Att längta bort från jobbet

13/01/2009

Det är märkligt nog så att många inte trivs på sina jobb. Det är sant – det har jag förstått när jag talar med många av mina vänner. Folk i allmänhet är förändringsovilliga och inte särskilt riskbenägna och så gillar många att gnälla lite allmänt eftersom det är lättare att vara klipsk och kritisk istället för att vara dum och glad. ”Okritisk” är inte direkt beröm.

Men det är inte bara vissa gnällspikar det handlar om. I mångt anses det som normalt att längta bort från jobbet.

Två farbröder diskuterar arbetslivet. Eller nåt annat.

Två farbröder diskuterar arbetslivet. Eller nåt annat.

Jag har redan tidigare funderat över hur kulturarbetare förstår kroppsarbete. Idag noterar Therese Eriksson – på samma tidning! – på ett mer generellt plan hur jargongen i vänstern hanterar mindre fina yrken. (Funnet genom Isobels utmärkta verkstad, tack!)
Idag arbetar många i min omgivning, med klassmässigt snarlik bakgrund som jag själv, uppvuxna om inte med guldsked så med silversked i munnen, med hantverk och med tillfällighetsjobb. Klassrörligheten är stor, och man är inte sitt yrke, man jobbar med någonting och är någonting därutöver.

Den klassiska klassanalysen kan inte beskriva den verkligheten och den slår fel om den betonar hur synd det är om de underuppskattade och underbetalda bodknoddarna när bodknoddarna i fråga redan bytt jobb innan uppropen och aktionerna till deras förmån förverkligats. Mobilitet kräver nya tag. Det är ett problem för arbetarrörelsen om den ska fortsätta vara relevant även för den generation som nu inte träder ut i arbetslivet men som nu börjar med att ta jobb lite här och där.

Men först måste den föraktfulla tonen rättas till. Den avslöjar talaren mer än den stödjer den omtalade.

Annons

Sophämtning och kultur

25/11/2008

Med en halvkväden brasklapp tar redaktör Swedenmark avstånd från kontrasten han gör mellan sophämtning (prosaiskt och trist) och kulturarbete (andligt och spännande) i en i övrigt nästan obegriplig artikel om kulturpolitik och som också får sin vederbörliga fnysning från dagspressens mer begripliga men inte mindre förutsägbara ledarblogg. Vi låter kulturpolitiken vara men valet av kontrast är intressant.

”Sophämtning nämns i artikeln inte som nånting föraktligt utan som ett exempel på en nödvändig men förutsägbar verksamhet som fungerat på samma sätt sen urminnes tider.” skriver sedan redaktören. Men så ligger det inte till med sophämtning. Sophämtning är en ny bransch som förändrats vida mer än kulturarbete och som står inför stora förändringar, större än de som de självutkorade skönandarna i kultursfären står inför. Och i mitt Framtida Nya Samhälle kommer det att utföras mycket offentligt tankearbete för att reda ut modeller för sophämtning, medan kultur kommer vara någonting som händer, inte någonting som varken planeras eller handlas upp.

Men oavsett våra respektive tankar om

  1. kulturpolitikens (usch) värde och
  2. vikten av politisk styrning (usch) av kultur eller annan kreativ verksamhet och
  3. oavsett redaktörens brist på kunskap om sophämtning (synd)

är hans ursäkts-postskriptum icke trovärdig.

Självfallet använde han sophämtning som exempel på någonting smutsigt, ointressant och i de större sammanhangen oviktigt eller just prosaiskt (redaktörens fäbless för lyrik är ju välkänt :-). Det vore snyggare om han vidgick sina associationsbanor istället för att låtsas om de inte vore där.

Den här sortens implicit nedvärdering av arbetsinsatser är vanligt i fackföreningsvärlden. Under valkampanjen nyligen eller möjligen förrnyligen klämde borgarrådet Olofsson i med att ställa krav på arbetslösa att ta annat arbete än det de är utbildade för vore osnyggt. Ska de behöva göra vilket skitjobb som helst? ropade hon till åhörarna på Medborgarplatsen.

Sannolikt sammanhänger det med attityden att en person definieras av sitt arbete och sin yrkesroll. Att det finns större värden än så kan vara svårsmält. Men så är det.

Andra tycker till om , , .