Sophämtning och kultur

Med en halvkväden brasklapp tar redaktör Swedenmark avstånd från kontrasten han gör mellan sophämtning (prosaiskt och trist) och kulturarbete (andligt och spännande) i en i övrigt nästan obegriplig artikel om kulturpolitik och som också får sin vederbörliga fnysning från dagspressens mer begripliga men inte mindre förutsägbara ledarblogg. Vi låter kulturpolitiken vara men valet av kontrast är intressant.

”Sophämtning nämns i artikeln inte som nånting föraktligt utan som ett exempel på en nödvändig men förutsägbar verksamhet som fungerat på samma sätt sen urminnes tider.” skriver sedan redaktören. Men så ligger det inte till med sophämtning. Sophämtning är en ny bransch som förändrats vida mer än kulturarbete och som står inför stora förändringar, större än de som de självutkorade skönandarna i kultursfären står inför. Och i mitt Framtida Nya Samhälle kommer det att utföras mycket offentligt tankearbete för att reda ut modeller för sophämtning, medan kultur kommer vara någonting som händer, inte någonting som varken planeras eller handlas upp.

Men oavsett våra respektive tankar om

1. kulturpolitikens (usch) värde och
2. vikten av politisk styrning (usch) av kultur eller annan kreativ verksamhet och
3. oavsett redaktörens brist på kunskap om sophämtning (synd)

är hans ursäkts-postskriptum icke trovärdig.

Självfallet använde han sophämtning som exempel på någonting smutsigt, ointressant och i de större sammanhangen oviktigt eller just prosaiskt (redaktörens fäbless för lyrik är ju välkänt :-). Det vore snyggare om han vidgick sina associationsbanor istället för att låtsas om de inte vore där.

Den här sortens implicit nedvärdering av arbetsinsatser är vanligt i fackföreningsvärlden. Under valkampanjen nyligen eller möjligen förrnyligen klämde borgarrådet Olofsson i med att ställa krav på arbetslösa att ta annat arbete än det de är utbildade för vore osnyggt. Ska de behöva göra vilket skitjobb som helst? ropade hon till åhörarna på Medborgarplatsen.

Sannolikt sammanhänger det med attityden att en person definieras av sitt arbete och sin yrkesroll. Att det finns större värden än så kan vara svårsmält. Men så är det.

Andra tycker till om salongsvänster, klassperspektiv, kulturvänster.

Annons

Public service och intolerans

Sakine har rätt – intolerans är inte intressant. Det är många som retat sig på att SvT visar ett sopigt program som Halal-TV – av många anledningar. En del blir förbannade på SvTs didaktiska von-oben-attityd; en del på en del av de etno-centriska övertonerna i Halal-TV; en del på att inte andra knasreligiösa också tillåts få etertid på skattemedel.
Men:

1. … att Halal-TV är sopigt är en sak. Men är det inte just den sortens insatser public-service-TV SKA göra? Lite lätt provokativt allmäninformativt, bredda samtalet etc etc? Det är ju BRA att det inte är så förstoppat och åsiktsneutralt för en gångs skull? Att de kanske inte lyckas just i Halal-TV-fallet av nån slags kombination av skräck för islamofobin och enstegstänkande när det gäller provokationen är väl förlåtligt. Ytligt, javisst, men avsikten är den riktiga. Public-service-TV SKA ju vara missionerande, inte passiv. Bara Claes Elfsberg i rutan, någon?
2. Antalet fördummande soffpotatisopiumprogram är rent otäckt. Jag är glad över att mina barn hellre såsar bort sin tid på Youtube än på lördagsmys framför teven.
3. Att mina licenspengar används för att köpa in sportevenemang eller gegga från Hollywood som inte breddar samtalet eller underhållningsutbudet är ap-irriterande. Vare sig geggan är bra och underhållande (vilket den ofta är) eller bara geggig (vilket den ofta är).

Hellre mer Halal-TV än mindre.