Rättspolitik och barnuppfostran

Efter att ha hört och läst argument från företrädare för ett mer utvecklat kontrollsamhälle, argument som “visst kan det uppfattas som integritetskränkande men eftersom vi har barnens bästa för ögonen har vi rätt” och “som ansvarsfull förälder skulle jag självklart drogtesta mitt barn om jag hade anledning att misstänka att hon missbrukade”, är det tydligt att de som argumenterar på det viset har blandat ihop rättssystemets och barnuppfostrans roll.

Det finns många olika metoder för barnuppfostran och den som är förälder får försöka finna den som passar vederbörande familjekonfiguration bäst. Det skulle vara förmätet av vem som helst att ge för petiga råd i frågan.

Men alla som själv har barn vet att det ansvar man har som förälder, lärare eller handledare och den fostran och ledning inför vuxenlivet de vuxna som barnet möter måste bistå med – det ansvaret, den fostran, den ledningen bör inte bygga på att samla bevis mot barnen och att hålla ting därefter.

Barn som far illa och lever ut på skadliga sätt är lätta nog att identifiera utan kissprov och knarkhund.

Barn som vänjer sig vid ett kontrollsamhälle kommer inte att bli de vuxna vi vill ha vid rodret om tretti år.

Och kontrollsystem gör att de redan fogliga kommer lyda bättre men också att de som inte är fogliga kommer finna utlopp på andra sätt.

(denna text publicerades ursprungligen på www.liberati.se)

Annons

Men vänta, vem är det vi talar om?

(denna text publicerades ursprungligen på www.liberati.se)

Flera utspel har de senaste dagarna gjorts, både från folkpartiet och från socialdemokraterna, om lärarutbildning och lärarrollen i skolorna. Utmärkt så! Det är en viktig debatt! Lärare behövs, bra lärare behövs, välutbildade lärare behövs, motiverade lärare behövs och andra intresserade som vill bidra till skolan behövs de också och bör uppmuntras att delta. Och den pedagogiska forskningen, om dess röst får tillträde till debatten, kan bidra till att knäsätta goda intentioner i fungerande praxis.

Undervisning på klassiskt sätt fungerar alldeles utmärkt om den talar till eleverna, inte om dem.

Men en part som är viktig i sammanhanget är barnen som just nu går i skolan och de ungdomar som nyligen avslutat sin skolgång. Om diskussionen förs i termer som att skolan kan förbättras är det en sak — men om elever får höra att de formativa livserfarenheter de undergår eller nyligen undergått inte höll måttet och att de därför inte kan väntas prestera det samhället önskar av dem lär det inte locka dem till fortsatt dialog med dem som beklagar bristen på tramporgel och klasslärare.

Var nämns eleverna? Ett par exempel: fortsatt sjunkande resultat eller Kunskaperna … har dessutom fallit från en ”internationell toppnivå” … Tappet är alltså ännu mer dramatiskt ….

Att alienera en ungdomsgeneration genom att tala om dem som material att utbilda (och att betona att den innevarande generationen mest består av sekunda vara), inte till dem — det är inte ett sätt att vinna framtidens röst. Så gör man en viktig debatt irrelevant för dem det mest berör!

Rent generellt vore en mer ödmjuk och inklusiv ton gentemot dem som idag skapar sin och vår gemensamma framtid — och som förväntas stå för pensionerna för dem som idag pratar i katedrar och talarstolar! Det kunde vara på sin plats med en del berömmande ord om den otvetydiga resiliens ungdomsgenerationen uppvisar, som trots den misslyckade skolform de genomgått ändå mäktar med att uppvisa kreativitet, framtidstro och arbetslust!

Energidrycker, miniskidor och nymormonism

Många föräldrar är oroliga för sina barn, i synnerhet om barnen beter sig ohyfsat eller obegripligt, gillar saker som är skräniga och jobbiga, eller tar risker som föräldragenerationen tycker är onödiga.

Den oron kan ta sig många olika uttryck. I min barndom i sjuttiotalets Saltsjö-Boo lyckades Hem och Skola förbjuda miniskidor och Pop Rocks, en sorts godis med inbyggd kolsyra. I båda fallen med en sorts icke underbyggda kvasivetenskapliga argument: “kolsyrebubblorna skadar slemhinnorna i halsen” och “miniskidor leder till frakturer”.

Idag finns åter miniskidor i butikerna. Avkomman är inte imponerad, inte ens när jag berättar att de en gång i tiden var förbjudna. Idag fokuserar Hem och Skola på nya faror: energidrycker. Energidrycker innehåller som en marknadsföringsgimmick taurin, en kroppsegen aminosyra, men den främsta effekten kommer av att de är koffeinhaltiga. Ungdomar dricker energidrycker för att de piggar upp (ungefär samma koffeinhalt som en kopp espresso) och för att det retar föräldrar.

Säkert som amen i kyrkan kommer rop på förbud med samma sorts kvasivetenskapliga motivering som fick Centralkonditoriet sluta sälja Pop Rocks: “…kan … vara…” “… anses ha lett tilll …”“… kan leda till… “ “…menar viss expertis…” “… farlig nivå …” “… plötslig död …”.

Visst, tjå, ditt födelsmärke kan vara cancer. Och mormoner dricker inte kaffe men har kul ändå.