Häromdagen presenterades på institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet en uppsats om talares attityder till tornedalsfinska. Uppsatsskribenten har genom en enkätundersökning bland tornedaliska skolelever (n=374! imponerande svarsfrekvens!) och genom ett mindre antal personliga djupintervjuer undersökt vad talarna har för åsikt om sin språkliga vardag. Fokus har varit på just tornedalsfinska, hur den används i Tornedalen (uppsatsskribenten har själv rötter där) och hur dialektens framtid ser ut.
Många har arbetat mycket för att definiera tornedalsfinskan som eget språk (”meän kieli”) distinkt från standardfinska. Det är svårt att upprätthålla distinktionen eftersom finskan i Finland och dess närområden uppvisar hyggligt stor dialektvariation som det är: tornedalsdialekterna faller gott och väl inom den variation som inbegriper karelskfinska, ingermanländska, savolaxiska och tavastländska dialekter. Standardfinska är ett nytt standardspråk och är statt i ganska hastig utveckling i sig. Det finns en dialektrörelse i Finland där kulturutbudet på många håll inkluderar dialektalt utgivna verk. Att välja ut en dialekt och kalla den för ett eget språk är inte motiverat här annat än av rent politiska bevekelsgrunder – vällovliga sådana, där tanken är att förstärka talarnas självbild och språkliga självkänsla efter ett århundrade av språkligt förtryck, men också illvilliga, där tanken är att desarmera de finskatalandes i Sverige rätt att kräva service på sitt språk likformigt såväl i Tornedalen som i Mälardalen (där en majoritet av de finsktalande bor).
En god kunskap om detta förhållande visar de enkät- och intervjusvar uppsatsen redovisar. De flesta intervjuade visar inget större intresse av att delta i att bygga upp ett nytt språk i Tornedalen utan säger att de ifall de över huvudtaget tänker använda annat än svenska hellre lär sig standardfinska än lokal dialekt.
Det här kan ju den som gillar dialekter och folkmål tycka är tråkigt. Denna uppsats skribent tillhör dem och redovisar en del forskning under rubriken ”Språkdöd”. Men språk är inte levande varelser. Språk dör inte, lika lite som ryssjor eller spinnrockar gör det. Språk kommer ur bruk när de inte längre behövs. Behövs det ett språk för ett samtal kommer det att skapas ett för ändamålet. Behövs det inte, fortgår inte samtalet, rostar språket sönder och faller i glömska och ersätts av annat språk. Oftast är det inte synd alls och det är alltid fel att jämställa språk med liv. Det lämnar också en onödigt tung börda på ett litet språks talare – om de växlar språk ska de inte skuldbeläggas för att de gör ett ur sin synvinkel rationellt val.
Ibland är det dock så att ett språk som är värdefullt riskerar falla ur bruk. I synnerhet kan det vara så att ett segment av befolkningen som inte talar annat än sitt folkmål exkluderas ur det offentliga samtalet om de inte behärskar överhetsspråket. Då får det omgivande samhället antingen stötta språket ifråga eller påskynda språkbytet. I vilket fall måste det ske på talarnas villkor – ingen av åtgärderna går att genomföra med tvång.
Det senare har det svenskspråkiga samhället försökt göra i Tornedalen sedan folkskolans införande, i stort sett. Det har inte lyckats – befolkningen vill fortsätta tala finska trots ett stort och ofta nog stötande försök att tvinga dem byta språk till svenska.
Det förra fungerar inte heller om det inte görs på talarnas villkor. Helt uppenbart vill tornedalingarna tala finska. De är inte intresserade av att få sitt folkmål kodifierat till språk – de vill delta i hela det finska samhällets samtal, inte enbart bygdens. Och att tillskriva dem skuld för språkdöd är inte rättvist – de enda som skulle förlora på att tornedalsfinska kallas en dialekt av finska och att undervisning och kulturutbud skulle bygga på finsk grund (givetvis med dialektala inslag, liksom överallt i Finland) är de som byggt sin karriär på ”meän kieli”: lokalpolitiker och forskare i ämnet.
Publicerat av akvileja 
Ord, egentligen. 