Det är märkligt nog så att många inte trivs på sina jobb. Det är sant – det har jag förstått när jag talar med många av mina vänner. Folk i allmänhet är förändringsovilliga och inte särskilt riskbenägna och så gillar många att gnälla lite allmänt eftersom det är lättare att vara klipsk och kritisk istället för att vara dum och glad. ”Okritisk” är inte direkt beröm.
Men det är inte bara vissa gnällspikar det handlar om. I mångt anses det som normalt att längta bort från jobbet.
Två farbröder diskuterar arbetslivet. Eller nåt annat.
Jag har redan tidigare funderat över hur kulturarbetare förstår kroppsarbete. Idag noterar Therese Eriksson – på samma tidning! – på ett mer generellt plan hur jargongen i vänstern hanterar mindre fina yrken. (Funnet genom Isobels utmärkta verkstad, tack!)
Idag arbetar många i min omgivning, med klassmässigt snarlik bakgrund som jag själv, uppvuxna om inte med guldsked så med silversked i munnen, med hantverk och med tillfällighetsjobb. Klassrörligheten är stor, och man är inte sitt yrke, man jobbar med någonting och är någonting därutöver.
Den klassiska klassanalysen kan inte beskriva den verkligheten och den slår fel om den betonar hur synd det är om de underuppskattade och underbetalda bodknoddarna när bodknoddarna i fråga redan bytt jobb innan uppropen och aktionerna till deras förmån förverkligats. Mobilitet kräver nya tag. Det är ett problem för arbetarrörelsen om den ska fortsätta vara relevant även för den generation som nu inte träder ut i arbetslivet men som nu börjar med att ta jobb lite här och där.
Men först måste den föraktfulla tonen rättas till. Den avslöjar talaren mer än den stödjer den omtalade.
Publicerat av akvileja 
Ord, egentligen. 