Svar: ”Går det verkligen att kontrollera Internet?”—eller, vad borde vi fråga oss istället? (Eller: En användbar fråga till)

20/10/2009

(Detta är ursprungligen ett svar på ett av Masudabreven)

20 / 10 2009

 

Markus formulerar tre fördjupningsfrågor att ställa den som argumenterar för att försöka övervaka och styra nätet.

Vad har vi för anledning att övervaka och styra nätet? Hur och hur mycket ska vi övervaka och styra nätet? Vilka konsekvenser, önskade och oönskade, har ett sådant tänkt förfarande? Det är bra frågor, men jag tycker det borde fogas en ytterligare fråga till listan: Hur ska vi göra annars?

  1. Så varför skulle vi vilja övervaka och styra nätet?

    Det finns många som reagerar reflexmässigt positivt till övervakning av mänskligt beteende när den överskrider konvenansens gränser. Vi vill skydda våra svaga – till exempel, med hänvändelse till att spelberoende behöver skyddas från utländska spelföretag (kraftigt uppbackade av särintressen i Sverige) föreslogs nyligen i en utredning att internettrafik till utlandet skulle övervakas och i förekommande fall filtreras av tjänsteleverantörer (SOU 2008:124). Och som tonårsförälder brottas jag konstant med ett mer lättsmält exempel: jag vill kunna utöva mitt föräldraskap på ett vettigt sätt.

    Få av oss anser annat än att barn bör skyddas från otäckheter av sina föräldrar och andra ansvariga vuxna. Dessutom anser nästan alla av oss att samhället bör hjälpa föräldrar och andra ansvariga vuxna att utföra den uppgiften på ett bra sätt. Vad som är otäckt och sådant barn bör skyddas från kan vi däremot vara oense om. Det är en rimlig anledning att börja tala om att övervaka nätanvändning.

  2. Hur kan vi som förmodat mer ansvariga vuxna kunna övervaka och i förlängningen styra barnens nätanvändning?

    Mina barns skola prenumererar på någon slags filtertjänst så att skolans datorer inte går att använda fritt. Vissa sidor och vissa informationskällor är blockerade. Dessutom har skolan distribuerat ett mycket illa formulerat regelverk för skoldatanätet, där andemeningen är vällovlig och tydlig.

  3. Vilka konsekvenser har övervakningen?

    Skolans regler har inte så stor praktisk betydelse. Barnen tar inte så stort intryck vare sig av reglerna eller filtren utan använder anonymiseringstjänster om de behöver dem. Eller använder datorer annorstädes. De verkar för barnen vara ytterligare en typisk sådan barriär som de finner i många vardagliga sammanhang som kan kringgås vid behov men som inte hindrar dem nämnvärt i att göra det de vill ändå: de flesta barn är inte särskilt intresserade av att annat än i undantagsfall surfa efter anstötlig information. Den viktigaste effekten är signalen till barnen om vad som är acceptabelt i skolan. Där gör de illa formulerade reglerna mycket lite — såvitt jag kan avgöra undergräver de snarare än underbygger skolans auktoritet. Signalerna finns där ändå: pedagogerna på skolan gör ett gott jobb i livskunskap.

  4. Hur skulle man kunna göra annars?

    Ett filtersystem är lätt att kringgå även för barn och ger de närvarande vuxna ett falskt ryggstöd att luta sig mot. Hade vi ett filter även hemma skulle vi kunna ha färre samtal med barnen om hur de bör eller ska bete sig, men det vore nog inte önskvärt. De samtalen är inte bortkastad tid eller ansträngning. Om vi hade ett filtersystem skulle vi dessutom ha delegerat de redaktionella besluten till någon annan grupp människor vars åsikter vi eventuellt inte skulle delat, och därigenom också gjort internet till just en ö där speciella regler gäller.

    Det är inte så vi bäst förbereder barn för vuxenlivet. Nätbeteende är ytterligare ett sorts socialt beteende, det vi som människor är byggda för, och lyder under samma sorts generella principer som andra sociala sammanhang. Barn bör förstå att deras beteende påverkar andra både uppbyggligt och raserande och att det de observeras göra påverkar andras bild av dem. Precis som på bussen, vid middagsbordet, i lektionssalen, på skolgården. I vissa av de sammanhangen finns det tydliga och explicita regler för beteende — regler som kan följas, kringgås (provokativt eller i lönndom) eller diskuteras. I andra sammanhang är reglerna lite mer svårgripbara och implicita.

    Hemma utövar barnens mor och jag samma tillsyn som vi utövar över annat beteende: vi frågar och pratar med avkomman, försöker bibringa dem värderingar som liknar våra egna. Och kikar över axeln på dem. Vi försöker inte hålla reda på allt de säger till sina vänner, oavsett medium: det vore inte bara opraktiskt utan också ganska tungt och sövande arbete. Vi har fått gripa in i en del samtal, såväl på nätet som utanför nätet, när vi tycker de gått överstyr. Det här innebär förstås en utmaning, i synnerhet om vuxna inte har samma kunskaper som barn om de sociala sammanhangen — men det är just den sortens handledning som vuxenansvar handlar om: att förbereda barn för situationer de inte fått explicit handledning om.

Och det här resonemanget om skyddsvärda barn och företeelser som barn behöver handledning för att möta, vare sig de är på nätet eller utanför det, går att föra över till många andra sammahang.

Det är problematiskt för resonemanget som Markus efterlyser att den som vill ha “åtgärder” (fråga nummer 1) ofta är illa skickade att formulera åtgärder (fråga nummer 2) och obenägna att ta till sig resonemang om oönskade konsekvenser är avsaknad av resultat (fråga nummer 3). Men det bästa svaret är att framhålla alternativ (fråga 4).


Svar: Flugor av varaktig betydelse: att värdera förändring

06/06/2009

(Detta är urspungligen ett svar på ett av Masudabreven)

Nina funderar på människans roll i en föränderlig värld, i en allt snabbare föränderlig värld, och på hur den förändringen ska kunna karakteriseras kvalitativt. Dysterkvistar och dystopiker säger ofta att människan inte är byggd för det här samhället. Det är förstås nys. Människan är inte byggd för något samhälle alls, men byggd för att just hantera förändring. Det är det vi har språk och en social förmåga för: vi kan berätta för varandra om saker vi inte sett själv och bedöma våra vänners erfarenheters tillförlitlighet genom samtal med dem.

Men trots det har inte världen förändrats i särskilt snabb takt under människans kända historia. De flesta generationer innan oss har lämnat ungefär samma värld som den de kom till.

Idag är det inte så. Vi och generationerna närmast innan oss har förändrat världen oerhört snabbt och bejakar och anammar förändringen mer än vi vänder oss tillbaka till tradition och erfarenhet. I det hastigt växande informationssamhället betraktas de tidigare generationernas livserfarenheter som mindre relevanta för de kommande generationernas lycka, framgång och välbefinnande än de någonsin varit tidigare. Farmor vet ändå ingenting om hur man umgås med virtuella vänner, om att vara ständigt uppkopplad, om det flerspråkiga och flerkulturella umgänge vi har. Förändringens hastighet, gradienten, är så hög att erfarenhetshorisonten krymper. Iallafall så erfar vi det så.

Så vad menar då Nina vore historiestudiets roll?

Det attraktiva svaret vore ju att historien kan åter vidga erfarenhetshorisonten, att visa på paralleller, att säga att det liv vi lever idag i väsentliga drag är likadant som det liv vi levde i tidigare varianter av samma samhälle vi åter och åter upplever – att helt enkelt visa oss att ungdomskult och utvecklingsenvetenhet är enögt och dumt och att reflektion och respekt för erfarenheter kan fungera som roder i att söka oss framåt. Men Ninas exempel från Frankrike visar ju hur det tydliga orsakssambandet mellan upplysningsideal och revolution som det beskrivits i den historiska litteraturen kan beskrivas på nytt utifrån populärlitteraturens och politiska pamfletters roll i att skapa en folkvilja baserad inte på upplysning utan på klassförakt. Det visar på nödvändigheten av noggrant och genomgripande historiestudium – hur nya studier fortsatt förändrar vår bild av förloppen. Ibland kan den bilden hjälpa oss förstå vår samtid. Så självklart behövs mer historisk forskning.

Men samtidigt kan den tjäna som en illustration för riskerna med att sampla vetenskapliga faktoider. Det finns gott om låtsasvetenskapliga ansatser, ibland bara korkade och ibland rent bedrägliga, som ger sig ut för att förklara vår samtid och vårt beteende. Mannens sexualitet och våldsamhet, kvinnans vårdande instinkter, människans obändiga nyfikenhet, behov av tillfredsställelse, bekräftelse, makt, trygghet, vår längtan efter den slutliga döden och fruktan för den, samhällsvävens essentialitet och samhällets inneboende våld mot sina invånare – komplicerade och överspecifika teorier om människan och kulturen motiveras genom en underspecificerad soppa av slumpvis valda fakta om vårt biologiska maskiner (”testosteron gör att vi måste bete oss så”), omtolkningar av yttranden av starka historiska varumärken (”Freud ville inte bli tolkad bokstavligt”), och beskrivningar av historiska förlopp (”första världskriget var egentligen en ungdomsrevolt”).

Det är klart vi vill veta mer om vårt förflutna. Men hur kan vi rikta vår nyfikenhet bakåt lika väl som framåt så att det förflutnas relevans blir mer tydlig och inte enbart en större trave skojiga anekdoter?


Svar på svaren: vad informationssamhället gör med samtalet

23/05/2009

(Detta är ursprungligen ett svar på svar på ett av Masudabreven)

Skrift och tal är olika. Mer olika än vi brukar låta oss tro. Den ena är inte en fryst form av den andra; den andra är inte en korrumperad form av den första. En del av de sätt skrift och tal är olika på försvinner med elektroniska kommunikationsmedel: till exempel kommer skrift bli mycket mer interaktivt. Och den är redan det, genom e-post och andra interaktiva tjänster. Det kommer bli än mer så. Det har fått en del att fundera på en kommande sekundär muntlighet eller en ny homerisk era, som Carl skriver. Carl har helt rätt: vi är inte på väg tillbaka till något som redan förekommit. Vi är på väg mot någonting helt nytt (som Nicklas verkar gilla tänka sig) eller som jag menar:


Vi är äntligen på väg få det som skriften lovat oss.

Detta för att nu, när skriften sprider sig till fler och interaktiviteten möter beständigheten kommer saker hända. Så vad kommer att hända när fler skriver? Nina ser fram emot att studera vad skriftens funktioner för skribenten kommer bli; Anders föreslår ett exempel på hur samtalet kommer förändras genom automatiska sidospår; jag gissar att själva skriften som teknologi kommer förändras kraftigt och divergera än längre från den talade signalen. Men det definierande hos skrift kommer fortsatt vara


Skriften är beständig: den är där när man inte tittar på den.

Effekten av den skillnaden blir än större när interaktiviteten i skriften ökar. Nicklas visar en del sådana förändringar, FTW – konventioner som kräver delad närvaro i en kontext i mycket högre grad än skriften som ju har möjligheter att elaborera sina resonemang och oftast, som både Anders och Carl noterar, 
måste
 göra det för att bli begriplig och relevant. Det är en av de sakerna som kommer ändras ännu mycket mer.
Det är vad jag gissar. Men – jag menade inte att påstå att skriftens beständighet som teknologi skulle innebära att dokument är hållbara. Både Nina och Carl separerar ut det: framtidens arkivarier kommer ha ett styvt jobb att hålla kvar de skriftliga yttranden och händelser kommande generationer kommer ge upphov till!

 

Vad informationssamhället gör med samtalet

23/04/2009

(Detta är ursprungligen ett av Masudabreven)

Vi har språk. Vi talar. Vi föds till att tala. Det behövs väldigt lite träning för att vi ska sätta igång.

Vi använder också text. Några av oss gör det mer än andra; många av oss gör det utan att tänka vidare på det. Skriften passar oss väl – vi är bra på att läsa, för vi är bra på att se. Vi är faktiskt bättre på att titta och se än vi är på att lyssna och höra. Men det är värt att komma ihåg att skrift inte är en naturlig kommunikationsform för oss. Vi föds inte med skrift. Skrift är en teknologi. Och det är lätt att glömma hur mycket besvär det innebar för oss att en gång lära oss läsa. Att skriva är fortfarande en utmaning för de flesta av oss: alla läser, men få skriver. Och de som skriver får anstränga sig för att göra det.

Det finns väl beskrivet i litteraturen, både vetenskapligt och anekdotiskt, vilka skillnader vi kan finna mellan talat och skrivet språk. Talet är flyktigt; skriften beständig. Talet är förankrat i situationen; skriften mer generell. Talet måste vara en del av ett samtal och kan inte finnas utan närvarande deltagare; skriften äger sin egen närvaro oberoende av upphovsman och läsare.

Vilka skillnader mellan tal och skrift är då viktigast för att förstå hur språklig kommunikation tar sig ut? Här är några distinktioner att ta fasta på:

Hur interaktivt och hur ömsesidigt är samtalet?
Det kan vara ett antal likar som vid samma tillfälle och på samma plats umgås med varandra. Det kan också vara en författare som skriver en lång text – en bok, eller en essä, som någon gång kan komma läsas av någon annan, enskilt, vid ett annat tillfälle.
Hur stor bandbredd har samtalet?
Ser vi motparten, ser vi ansiktsuttryck, blickar, skiftningar i tonläge, gester? Hör vi nyanserna i talet? Eller är det skrift på papper?
Vilka deltar i samtalet?
Är det en till en som i ett telefonsamtal eller i ett personligt tvåsamt samtal? Är det en till många, som i en roman eller ett föredrag?

Skrift och tal är mycket olika sätt att kommunicera på. De förhåller sig på varierande sätt till distinktioner som de jag gett ovan.

Bäst har litteraturvetaren Walter Ong beskrivit skillnaden mellan muntlighet och skriftlighet. Han beskriver hur skrift har befriat oss från tid, rum och biologiska begränsingar som minnesförmåga och därigenom möjliggjort en resonerande och situationsoberoende kommunikation, bevarat våra ord att avnjutas även när vi inte själv är på plats och gett oss individuell makt över språket på sätt som inte varit möjligt i muntliga kulturer. Hans distinktion mellan muntlighet och skriftlighet citeras ofta av skribenter som sörjer förlusten av den omedelbarhet muntliga kulturer haft gentemot sina erfarenheter och samtal. Allra mest glädje finner teknikforskare i de något tidsbundna men i grunden teknikoptimistiska funderingar Ong gjort om digital kommunikation. Ofta tas de som intäkt av medieforskare till hur nya digitala medier möjligen skulle kunna leda oss till en “sekundär muntlighet”: när vi kommunicerar via television och via elektroniska medier når vi en interaktivitet och bandbredd som liknar det ursprungliga samtalets. Det är en bestickande tanke och på sätt och vis en tjusig sådan.

Det är otvetydigt så att skriften som lösgjort oss från här och nu i gengäld bundit oss till statiska artefakter – lertavlor, näverflikar, stenplattor, böcker, magnetband, lasergraverade skivor med var sina begränsningar. De distinkioner mellan tal och skrift som är lättast att identifiera och oftast beskrivs är inte inherenta i just tal och just skrift – utan i de artefakter som används för att förmedla skriften. Det är distributionsformerna för tryckta verk och exemplarframställningen som gör att skriften inte är interaktiv. Det är tryckkonsten som gör att bandbredden är låg.

Då blir det naturligt att hävda att nya digitala medier slår en brygga mellan tal och skrift. De överskrider ju just många av de begränsningar – de om exemplar och distribution – som gör skillnaden så stor mellan tal och skrift. Det här går ju att studera. Är det så att informationsteknologin leder oss till en ny muntlighet – ett helt nytt sätt att kommunicera? Är nya texter en sorts mellanting mellan tal och skrift?

Jo, nya texter är annorlunda. De är mer interaktiva, de tillåter skribenten nya stilistiska grepp och erbjuder nya verktyg för skribenten. Och idag skriver alla eller åtminstone många fler. Det gjorde de inte förr. Alla läser men få skriver, skrev jag ovan. Alla läser och många skriver, borde det stå. Det förändrar givetvis skriften.

Mycket av det som skrivs när publikationströskeln sänks är talspråkligt, omedelbart och bundet till skribentens situation och sociala omgivning. Nya texter erbjuder möjligheten att göra intertextualitet explicit: det går att länka till andra viktiga texter och resonemang. Som Geoff Nunberg, den kaliforniske lingvisten säger: den kvintessentiella bloggen är yttrandet:

This ought to be that.

som länkar två separata av andra avgivna yttranden till en ny helhet som bara kan förstås inom ramen av det samtal som skribenten av det nya yttrandet redan börjat föra. Det här är förstås sant nytt.

Men nya texter lånar också av gamla konventioner. Det är genom att låta som gamla texter nya texter får auktoritet. De ytliga dragen är en blandad kompott av gammalt och nytt. Skribenter använder fraser som “blandad kompott” för att åstadkomma en återklang till tidigare texter och tidigare läsupplevelser för mottagaren.

Så vad är egentligen nytt? Ja, nu bryter vi begränsingen till exemplar. Trots rättskipning och affärsmodeller (som kommer sprattla emot ett kort tag till) kan vi nu räkna med att kunna flytta samtal, föredrag, brev, framträdanden mellan varandra omedelbart och till ingen kostnad – ingen kostnad som beror på exemplaret och dess distribution, vill säga. Skriftens fångenskap i sina olika medier, i lertavlor, stenblock, näver, pergament, papper håller på att upphävas! Skriften kommer inte längre präglas av att vara begränsad till fysiska medier utan bara av att vara inte vara begränsad av tid och rum. Det är en revolution som inte märks under sitt eget förlopp: de som skriver idag tar emot den utvidgninen utan att blinka. Det faller sig nämligen helt naturligt för skriften som teknologi – den förutser redan sin oberoende från mediet den förflyttas på.

Vad är då kvar? Kan skrift vara vad som helst? Vad kommer kommande skribenter och läsare förstå vara skrift?

Skriften är beständig över tid och deterministisk över sina olika läsare. Skriften avtecknar noggrant det skribenten skriver och formuleringarna kan läsas ut av läsaren såsom de avsågs av skribenten. Vi som läser kan tolka om och förstå det någon skrivit på olika sätt: bättre, sämre, eller på sätt som inte avsetts, men vi som läser har inte tillåtelse förändra själva formuleringarna. Skriften är exakt.

Så skriften som frigjort oss från tid, rum och minne lossnar själv från fysiken. Vi håller äntligen på att erövra det som skriften som teknologi egentligen från början lovat oss.

Vi håller inte alls därmed på att återgå till talet, inte alls. Men nu är det beständiga samtalet här. Och det är en faktisk brygga mellan tal och text!

Dit vi är på väg behöver skrift inte alls se ut som skrift gör idag. Det är inte en vågad gissning att framtidens skrift fortsatt kommer vara visuell (i ljuset av att vi ser och tittar bättre än vi lyssnar och hör) – men den behöver inte vara linjär och sekventiell. Bara den fortsätter vara beständig och exakt.


Informationssamhället och det vetenskapliga samtalet

23/04/2009

(Detta är ursprungligen ett av Masudabreven)

Visionen om informationssamhället bygger på samtal och ett samtal som alla jämställt kan delta i. Tekniken bjuder också på en sänkt publiceringströskel vilket just gör att fler deltar i samtalet än förr och att de också deltar med större intensitet än tidigare. Tidigare klyftor mellan dem som hade möjlighet delta och dem som inte kunde är inte lika djupa.

De gamla klyftorna handlade om rent tekniska möjligheter att få en plats på scenen där det inte fanns hur mycket plats som helst och att få tillgång till samtalet där det inte fanns plats för hur många som helst. Idag är scenen stor, alla får lyssna och den nya utmaningen är att göra sig hörd på den och att veta vilka man ska lyssna på.

Men allt som sägs är inte lika mycket värt. För att informationssamhället ska fungera måste källkritik vara en av de viktiga byggstenarna. Privata bloggar har inte samma prestige som redaktionella kommentarer; enskilda twitterfeeds har inte samma genomslagskraft som utspel från ledare till politiska rörelser; skoluppsatser har inte samma tyngd som vetenskapliga rapporter. Aktualitet och tillgänglighet styr mycket av valet av informationskällor, men källans prestige är också en viktig faktor.

Generellt står vetenskaplig kunskap högt i kurs. Den prestige vetenskapliga utsagor har är svår att överträffa. Idag är de vetenskapliga primärkällorna tillgängliga för alla och envar och de metoder vissa vetenskaper använder i sitt arbete hänvisas ofta till i andra sammanhang. På ett individuellt plan kan den prestige en forskare har förvärvat genom expertis i sitt fackområde användas även utanför fackområdet. På ett samhälleligt plan används vetenskapliga termer som “evidensbaserad” i politiska sammanhang: de åtgärder som politiker förespråkar ska bygga på vetenskaplig grund.

Vad är då vetenskaplig grund?

Det vetenskapliga arbetets kvalitetskontrollmekanism är inkrementalitet. Varje vetenskapsområde har sitt eget vetenskapsinterna regelverk för hur nya bidrag bedöms: observationer och mätningar i fält, experimentell verifikation i laboratorier, teoretiska överväganden av olika slag, eller något annat förfarande oftast (men inte alltid) med någon slags upprepningsbarhet, generalitet, objektivitet och situationsobundenhet i högsätet. En stor del av utbildningsgången i att bli en forskare handlar om att tillägna sig den metodologi som gäller för det valda forskningsområdet. En stor del av de stridigheter som går att observera mellan olika vetenskaper handlar om värdering av metodologi. Men oavsett metodologi måste nya inkommande vetenskapliga bidrag ta avstamp i tidigare arbeten för att kunna bedömas riktigt. Nya vetenskapliga publikationer bygger på tidigare, relaterar sitt arbete till dem och ifrågasätter eller överträffar dem. Genomslag av helt nytt slag är mycket ovanliga och betraktas med skepsis: kreativitet är mindre viktigt än den explicit uttryckta relationen till tidigare resultat. För den utomstående verkar forskningen auktoritetsbunden, eftersom den inkrementella metoden bygger på referenser. Men källan i sig är ointressant — det är inte auktoriteter som är poängen utan sammanhanget. It’s turtles all the way down. Vetenskap bygger på tidigare vetenskap.

Försök att frångå vetenskapens inkrementalitetskrav kan vara belysande och värdefulla, men då har man brutit sig ut från vetenskapens område.

Det vetenskapliga samtalets drivmedel är oenighet. I det vetenskapliga arbetet premieras arbete som visar nya resultat som strider mot tidigare; vetenskapliga debatter präglas av diskussion. Nya resultat kan förena tidigare resultat på ett nytt och överraskande sätt eller kullkasta tidigare resultat på ett vederhäftigt sätt. Den enskilt finaste proceduren under en forskares karriär är doktorsdisputationen där någon speciellt inhyrd person formellt ifrågasätter och kritiserar doktorandens arbete. Just det tillfället är en formalitet, men formerna bygger på just oenighet. Det vetenskapliga samtalet är ständigt ofärdigt och varje vetenskapligt verk inbjuder och förväntar sig mothugg. Arbetet resulterar sällan eller aldrig i en hållbar sanning: samtalet, metoden och inkrementalitet är viktigare än det teoretiska målet, sanningen.

Vetenskap behöver inte vara svårt eller teoretiskt – och teorier behöver inte vara vetenskapliga för att de är högtravande eller intellektuellt utmanande. Ingenting är lika praktiskt som en god teori. En opraktisk teori är sannolikt inte en god teori, än. Vetenskap syftar till enkelhet.

Forskning betraktar någon aspekt av världen. Forskning bygger modeller. Modeller är avsiktliga förenklingar så att den aspekt som är under studium skall framträda bättre. Andra aspekter som bedöms som oviktiga framträder illa eller inte alls. I möte med data utanför forskningen kanske inte modellen är giltig. Det finns alltid utrymme för flera modeller – de måste var för sig bevisa sin giltighet. Att kritisera en vetenskaplig modell för begreppslig fattigdom är bara relevant om modellen tillämpas otillbörligt: modellen är och bör inte vara avsedd att vara allomfattande.

De vetenskapliga experterna, forskarna, är inte bättre människor än andra. Forskare är mottagliga för smicker, de vill ha uppmärksamhet (om än inte alltid under samma former som andra), deras uppmärksamhet går att distrahera, deras lojalitet går att köpa och de överskattar regelmässigt sin egen förmåga att träffa riktiga beslut i nya sammanhang de möter.

Dessa observationer har konsekvenser för hur vi kan värdera vetenskapens roll i informationssamhället:

Mediekritik är inte en användbar metod att bedöma vetenskapens kvaliteter och sanningshalt. Att vetenskapliga resultat populariseras av utomvetenskapliga skäl är inte en anledning att ifrågasätta det vetenskapliga underlaget. Att många samtidigt talar om klimatfrågan betyder inte att det är löjligt att tala om klimatfrågan. Att ett resonemang är evidensbaserat betyder att det resonemanget tar stöd i EN vetenskaplig metod, en av många – och alls inte ett ofelbart orakel.

Vetenskapen har hög prestige, varför många försöker få sina resonemang ansluta till vetenskapens samtal. Det gör dem inte till vetenskapliga. Speciellt är det så att begripa och ha en åsikt om ett vetenskapligt resonemang och riktigt och läsligt kunna återge denna åsikt är inte ett vetenskapligt bidrag i sig.

Goda ideer och kreativa texter om vetenskapliga frågor är inte vetenskap. Vetenskapskritik är inte vetenskap. Texter som ter sig vara vetenskapliga för att de behandlar vetenskapliga frågor med ett vetenskapligt språkbruk kan imponera men är inte vetenskap. Ett debattinlägg i en aktuell debatt av en forskare är inte vetenskap. En väl emottagen bok om vetenskap skriven av debattörer är inte vetenskap.

Vetenskapliga samtal är helheter och kan inte samplas ur. Vetenskapliga slutsatser och observationer är motsatsen till faktoider: att hjortronplocka lämpliga vetenskapliga poänger för en debatt är riskabelt: det kan bli en övertygande helhet men med bitar som inte är samstämmiga.

Den inbyggda oenigheten i det vetenskapliga samtalet och forskarnas allmänmänskliga svagheter gör att varje försök att utöva tryck på ett forskarsamfund genom att avtvinga ett forskningsfält ett mer passande svar på en fråga riskerar att leda svaren fel. Om inte klimatforskningen ger ett opportunt svar på frågan som debattörer ställer så kommer inte upprepade frågor ge bättre svar. Det finns alltid en förintelseförnekare beredd att ställa sig i rampljuset: det går alltid att hitta en forskare som håller med de mest osannolika teser; det går också alltid att hitta en forskare som håller med motsatsen.

De här observationerna sammantaget varnar för en överdriven tro på vetenskapen som en praktisk problemlösare för gör-det-självaren. Informationssamhällets samtal måste inkorporera resonemang från forskningen med medvetenhet om de risker det innebär att använda professionella verktyg.


Svar: Att diagnosticera ett övervakningssamhälle

09/04/2009

(Detta är ursprungligen ett svar på ett av Masudabreven)

Nicklas påstående är att det finns ett specifikt svenskt samhällsklimat som gör att medborgarna i Sverige är mer undfallna inför överheten än andra vore. Han har observerat den anemiska och oengagerade nivå dagens diskussioner om övervakningssamhället befinner sig på, och undrar om det kan förklaras genom att härleda den till det svenska politiska samhällets specifika drag. Nicklas gillar inte de drag han observerar.

Visst finns det ett svenskt samtalsklimat som är annorlunda. Den är lätt att göra sig rolig över: den svenska konfliktskyggheten är internationellt känd och kommenterad och används ofta för att förklara företeelser i Sverige, ofta ganska så träffande och rättvist. Alldeles nyligen beskrev till exempel en socialpsykolog, professor Lars Dencik, den svenska lamentationskulturen i dagspressen. Det var ganska kul att läsa.

Jag själv saknar ofta det svenska samtalet när jag befinner mig i andra kulturområden. Resonlighet och ovilja att föra oenighet till öppet gräl behöver inte betyda konflikträdsla. Att dänga näven i bordet är också ett sätt att undvika lösa konflikter; en pragmatisk hållning till konflikter och motsättningar som bygger på jämlika parter, som bygger på att bejaka och hantera oenighet genom förhandling har gjort att det svenska samhällssystemet är tåligt, flexibelt och löser utmaningar utan omvälvningar. Vi har starka NGO:er som sköter arbetsmarknadens reglering, inte lagstiftning. Vi har en allemansrätt som är helt grundad i sunt förnuft. Vi har ombudsmän vi outsourcear vår missnöjdhet hos när vi känner oss förfördelade.

Det här gör avtryck. I den återkommande World Values Survey där ett femtital länders invånare intervjuats hamnar Sverige i periferin bland världens länder i det sammanvägda resultatet. Det går också att titta i råmaterialet för att se hur respondenterna svarat på enskilda frågor. Svenskar har större tillit till sin rättskipning och sitt polisväsende än de flesta andra länder; svenskar anser i högre utsträckning än andra länder att deras samhällssystem är demokratiskt. Och som Nina skriver i sitt svar håller svenskar autonomi för viktigt.

Nicklas frågar: “Legitimerar verkligen tryggheten övervakning … särskilt när vi litar på övervakarna?” Ja, självklart gör den det. Det är det tillit och trygghet betyder. “Är vår tillit till samhällsmekanismerna motiverad och har vi mekanismer för att dra tillbaka den?” är frågan han egentligen ställer. Den frågan är bra och jag håller nog med Nicklas i att den bör ställas. Medgörlighet, även den som det svenska samhället visar upp, är inte alltid funktionell och slentrianmässig tilltro är riskabel.

Vi kan nog alla hålla med att en viss nivå av misstro mot auktoriteter är sund. Ett visst mått av antagonism leder till bättre hantering av rollkonflikter och intressemotsättningar och sätter en viss press på ansvariga – åtminstone i ett någorlunda jämlikt samtal – att förklara det de gör. Det är därför vi har utsedda advokater och åklagare i rättsalar.

Men hur ska då en hälsosam skepsis för överheten kunna injiceras i det offentliga samtalet? Måste vi offra vår milda samtalston? Jag föredrar så att få min vilja igenom utan att gräla.

Jag har inga svar på hur, men den för det här resonemanget viktigaste frågan i World Values Survey skänker läsaren tillförsikt. Här blommar den svenska viljan att leva autonomt: “Är respekt för auktoriteter bra eller dåligt?” Svenska respondenter svarar i mycket högre utsträckning “dåligt” än andra länders.

SVERIGE:
bra            229     24%  ********
sådär          167     17%  ******
dåligt         561     59%  *********************

OECD:
bra          3 752     48%  *****************
sådär        2 036     26%  *********
dåligt       2 019     26%  *********

MASSA LÄNDER:
bra         34 319     61%  *********************
sådär       14 677     26%  *********
dåligt       7 459     13%  ****


Svar: De nya medierna, radiofrekvenserna och yttrandefriheten

22/03/2009

(Detta är ursprungligen ett svar på ett av Masudabreven)

Informationsteknologi sänker deltagandetrösklar och bryter upp beroendet till tid och rum. Hittills har de flesta – inte alla, men de flesta – informationsteknologiframstegen demonterat befintliga maktstrukturer och decentraliserat beslutsfattande. Det går att förutsäga fler sådana förändringar. Att försöka förutsäga detaljerna i kommande förändringar och konsekvenser är riskabelt, men vi vet säkert att kommande informationsteknologiska framsteg kommer förändra samhället i smått och i stort, i frågor om ansvar, autenticitet, ägande, åtkomst, och affärsmodeller. Och annat.

Att representanter för befintliga affärsmodeller och värdekedjor helst ser inkrementella förändringar ligger i sakens natur. Den som har investerat personlig prestige och egen tankemöda i att förstå sig på och att leva av den befintliga världen är obenägen att skutta ut i det okända. Det får vi leva med men behöver inte respektera.

Det mer genanta är att regering och riksdag helst lyssnar till etablerade motparter. Det är en tung svensk stabilitetstradition som är svår att frigöra sig ifrån.

Samhälleliga regelverk hoppas man borde vara medvetna om teknikens relevans, men neutrala och robusta inför den. Motsatsen – teknikreaktioner – är otäck, pinsam eller komisk. Vi har många exempel på genant ryggmärgsrädsla i offentlighetens reaktioner inför teknikförändring. Det mesta stannar vid knasiga uttalanden, men en del går hela vägen till lagar och förordningar.

Men jag ser inte att det finns fog för dysterhet. Lyckligtvis kan vi räkna med att tekniska framsteg gör bräckliga tankemodeller obsoleta. Den generella risken är att effektiva affärsmodeller och samhälleliga investeringar går hand i hand för att cementera ett system som inte levererar det bästa tänkbara för oss alla. Risken är mindre i informationsteknologiska sammanhang än i tillexempel trafiksystem eller energisystem: kostnaden för revolutionerande förändringar är lägre när inte fysisk infrastruktur måste rivas och byggas om.

I denna sakfråga – fördelning av radiospektrum – kommer de tekniska behoven att driva utvecklingen åt rätt håll. Det är sannolikt att det kommer frigöras än mer spektrum.

Det är helt enkelt inte rationellt att sända högkvalitativa videogram över etern. I takt med att hemmaanläggningarna blir mer kraftfulla och televisionskonsumenterna börjar förstå glädjen av dubbelriktad kommunikation kan vi räkna med att konsumentkraven på en bättre bildupplevelse och flexiblare schemaläggning ökar. Då kommer också informationsmängden som måste levereras till hemmen växa. Trots att den digitala signalen temporärt gett mer plats i etern för skedmatade nyheter och musikvideoprogram så kommer nästan alla videogram behöva gå över kabel inom en ytterst snar framtid.

Samtidigt är det också att förvänta att vi vill kommunicera mer och mer lokalt, med små medel, lokalt både i plats och tid. Det är den sortens kommunikation som bäst lämpar sig för etern. Att explicit avsätta en del av eterutrymmet för experimentell verksamhet är en vacker tanke men en som gissningsvis kommer vara svårsåld till de etablerade parterna som idag har väld över frekvensfördelningen. Däremot kan vi räkna med att tekniska innovationer snart kommer att leverera tjänster som gör att efterfrågan för mer radiospektrum för annat än rundradio kommer att öka.

Det är bara att vänta.