Maria har finskspråkiga barn

På dagspressens debattsida skriver Maria Wetterstrand att ”Svenska staten” bör be om ursäkt för sin tidigare språkcentralistiska politik. (Hon har finskspråkiga barn (förmodligen den första mer etablerade rikspolitiker sen sjuttonhundratalet i Sverige som har det)).

En ursäkt kunde vara fint på många sätt, även om det både är lite oklart vem staten i sådana fall skulle be om ursäkt och hur mycket en ursäkt från en organisation snarare än en människa är värd. Hon skisserar också en del praktiska språkpolitiska åtgärder. Men två praktiska åtgärder ytterligare vore ännu bättre och skulle ha direkta effekter på finnars självkänsla i Sverige:

• jämställ finska (liksom andra större invandrarspråk) med B- och C-språk i skolan så att finskkunniga barn direkt skulle få fördel av sin kompetens och så att hemspråks/modersmålsundervisningen skulle sättas under samma kvalitetskrav som främmandespråksundervisningen
• sluta göra skillnad på ”meän kieli” och standardfinska

.

Det förra gör att finnar inte deltar i hemspråksundervisning eftersom finskan inte har status nog för det; det senare att särskilja en dialekt så att den är ”etablerad” i Sverige och den andra ett ”invandrarspråk” är ett direkt slag mot finskans status.

(Artikeln syns även på partihemsidan.)

Muutkin miettivät asiaa: hemspråk, Maria Wetterstrand, invandring, språkpolitik

Annons

Vi och dom

Häromdagen satt jag med min kollega teknologen på torget Jamal el Fna i Marrakech och åt en mycket god middag. Samtalet kom att röra sig om invandring och migration – det föll sig naturligt, där vi satt.

Min kollega teknologen, en i stora drag helt och alltigenom liberal filur, var bekymrad. ”Vi måste på något sätt styra och hålla koll på invandringen.”. Mitt problem var och är med ”vi” i hans yttrande. Vilka ”vi” pratar han om? Att jag är inte på samma sida som allsköns mörkermän, det vet jag och alla andra redan. Men jag är inte heller på samma sida som Ebba Witt Brattström, (som genom sin tjänst på Södertörns högskola anser sig sett hur illa invandrarungdomar far av att få undervisning i sitt hemspråk), som en Kalle Larsson (som sprattlar emot arbetskraftinvandring), som en Sven-Erik Österberg (vill ha ”… ordning och reda”), som en Wanja Lundby Welin (som känner ”oro för att det ska bli fritt fram att bara komma hit och söka jobb ett par månader”). Jag har själv bott i andra länder i omgångar, några längre några kortare. Jag har inte direkt riskerat så mycket: jag är född om inte med guldsked så åtminstone med silversked i munnen, jag har haft goda förutsättningar att klara mitt uppehälle, jag har haft en trygg hamn att återvända till. Vilket jag också gjort – här sitter jag i min lägenhet i Hammarby Sjöstad och kan se tillbaka på spännande kulturella upplevelser. Men för många migranter är verkligheten svårare än så.

Jag har den största respekt och ett litet stygn av avund för den som sätter sin framtid i spel genom att byta kulturområde, genom att flytta till en plats där de tror sig kunna få ett drägligare, bättre, tryggare, rikare liv och som ofta gör det utan det skyddsnät vi här i Norden kan ta för givet. Det är på deras sida jag vill stå. Det är de som är ”vi” med mig. Inte gruppegoistiska fackpampar, låtsasproletära salongssocialister och högborgerliga salongsliberaler. Den som vill bo nånstans och söka sin utkomst där ska få göra det. Att ens tänka tanken på att en myndighet av något slag skulle ha rätt ha en åsikt i frågan är … alltigenom bisarr.

Taggar på bloggar.se:invandring, vi och dom, migration

Migration och rikedom

Tim Hartford, känd som ”the undercover economist” visar en snygg uträkning i en krönika. Om en polack som tjänar 10 000 euro i Polen (över medel) flyttar till Storbritannien till ett jobb där han tjänar 15 000 pund (under medel) så sänker han medelinkomsten i båda länderna: Polen förlorar en höginkomsttagare och Storbritannien får en låginkomsttagare. Men han själv har blivit rikare, och därigenom hela världen. Vem räknar med det, i debatt om ”ekonomiska flyktingar”?

Taggar på bloggar.se:migration, rikedom, invandring, fattigdom

Hänsynslöshet, oro, och ordning och reda

”Det är hänsynslöst och ologiskt”, avslutar Kalle Larsson, citerad i dagspressen att släppa in folk i landet utan att först se till att de papperslösa i landet får uppehållstillstånd. Hänsynslöshet är det svårt att se i detta, en av de första humanistiska förslagen från den nuvarande regeringen. Men hänsynslöshet tolkas förstås i en politisk mening här.

”Det handlar i grunden om respekt för dem som redan är här. Det vi vill ha är ordning och reda”, säger Sven-Erik Österberg i samma artikel. Stabilitet framför förändring. Har vi hört det förut?

”- Vi känner dock oro för att det ska bli fritt fram att bara komma hit och söka jobb ett par månader. Vi tror att enskilda personer då kan hamna i en ganska utsatt position, med sänkta villkor som följd”, säger Wanja Lundby-Wedin, citerad i en annan artikel. Att frihet att ”bara komma hit” utan myndighetstillstånd är oroväckande … ? Den attityden är oroväckande i sig. Huga.