språk kan inte dö för de lever inte

Att språk skulle vara levande väsen är en bestickande metafor och tankemodell, men precis som alla modeller är den inte helt och hållet riktig. ”Essentially, all models are wrong, but some are useful.”

Jag har skrivit om detta tidigare och nu är det aktuellt igen: vid Göteborgs universitet har lagts fram en avhandling som beskriver fonologin hos ndengeleko, ett språk som håller på att förlora sin relevans för sina talare och som riskerar helt falla ut bruk. – Det är ingen speciellt liten siffra i sammanhanget, men min slutsats är ändå att språket är hotat och med största sannolikhet kommer att försvinna inom några generationer, säger Eva-Marie Ström, den nyblivna doktorn. I dagspressen och andra medier rapporterades det som att språket ”dör ut”.

Språket har talare – och dessa talare är levande, kan dö och kan vara mer eller mindre framgångsrika på det sätt de hanterar sina vardagliga utmaningar med de verktyg de har till hands. Språket är ett av de verktygen, inte ett levande väsen, lika lite som olika fiskeredskap är det. Det är utmärkt om ett språk tecknas ned med alla sina egenheter (eller så många fältlingvisten varseblir och begriper) medan det fortfarande används, men att dess talare inrättar sitt liv på ett sätt som passar dem är inte nödvändigtvis en anledning till sorgemässor.

Justdetja: den här är ett bra exempel på dödsretorik.

Annons

Alla svalde väl inte idyllen

”Alla svalde väl inte idyllen” skriver dagspressen idag om Maodyrkan på sexti- och sjuttitalen apropå en nyutkommen bok. Det berättar något om skribentens och mediearbetarnas umgängeskrets och referensramar. Även borgerliga publicister tyckte Mao var intressant, fortsätter hon fundera.

Men majoriteten av svenskarna var inte intresserade alls av maoism.

Lika lite som svenskarna i gemene man var nazistiska medlöpare på trettitalet var de kommunister eller maoister på sjuttitalet. Folk i allmänhet har nog hållit huvudet mer kallt än vindflöjlarna vi får hållas med i mediernas redaktioner.

Pfft.

Hybris

Miljöpartiets språkrör antyder att en omsvängning i partiets hittills tydliga ståndpunkt att Sverige bör utträda ur unionen står för dörren, enligt den partipolitiskt oberoende dagspressens nyhetssidor. Partiets ledande företrädare är dock inte eniga, enligt artikeln, där det skrivs:

Partiets EU-parlamentariker Carl Schlyter tycker dock inte att det finns någon anledning att ändra partiets krav på ett utträde.

– Drömmarna om att EU ska bli svenskt, sluta detaljreglera, bli en fredsklubb och lösa miljöproblemen är hybris.

Det kan man ju hålla med om att drömmarna om att EU ska bli svenskt är: hybris alltså. Det kommer inte att ske.

Men hur är det med att ens önska att EU ska det? Varför ens vilja det? Där blottar den sanna elitismen sitt ansikte!