Mutu eller fundamentalism

23/02/2009

På dagspressens debattsida ventilerar ett välutbildat och kunnigt silverskägg sin ilska över ”miljöfundamentalismen”. Skribenten vet mycket om toxikologi och har goda insikter i hur nollvisioner kan vara förledande och till och med skadliga.

Nilsson skriver att svenska myndigheter saknar ”djupare insikt om skillnanden mellan reella och marginella miljöhot.” och hur myndigheter sprider falska eller åtminstone i evidens ogrundade skrämseluppgifter och riskerar hamna i att ”genomföra meningslösa stolligheter” med mer symbolvärde än effekt.

Den sortens insikter behövs i debatten.

Men i sin iver att övertyga tar professor Nilsson i. Han avfärdar klimathotet och en allmän entusiasm för snabba lösningar på svåra miljöfrågor (där hans expertis är något bättre än gemene mans, men inte på något sätt professionell) genom att skriva:

  • Ekologiskt, miljövänligt, klimatvänligt och liknande har blivit den nya tidens slagord som med närmast religiös hänförelse tycks genomsyra det mesta.
  • Ve den som i det likriktade och politiskt korrekta Sverige har mage att ifrågasätta ett och annat i den gröna våg som sveper över landet.
  • Det är sedan länge känt att det inte finns något enkelt samband mellan de pågående klimatförändringarna och utsläpp av koldioxid.
  • Det framstår som groteskt att ett Sverige, som i jämförelse med länder som USA, Kina och Indien endast står för en bråkdel av alla koldioxidutsläpp, i ett anfall av populistisk hybris vill peka finger och ”visa vägen”.

Det är synd att skribentens förutfattade åsikter om klimathotet så övertrumfar hans vilja att diskutera den evidens för de erkänt bisarra nollvisioner och slagord myndigheter ofta lanserar. Det gör det lätt att avfärda det han skriver som det vanliga okunniga dravlet.

Kunde inte dagspressen bestått honom med redigeringshjälp? Nu låter han som vilken magsur gubbe som helst: ”allt är så konstigt nuförtiden och varför lyssnar ingen på mig”.


Skepticismens reträttpositioner i klimatfrågan

01/12/2008

Det som frapperar den observerande läsaren i klimatdiskussionen är förstås inte att numera alla i de pladdrande klasserna helt plötsligt springer blint åt samma håll. Rädda planeten genom att mindre släppa ut koldioxid, alla på en gång, nu!

Korkat, men olyckligtvis vanligt. Det är alltid nån häxjakt i gång, i synnerhet i kulturområden med grunda (jag menar inte korta, utan just grunda) intellektuella traditioner som USA eller Sverige.

Denna gång är det rätt håll. Det är gott med diskussioner om hållbarhet, bra med skolbarn som samlar information om miljöförstöring, bra med ökad medvetenhet om hur individens val påverkar omgivningen och den flortunna biosfären vi är beroende av.

Denna skribent har svårt svårt svårt – mycket svårt – att förstå hur någon klok och tänkande person inte skulle vara skeptisk och orolig för klimatfrågor. Inte ens bristen på riktiga svar är en god anledning att inte vara skeptisk: tvärsäkerhet inför osäkerhet är det som i andra sammanhang kallas dumdristighet. Och just i klimatfrågan spelar vi med en enda biosfär som insats.

Knasrörelsen denna gång är bra jämfört med tidigare knasrörelser för världsfred och mot fattigdom där rörelsen var lika ointellektuell, men där bieffekterna inte var verkningsfulla, i många fall direkt farliga. I det här fallet är bieffekterna goda, trots de dämpande effekterna på världsekonomin vi möjligen riskerar.

Det som frapperar en i klimatknasdiskussionen är alltså inte att att alla plötsligt ska bränna häxor, rita duvor, ockupera rivningskåkar i Maria Magdalena, ordna Ormingekarneval för fred eller sätta åt knarkliberalpeddoäckel.

Det som frapperar är de välbeställda välutbildade ingenjörsvetenskapsakademi-svd-rotary-skrockarna. De som normalt inte fäster nåt avseende vid knasrörelser utan skrockar i fred. De skrockar ofta i rätt takt: en allmän skepticism, baserad på erfarenhet och allmän konservatism är en god grund för att träffa goda livsval. Men inte om utgångspunkterna är gravt felaktiga. Så hör upp, silverskäggiga ingenjörsfarbröder!

Just i denna fråga har skrockandet börjat med synpunkten att det inte är nån fara med koldioxid, övergått till att det nog faktiskt inga mätbara förändringar finns i klimatet; nä det är mätfel; nej, det är naturliga fluktuationer; klimatet varierar jämt … och idag låter det att förändringarna kanske är bra; vi ska anpassa oss till förändringar. I gällare och gällare tonläge retirerar och argumenterar de oknasiga silverskäggen att ingenting annat spelar roll, bara vi får fortsätta precis som förut. Det är nämligen så att för för en gångs skull har knasrörelser inverkan på hur ingenjörerna styr företagen och det är inte behagligt för dem.

Det måste vara svårt svårt svårt för vem som helst som har en gnutta kritiskt tänkande i kroppen att acceptera att

  1. efter att ha fastställt att
  2. vi har ingen aning om hur klimatet kommer att förändras
  3. vi har ingen aning om huruvida klimatsystemet och vår biotop är en stabil eller labil jämvikt
  4. vi vet att marginalerna på planetariska system är ytterst små – det är inte stora förändringar som skulle göra jorden obeboelig för oss och vår avkomma
  5. vi vet att vi påverkar klimatet big time (ja, det finns skeptiker, men det finns folk som inte tror tjära i lungan orsakar cancer heller)

… få se nu … vi bara ska köra på som förut?

Till dess rymdhissen är installerad, till dess terraformeringen av planeten Mars är igång, till dess singulariteten är nära, finns det ingen ursäkt alls att bjäbba emot bara av ren argumentationslystnad. Att inte inse att det i stor okunskap inför val med stora förväntade kostnader är värt att ge sig själv och sina medmänniskor manöverutrymme och inte att slänga ut ratten … det gör mig besviken på de självgoda silverskäggen i vars sällskap jag brukar trivas.

Andra skrockar säkert de också om , ,


Mer Mutu-kunskap: om Arktis istäcke denna gång

01/12/2008

Idag skriver Tällbergstiftelsen på dagspressens debattsida om den sedan länge kända men tyvärr inte särskilt uppmärksammade växthusgasbomben under permafrosttäcket i norra Eurasien. På något sätt har riskerna med metangaser under istäcke och tundra varit för svår för allmänheten att ta till sig mot flygtrafikens i jämförelse minimala påverkan på växthusgashalten i atmosfären.

Vad som göms i is?

Vad som göms i is?

Alarmism, javisst! Men världen är nu en gång inte stabilt byggd: vår biosfär kan vi tryggt räkna med är en anomali i universum. Ändrar vi på även små förutsättningar kan lavinartade följdförändringar göra livet svårt för oss på planeten. Försiktighetsprinciper borde vara självklara här. Mutu-kunskap? Just så. Vi vet lite om hur biosfären hänger ihop. Inför känd okunskap bör vi besinna oss och fråga vilka risker olika handlingsvägar möter och hur vi bäst möter dem.

Men samma debattörer som rekommenderar försiktighet när det gäller samhälleliga, juridiska, ekonomiska spörsmål vägrar ta till sig försiktighetsprinciper. Att inte ändra de ekonomiska systemens kurs i onödan är viktigare än att inte ändra på biosfärens förutsättningar i onödan. Det är lätt att bli pessimist inför sådan enögdhet – historien kommer döma dem hårt. Förhoppningsvis får de fel redan under sin livstid.

Ett vackert exempel på mutu-kunskap om miljöförändringar ser vi idag på Newsmill. Där skriver ett silverskägg med argumentation som:

  • … så kunde nog isen breda ut sig avsevärt mer än idag. …
  • … mellan 950 och 1250 då det sannolikt var minst lika varmt som idag. …
  • … Arktis is måste rimligen påverkats då lika väl som nu …
  • … Sanningen är säkerligen att isens omfattning …

Vederhäftigt? Inte för denna läsare. I alla fall inte som argument för att blåsa på som vanligt.

Andra känner efter om , , .


Sopa koldioxid under mattan

28/02/2008

På Brännpunkt varnar en första röst för koldioxidfångst, (Carbon Capture and Storage eller Sequestration, CCS). Koldioxidfångst är en teknik, eller snarare en familj av tekniker, som ibland kallas för ”rent kol” eller ”nollutsläpp”. Tanken är att fånga upp koldioxid ur atmosfären, eller hellre just när den produceras till exempel i kolkraftverk, och pumpa ner den under jordskorpan eller ner i världshaven. Eller under Malmö och Stockholm. Som Widén i Brännpunktartikeln varnar är idén behäftad med stora risker. Men även utan katastrofscenarier är den naiv och ett exempel på att sopa problem under mattan. Vi fyller hål i marken med en gas som om den slipper ut förändrar klimatet dramatiskt? Vem vill bo å det gungflyet?

Häromveckan stäcktes tillfälligt planerna för CCS-projekt i stor skala när energidepartementet i Washington klippte statsfinansieringen till FutureGen – en av de stora satsningarna. Det rapporterades av The Economist i klädsamt neutral ton, av New Scientist i sorgsen ton och av miljöaktivistnyhetssidor som Rachel i bekymrad ton. Rachel är bekymrad för projektet avslutades av budgetskäl, för att öka på industrins egen investering i tekniken i fler projekt som subventioneras av färre skattedollar: det riskerar accelererad CCS-projektering, inte inbromsad. New Scientist är sorgsna mest för att tekniken verkar ball, med borrhål och roliga uträkningar. Inför ett förestående regimskifte i USA lovar båda demokratiska kandidater att finansiera projekten igen.

När teknikoptimister och glada ingenjörer och business-as-usual-etablissemanget alltför samstämt sluter upp bakom en lösning finns det anledning för andra att vakta på utvecklingen. Vi kommer inte kunna lita på de svenska förståsigpåarna – det är en alltför tacksam genväg till att slippa förändra vår för närvarande aktuella livsstil. Människor i kollektiv saknar kraft att fatta revolutionerande beslut och föredrar att köra på i gamla fotspår, lätt förbättrade.

Därför är Leif Widéns röst välkommen! Men vakta på ledarsidornas kommentarer – de kommer att inta en försiktigt positiv attityd på den ena tidningen och på den andra håna kritiker. Den här tekniken löser ju allt! Om bara inte jäkelskapet pyser ut så småningom, men då finner vi väl på råd.

Det här kommer bli en klassisk signalfråga i svensk politik! Tyvärr kommer säkert debattlinjerna gå mellan osannolika men otäcka katastrofscenarier å ena sidan och påtagliga och bekvämt omplåstrade kvartalsrapporter å andra; inte om sanna tekniska framsteg, ärlig konsekvensredovisning och trovärdig riskvärdering.


Flyg och byggbetong

27/02/2008

Dagspressens ledarsida kommenterar idag oppositionens miljöcred och regeringens nyvaknade intresse för klimatfrågan. Det vore för mycket begärt av ledarsidan ifråga att själv visa något intresse för miljöfrågor, förutom att med glädje hälsa tanken om business as usual. Speciellt förtjusta var de i miljöminister Carlgrens stickreplik ”Människor ska inte sluta flyga”.

Men ledarsidan skulle nog må bra av att börja anpassa sig till en framtida förändrad verklighet. Det är opassande och befordrar inte ett seriöst samtal om frågan att glömma bort att bara för ett par år sedan protesterade samma ledarsida gällt mot varje tanke på att miljön faktiskt stod inför reella hot.


Men här är ett förslag för framtida kommentarer. Sikta in er på betongindustrin. Den står för dubbelt så mycket utsläpp som flygindustrin. I Sverige kan vi börja bygga i trä istället. Då binder vi kol – åtminstone till byggnaderna brinner upp eller på annat sätt återgår till kretsloppet.