språk kan inte dö för de lever inte

03/04/2013

Att språk skulle vara levande väsen är en bestickande metafor och tankemodell, men precis som alla modeller är den inte helt och hållet riktig. ”Essentially, all models are wrong, but some are useful.”

Jag har skrivit om detta tidigare och nu är det aktuellt igen: vid Göteborgs universitet har lagts fram en avhandling som beskriver fonologin hos ndengeleko, ett språk som håller på att förlora sin relevans för sina talare och som riskerar helt falla ut bruk. – Det är ingen speciellt liten siffra i sammanhanget, men min slutsats är ändå att språket är hotat och med största sannolikhet kommer att försvinna inom några generationer, säger Eva-Marie Ström, den nyblivna doktorn. I dagspressen och andra medier rapporterades det som att språket ”dör ut”.

Språket har talare – och dessa talare är levande, kan dö och kan vara mer eller mindre framgångsrika på det sätt de hanterar sina vardagliga utmaningar med de verktyg de har till hands. Språket är ett av de verktygen, inte ett levande väsen, lika lite som olika fiskeredskap är det. Det är utmärkt om ett språk tecknas ned med alla sina egenheter (eller så många fältlingvisten varseblir och begriper) medan det fortfarande används, men att dess talare inrättar sitt liv på ett sätt som passar dem är inte nödvändigtvis en anledning till sorgemässor.

Justdetja: den här är ett bra exempel på dödsretorik.


Tvärsäkerheten

30/12/2008

Det är inte bara pacifister som ryggar tillbaka för väpnade konflikter; det är inte bara världsfrånvända idealister som känner avsky inför krigets fasor. De senaste dagarna har erbjudit nyheter från Mellanöstern som kan få vem som helst besviken på julen.

Men det är desto fler som tror sig kunna ha tvärsäkra lösningar på konflikten. Det är lätt och alltför lätt för många av oss att finna en skurk bland parterna. En liberal demokrati försvarar sig mot en fascistoid och xenofob medeltidsreligiös icke-stat; en förtryckt och förfördelad flyktingenklav kämpar tappert mot en rik högteknologisk övermäktig invasionsmakt. Men det är inte de fundamentala egenskaperna eller bevekelsgrunderna hos de stridande parterna diskussionen hos oss handlar om.

Konflikten i Palestina har blivit en proxy för politiska strider i länder långt från platsen; kommentatorer utan lokalkännedom och utan bindningar till platsen tar sig rätten att yttra sig sakkunnigt om både skuldfrågor och om lösningar. I Sverige brukar vänstern stödja de religiösa misogynistiska klanerna och högern de statssocialistiska korrupta dirigisterna.

Men i andra konflikter, så mycket dödligare och så mycket farligare för omvärlden, tar sällan lokalpolitiken sidor i Sverige. Pakistan och Indien riskerar nu gå i krig med varandra; singhaleser går i offensiv mot tamiler som bombar tillbaka; Marocko ockuperar fortsatt Västsahara; kring de stora sjöarna i Afrika slaktar befolkningsgrupper och miliser varandra; Ryssland bemäktigar sig bitar av sina grannländer … där har vi fem nyliga konflikter, en riktigt farlig, en obegriplig, en riktigt poänglös, en riktigt blodig, en riktigt näraliggande. Men i alla dessa fall är kommentarerna i mycket högre grad eftertänksamma och dryftande. I alla dessa fall saknas tydligen enkla och automatiska lösningar att ventilera.

Vad är det som gör sionismen så speciellt inrikespolitisk för oss? Vad får andra bloggare tro de har rätt att brista ut i folkmordsutfall, i förintelseretorik, i jämförelser med fascism? En av de få som inte gör det, med mer insikter än de flesta är Sakine. Men hon, liksom Isobel som också avstår från att beträda den breda vägen får utstå kommentarhån och förlöjligande från folk som vet bättre. ”Äcklig”?! ”Otroligt feg”?!

Varenda jäkel har åsikter om , , , , , men inte så många alls om , , .


Aloha – det utnöttaste kolonialordet

14/02/2008

Idag nyss var översta rubriken på CNN:s Political Ticker som jag barnsligt förtjust följer, fascinerad över primärvalets krumbukter mellan ur svensk politisk synvinkeln snarlika kandidater, ”Aloha: Chelsea to campaign in Hawaii”. Funktionen hos ordet ”Aloha” är enbart att signalera att denna artikel handlar om Hawaii. (Själva artikeln handlar om att Chelsea Clinton är intrummad för att hjälpa sin mors kandidatur och att Hawaii får celebert besök – ödelstaten brukar glömmas bort både i primärval och i själva presidentvalet eftersom den är starkt demokratisk och kampanjer påverkar färre röstande där.)

Aloha, som i varierande källor förklaras betyda ”kärlek”, ”respekt”, ”vänskap” och ”hej”, betyder helt enkelt ingenting längre. Varje företeelse som kommer från, far till eller handlar om Hawaii-öarna etiketteras med ”Aloha”. Jag äger flera Hawaii-skjortor själv, som på engelska kallas för … just det, Aloha shirts. I hamnen i Honolulu står ett klocktorn som döpts till … Aloha tower. Flera flygbolag heter något på Aloha air, stadion i Honolulu heter Aloha stadium, själva delstaten kallar sig The Aloha state. Jo, och den Hawaiianska livsstilen kallas för the Aloha spirit Det tar aldrig slut.

Det är på något sätt den slutgiltiga förolämpningen till den kvarvarande befolkningsspillran (som talar ett ännu, med nöd och näppe, levande språk) att kolonialisterna orkat ta och lära sig precis ett enda av språkets ord, som sen kletas på allting. Kan de inte lära sig åtminstone ett tiotal, tycker man?

(Jo, far man till Hawaii visar det sig att folk iallmänhet kan säga ”Mahalo” (tack) också. Två ord.)