jag brukar trivas.

Andra skrockar säkert de också om silverskägg, klimat, business-as-usual

Sopa koldioxid under mattan

På Brännpunkt varnar en första röst för koldioxidfångst, (Carbon Capture and Storage eller Sequestration, CCS). Koldioxidfångst är en teknik, eller snarare en familj av tekniker, som ibland kallas för ”rent kol” eller ”nollutsläpp”. Tanken är att fånga upp koldioxid ur atmosfären, eller hellre just när den produceras till exempel i kolkraftverk, och pumpa ner den under jordskorpan eller ner i världshaven. Eller under Malmö och Stockholm. Som Widén i Brännpunktartikeln varnar är idén behäftad med stora risker. Men även utan katastrofscenarier är den naiv och ett exempel på att sopa problem under mattan. Vi fyller hål i marken med en gas som om den slipper ut förändrar klimatet dramatiskt? Vem vill bo å det gungflyet?

Häromveckan stäcktes tillfälligt planerna för CCS-projekt i stor skala när energidepartementet i Washington klippte statsfinansieringen till FutureGen – en av de stora satsningarna. Det rapporterades av The Economist i klädsamt neutral ton, av New Scientist i sorgsen ton och av miljöaktivistnyhetssidor som Rachel i bekymrad ton. Rachel är bekymrad för projektet avslutades av budgetskäl, för att öka på industrins egen investering i tekniken i fler projekt som subventioneras av färre skattedollar: det riskerar accelererad CCS-projektering, inte inbromsad. New Scientist är sorgsna mest för att tekniken verkar ball, med borrhål och roliga uträkningar. Inför ett förestående regimskifte i USA lovar båda demokratiska kandidater att finansiera projekten igen.

När teknikoptimister och glada ingenjörer och business-as-usual-etablissemanget alltför samstämt sluter upp bakom en lösning finns det anledning för andra att vakta på utvecklingen. Vi kommer inte kunna lita på de svenska förståsigpåarna – det är en alltför tacksam genväg till att slippa förändra vår för närvarande aktuella livsstil. Människor i kollektiv saknar kraft att fatta revolutionerande beslut och föredrar att köra på i gamla fotspår, lätt förbättrade.

Därför är Leif Widéns röst välkommen! Men vakta på ledarsidornas kommentarer – de kommer att inta en försiktigt positiv attityd på den ena tidningen och på den andra håna kritiker. Den här tekniken löser ju allt! Om bara inte jäkelskapet pyser ut så småningom, men då finner vi väl på råd.

Det här kommer bli en klassisk signalfråga i svensk politik! Tyvärr kommer säkert debattlinjerna gå mellan osannolika men otäcka katastrofscenarier å ena sidan och påtagliga och bekvämt omplåstrade kvartalsrapporter å andra; inte om sanna tekniska framsteg, ärlig konsekvensredovisning och trovärdig riskvärdering.

Flyg och byggbetong

Dagspressens ledarsida kommenterar idag oppositionens miljöcred och regeringens nyvaknade intresse för klimatfrågan. Det vore för mycket begärt av ledarsidan ifråga att själv visa något intresse för miljöfrågor, förutom att med glädje hälsa tanken om business as usual. Speciellt förtjusta var de i miljöminister Carlgrens stickreplik ”Människor ska inte sluta flyga”.

Men ledarsidan skulle nog må bra av att börja anpassa sig till en framtida förändrad verklighet. Det är opassande och befordrar inte ett seriöst samtal om frågan att glömma bort att bara för ett par år sedan protesterade samma ledarsida gällt mot varje tanke på att miljön faktiskt stod inför reella hot.

Men här är ett förslag för framtida kommentarer. Sikta in er på betongindustrin. Den står för dubbelt så mycket utsläpp som flygindustrin. I Sverige kan vi börja bygga i trä istället. Då binder vi kol – åtminstone till byggnaderna brinner upp eller på annat sätt återgår till kretsloppet.