confirmation bias

Mätningar visar ibland att journalisters sympatier fördelar sig annorlunda över politiska partier än befolkningens i stort. SvT har nyligen publicerat en sådan.

Andra mätningar visar ibland hur partier granskats ojämnt i medierna. Dessa mätningar kopplas ofta till de föregående mätningarna. Så har nyligen gjorts av flera, till exempel av Magasinet Neo.

Den koppligen leder helt förutsägbart att förtörnade journalister betonar sin yrkesheder, fnyser om McCarthyism, och och frågar ilsket om det är meningen de ska hitta på skandaler om partier de anses sympatisera med.

Men ingen – nästan ingen – tror på allvar att journalister medvetet skulle vara oärliga eller tendentiösa.

Det är givetvis inte konstigt att journalister tenderar vara vänster och kulturradikaler. Det ingår i yrket att ifrågasätta rådande strukturer och att hitta konflikter att berätta om.
Är man etablissemangskramare söker man sig andra platser att krama etablissemanget på.

Självklart är det så att journalister vinnlägger sig om att granska sådant de finner nyhetsvärt eller anmärkningsvärt.

Och lika självklart bedriver inte journalister partipolitik i spalterna. Det vaktar de på själva, precis som domare gör i sin yrkesutövning eller betygsnämndsledamöter gör vid granskning av akademiska avhandlingar.

Men confirmation bias kommer de inte ifrån. Precis som forskare gör (vars yrke på många sätt är likt journalisters) letar journalister givetvis efter sådant som intresserar dem och som bekräftar deras hypoteser; precis som forskare bortser de både medvetetet och reflexmässigt från sådant som skulle kullkasta deras teorier. Ibland blir det rent pajigt när sådant observeras (vilket är lättare att göra idag när data är tillgängliga för fler).

Journalister kommer helt enkelt, i kraft av sina övertygelser, fortsätta ifrågasätta makthavare. Det är utmärkt. Men de kommer också (och det är inte en nödvändig del av yrket, utan snarare en del av det åsiktspaket de fått med sig genom att identifiera sig som vänster) ifrågsätta ojämlikhet, puffa för partidemokrati och föreningsliv, ifrågasätta drivkrafter hos den som söker rikedom, hylla offentliga manifestationer mer än lagstiftningsarbete, och formulera berättelser om välfärdens förfall oftare än sådana om valfrihetens fördelar. Det kan vara svårt förändra det.

Men hur det än är med det borde journalister mer acceptera att andra har lättare att se deras confirmation bias än de själva har och inte så stingsligt värja sig mot kritik för den utan snarare försöka tolka hur de kan arbeta för att motverka den. Så försöker forskarvärlden arbeta.

Annons

personligt, partikulärt och samhälleligt

Dessa dagar handlar många kultursidor om filmen ”Järnladyn” som handlar om Thatchers liv. Någon brittisk recensent har tydligen sagt att det är en film om Thatcher utan thatcherism – eftersom den är mer en biografi än en politisk historia. Det låter lockande för just mig!

Men inte för alla. Det är begripligt. Thatcher är i första hand en politisk figur, inte en människa. Många gillar inte biografier som genre. En recension i den lokala dagspressen skulle gillat filmen bättre om den hade handlat mer om hennes politik: ”En enda av Thatchers kontroversiella reformer, följd från idé till praktik, med allt motstånd och alla känslor de väckte, med liv som ödelades och liv som förgylldes, hade räckt för en film. Och berättat betydligt mer om England och världen. ”. Det är nu förstås en helt annan film recensenten efterlyser, men den berättar också något om hennes tankar inför Thatcher, thatcherismen och politiken.

Det är förstås vällovligt, eftersträvansvärt och nödvändigt att granska politiska handlingars konsekvenser, men thatcherismen är mer än en serie reformer. Det var en samhällsomstöpning. Recensenten blottar både sin nostalgi för sjuttitalets sprattlande frustrationsdrivna punkrockrevolt i ett ”charmigt, solkigt, statiskt och billigt” England och sin besvikelse och frustration för ett tio år senare ”ett solkigt men dyrt och dynamiskt land fullt med skrävlande och stillösa uppkomlingar”.

Där punkrockarna recensenten såg på sin skivköparresa till London på sjuttitalet hade valt att tacka nej till jobb som mjölkbud eller piccolo väljer deras tio år småsystrar mellan att bli fastighetsmäklare, servitörer och mediearbetare istället. Om de inte lyckas gör de inte revolt utan vissnar bort på puben. Herrgårdarna där sysslolös överklass med likviditetsproblem putsade på släktsilvret är nu konferensgårdar för parvenuer.

Recensentens frustration visar just hur en sådan berättelse om någon reforms specifika konsekvenser, den som hon skulle vilja ha (och där hon redan är beredd bedöma riktigheten) vore myopisk. Det är den stora skillnaden, den om öppna dörrar för klassresor i ett extremt klassamhälle och den därigenom stäckta antagonistiska klasskampen som är thatcherismen, inte partikulariteterna. Thatcher var på gott och ont helt ointresserad av den enskilde punkrockaren. Och att leta efter vinnare och förlorare i thatcherismens omvälvning är inte lika lätt som att räkna pundsedlar i transfereringar.

Den stora förloraren i det perspektivet är förstås turisten som ville köpa billiga skivor på Carnaby St och titta nyfiket på hobbitarnas klassamhälle.

”nyliberalismen” har ersatt ”fascismen”

… som skällsord. Tidskriften Brand som jag gillar läsa har i sitt aktuella nummer en omvärldsutsikt: ”Överallt i världen är det uppror … I Spanien och Grekland … Israel … London …Chile … Diktator på diktator faller i Mellanöstern. Mubarak … Syrien … ” och sen slutklämmen: …
Det blir tydligare för var dag att människorna runt om i världen inte kommer att acceptera nyliberalismen.”

Nyliberalen Mubarak? Och andra mellanösterndiktatorer?

1. Jovisst kan väl en anarkist betrakta många av orättvisorna i världen som effekter av en marknadskapitalistisk världsordning – men just en nyliberal sådan? Argumenten skulle stärkas om Brand använde riktiga termer även på sådant som de inte gillar. De flesta nyliberaler håller med om problembeskrivningarna anarkister har – även om de inte alltid delar deras syn på lösningar eller delar deras ilska. Det är som om jag (som kallar mig nyliberal) kallade statssocialister eller kristdemokrater för anarkister bara för att de pratar om rättivsa allihop för att vinna poäng hos konservativa läsare. Skäms, Brand! Ni kan bättre!
2. Visst – återigen – många av världens orättvisor kan den som vill härleda till liberalismens nackdelar. Men de som drivit gatuprotesterna i Mellanöstern protesterar nog inte mot liberalismen och vill nog inte räknas in i samma led som de som plundrar småbutiker i England. Alla som är arga är inte på Brands sida! (Och jag är oftast inte arg, men håller ändå ofta med Brand.) Det här är ganska likt något jag gnällt över förut.

”samma kamp som vi”

En del av oss hoppas på en renande ekonomisk kris – Tidningen Arbetarens chefredaktör funderar:

… medelklassens människor är också de som löper störst risk att halka ner från sin relativt privilegierade position om en riktigt allvarlig ekonomisk kris skulle slå till. Historiskt är det också då, när medelklassens och arbetarklassens intressen sammanfaller, som en verklig möjlighet till samhällsomvälvning öppnar sig.

Men de omvälvningarna som sker i sådana situationer är inte de som de flesta av oss hoppas på och sannolikt inte de som Arbetarens läsekrets hoppas på heller. En olycklig och ekonomiskt ruinerad medelklass som driver samhällsomvälvningar? Vilka möjligheter ser vi framför oss?

Chefredaktören fortsätter entusiastiskt:

De människor som dött på gatorna denna vinter och vår, i Egypten, Libyen, Bahrain, Jemen och Syrien, för i grunden samma kamp som vi. och lite längre ner De visar att det ändå går att ta kampen till gatorna. De visar rentav att en annan värld kanske, kanske är möjlig.

Chefredaktören hoppas på en annan värld, genom kamp på gatorna. De drömmarna – både samhällsförändring och avantgardedrivna våldsamma direkta aktioner – ingår i hans uppgift. Men ”samma kamp”? Jag undrar om de som tagit till gatorna i Mellanöstern håller med, vill hålla med, och delar drömmar med chefredaktören och hans läsekrets? Och om de uppfylls av värme för solidaritetsyttringen? Man borde kanske fråga dem.

stötande, föraktfullt och komplicerat

Expressens ledarskribent Sakine Madon kallar systemet med konstnärslöner stötande. Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård svarar med att tycka att Expressen visar förakt för kulturen och att Sakine Madon är okunnig.

Hm. Ja, jo. Om man använder termer som ”stötande” kanske man får stå ut med termer som ”förakt” och ”okunnig” på volley.

Men det lite språkligt spännande här är Aagårds slutkläm. Han tycker att Madon gör ”… enkla poänger på komplicerade kulturfrågor.” Bliv vid din läst, tycker han. Det här är svåra frågor. Men hur komplicerat kan det vara att diskutera ett kravlöst stipendium till ett ändligt antal mottagare? Han menar att det här är frågor som enbart får diskuteras inom vissa ramar av vissa berörda som begriper dem på rätt sätt.

Va, är religioner intoleranta?

En religiös studentförening har bjudit in en religiös ledare som talare. Han har i andra sammanhang yttrat att homosexuella bör straffas med döden.
Det är just nu en smärre skandal som medierna försöker piska liv i. Men upprördheten känns falsk. Det kan inte komma som en överraskning att religiösa människor som gör sina livsval baserade på låtsaskompisar kan ha andra knasiga eller otäcka åsikter. Det skandalösa är förstås att det finns religiösa studenter överhuvudtaget. Mellanskolan har misslyckats i sitt uppdrag.

Betraktarens färgade öga

Anpassning till skadeverkningar vi skulle kunna motverka pratas det allt oftare om. Defaitism.

Idag skriver äntligen dagspressen om saken. Bra. Men för att hamra hem sitt argument tar skribenten i. Han ser inte ekonomi som det intressanta orsakssambandet. Han ser inte rika affärsintressen mot fattiga. Han ser ”mjölkvit professor” mot de andra. ”De är alla svarta”.

Så klär man viktiga frågor i nattståndna kategorier för att malla sig över sin egen färgblindhet.

Det sansade samtalet i gammelmedia

I en klassisk TV-krönika diskuterar en klassisk svensk kulturskribent ett aktuellt fall där mediernas rapportering är värd att fundera närmare på. Det är en intressant debatt i sig, men det skribentens inlägg visar är också hans attityd gentemot nya medier. Han skriver:

• ”…vada till invektiv i blogghavet…”
• ”…var femte svensk är snart blogghaverist…”
• ”…hatar etablerade medier…”
• ”…Plötsligt blev till och med bloggtrynet en smula logiskt…”

Och detta tonläge håller han gentemot de nya medierna (som han buntar ihop till ett enda ”blogghav”) trots att han håller med den kritik en del av skribenterna rest i sakfrågan.

Läge för självkritik, avslutar han. Det är en smula sent för det i sakfrågan. Den kritiken framförs utanför Marieberg, i många fall i mer höviska ordalag.

Tryne på dig själv, farbror.

En acceptabel nivå av klasshat

En av dagspressens kultursidor låter en av sina skribenter vädra klassfördomar. Han berättar om ett nyligt besök på en fin lunchkrog och störs av de andra gästerna vid borden intill inte vederfars av samma förstämning som han själv anser passar till tidsandan och krisens gråhet.

”Just då kände jag att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.”

Affärslunch

Om man tar på sig uppgiften att hitta de skyldiga till … till, ja, förresten, till vadå? Till finanskrisen? Ja, de skyldiga kanske äter lunch på Östermalm. Och de kanske är på gott humör och har färggladare kläder än skriftställaren på Dagens Nyheter. Själv ska jag försöka låta bli skratta högt i offentliga rum, för tidsandan kräver en mulen uppsyn. Iallafall för den som vill leka med kulturskribenter. Eller så var bara skriftställaren och professorn på dåligt humör och gillade inte att безкультурные uppkomlingar hittar ända till det inre av Östermalm. Lite mer noblesse oblige på lunchkrogen om vi får be. Skratta inte så högt och bullrigt. Och stäng av mobiltelefonerna.

Vilket också Neo uppmärksammat.

Men vad ska vi med pengar till?

Sophiahemmet i Stockholm kommer öppna en helt avgiftsfinansierad privat klinik för välbeställda barn. Barn vars föräldrar betalar för sig kommer få snabbare vård.

Det är anstötligt för många att låta en del köpa sig förbi kön. Trots att det gynnar alla som står i kön att en del slipper stå i kö och går till den andra kassan så svär det mot den traditionella svenska kökulturen och rättvisetänkandet att inte alla har samma väntan. Det retar mig också.

(I artiklarna står också att det kommer vara fint på kliniken. Jag tvivlar. Jag har varit patient – ja, eller kund, då – på Sophiahemmet och har inte märkt av något speciellt fint där. Inte finare än den offentliga vården. Men kortare kö, det var det.)

I den ena dagstidningen försöker ledarskribenten Rayman ta till brösttoner: ”direkt inhumant” och ”enormt obehagligt” skriver hon om att den bredare allmänheten inte hälsar den nya kliniken positivt och jämför med prisdifferentiering i modebutiker.

Att inte erkänna det svårtuggade i den här munsbiten är enormt enögt och andas kunskapsförakt mot dem som problematiserar ekonomiska skillnader. Det finns bättre bemötanden gentemot den känsla av orättvisa vi känner när vi ser stamgäster vinkas förbi i krogkön, den känsla av missunnsamhet vi känner när vi ser välbeställda konsumera mer än vi själva kan, den känsla av avund vi känner när vi ser vackra ägodelar vi inte har råd att införskaffa. Och framförallt för den känsla av maktlöshet vi känner när vi förstår att vi inte har råd och inte har möjlighet att bereda oss råd: när vi ser att ekonomiska skillnader inte bara beror på de medvetna val vi gjort, den utbildning vi medvetet skaffat oss utan på faktorer vi själva inte helt rår på.

Det finns nämligen en bra motfråga till de aggressiva protesterna mot privat sjukvård. Bättre än att förhåna och platta till dem.

Jag har själv suttit med blödande och nödlidande barn på offentliga akutkliniker och förbannat ineffektiviteten och det ointresserade bemötandet patienter som kollektiv får av de var för sig vänliga och kunniga sjukvårdsanställda. Jag är beredd att satsa av mina medel för att mina barn ska ha det bättre.

Ska jag inte få göra det? Varför ska jag i så fall anstränga mig? Ska jag bara hänvisas till köptemplen med min nettolön?

Vad ska jag med pengar till om jag inte får satsa mina resurser på det viktigaste jag har?

Taggar på bloggar.se:martina, privat sjukvård, sophiahemmet