Det är lätt att tolka dagens tillkännagivande återgivet i dagspressen både här och där, både en och en annan gång som nattstånden nationalism, som ett sätt att göra nyanlända svenskar obekväma, eller rent allmän kulturkonservatism. Säkert är att de av oss som är nattståndna nationalister, främlingsfientliga och kulturkonservativa kommer att hylla den nu föreslagna språklagen.
I Förenta staterna har debatten rasat länge om huruvida engelskan skall göras till offentligt språk. De progressiva krafterna tenderar avfärda argumenten som just nationalistiska och människofientliga och frågan har mycket riktigt kapats av lobbyorganisationer som inte så mycket värnar engelskans ganska så ohotade roll utan snarare vill slänga ut nyanlända ur landet.
Så det är lätt att se det här förslaget som ett till slag mot dem som ligger, ett exempel på hur statsmakterna bakar in sina fingrar där de inte behövs och ett exempel på ful hundvisslepolitik för att hålla rent högerut. Och därigenom något för varje sann progressiv och varje sann liberal att motarbeta. Men det är fel.
Det vore mycket olyckligt om en viktig fråga om svenskans roll kapades till att bli en signalfråga för dem som vill stänga gränserna och byta pasta mot kroppkakor. Det är en viktig humanistisk insats att explicitgöra att i Sverige talar vi svenska. Att låtsas om att det skulle kunna vara möjligt att klara sig Sverige utan att kunna förstå och tala svenska är ett sätt att osynliggöra dem som inte kan, att bekvämliggöra främlingsfientlighet, att legitimera kulturkrocksknasbollar och att göra folk illa med falsk humanism.
I Sverige behövs svenska. Bristande språkkunskaper är den enskilt viktigaste faktorn som hindrar invandrare att bygga sig en plats i landet. Och har vi väl gjort klart att svenskan behövs måste vi också tillhandahålla svenskundervisning och stöd till dem som så behöver.
De hörbaraste fnysningarna och minst genomtänkta språkkapitulationerna kommer dock höras från det mest internationaliserade skiktet bland svenskarna. ”Kan själv” kommer de att säga, och avböja tolkhjälp. ”Mitt arbetsspråk är engelska, så är det i hela koncernen”, kommer de att säga, och själv stansa in årsrapporten. ”Svenskan är provinsiell”, kommer de att säga, och sätta sina barn i engelskspråkiga lågstadieskolor.
Men det är upprörande, ynkligt och genant att företagsledare och forskare anser att de inte kan beskriva sin gärning på sitt eget och omgivningens språk. Kan de inte det borde de inte ha ledande befattning: för att kunna leda arbete måste man kunna kommunicera. Det är fegt att hävda att man inte kan.
Det är nästan lika upprörande att de tror de kan skriva njutbar engelska under tidspress. De texter som produceras på engelska i svenska företag och i svenska organisationer är läsliga men inte mer och borde aldrig tillåtas ingå i programförklaringar och officiella mer beständiga dokument. Det är pinsamt att tro att man kan.
För att skriva om någonting första gången på svenska måste skribenten mynta terminologi. Det är en icke-trivial intellektuell insats som kräver ämneskunskap, självkänsla och ett visst mått av kreativitet. Det är ett krav vi bör ställa på många fler: beskriv det du gör på ditt första språk. Och om inte texten håller måttet redigerar vi den, med professionell hjälp tills den fungerar.
Och ska här sägas eller skrivas något på utländska språk ska det rutinmässigt anlitas tolkar, översättare och språkkonsulter för slutgranskning.
För just nu glider det internationella skiktets språk från att vara svenska till att bli gubbengelska. Trust me, I’m Swedish.
Taggar på bloggar.se:gubbengelska, hundvissla, provinsialism, språklig självkänsla, språkpolitik
Publicerat av akvileja 
Ord, egentligen. 