”eventuellt” … en liten mutu leder till intellektuell kollaps

I dagens dagspress råkar vi ut för ett bakslag, vi som tycker att även personer med dåligt omdöme skall kunna beredas tillfälle till ett värdigt liv. Landstingsmoderaterna ogillar sprutbyte för sprutnarkomaner. Det är en otäck attityd, men förmodligen begriplig genom att följa tankekedjan ”Knark är bajs” – ”Knarkare är bajsare” – ”Knarkare och langare är ungefär samma sak” – ”Min dotter får inte prova knark” – ”Vi skall inte hjälpa knarkare”.

Men för den som trots förstämdheten inför den dömande attityden gentemot medmänniskor och medborgare förmår närläsa debattartikeln hittar vi en fin mutu företedd i den. (Jag förmådde det inte – tack Isobel för att ha sett den).

Vilken är den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram, om vi eventuellt undviker hepatit- eller hivsmitta men samtidigt orsakar någons död till följd av en överdos? skriver landstingsmoderaterna.

”Eventuellt”? Ja, forskningen är entydig. Men nej, författarna väljer att göra en ny tolkning, baserad på privata moralistiska överväganden.

Annons

Energidrycker, miniskidor och nymormonism

Många föräldrar är oroliga för sina barn, i synnerhet om barnen beter sig ohyfsat eller obegripligt, gillar saker som är skräniga och jobbiga, eller tar risker som föräldragenerationen tycker är onödiga.

Den oron kan ta sig många olika uttryck. I min barndom i sjuttiotalets Saltsjö-Boo lyckades Hem och Skola förbjuda miniskidor och Pop Rocks, en sorts godis med inbyggd kolsyra. I båda fallen med en sorts icke underbyggda kvasivetenskapliga argument: “kolsyrebubblorna skadar slemhinnorna i halsen” och “miniskidor leder till frakturer”.

Idag finns åter miniskidor i butikerna. Avkomman är inte imponerad, inte ens när jag berättar att de en gång i tiden var förbjudna. Idag fokuserar Hem och Skola på nya faror: energidrycker. Energidrycker innehåller som en marknadsföringsgimmick taurin, en kroppsegen aminosyra, men den främsta effekten kommer av att de är koffeinhaltiga. Ungdomar dricker energidrycker för att de piggar upp (ungefär samma koffeinhalt som en kopp espresso) och för att det retar föräldrar.

Säkert som amen i kyrkan kommer rop på förbud med samma sorts kvasivetenskapliga motivering som fick Centralkonditoriet sluta sälja Pop Rocks: “…kan … vara…” “… anses ha lett tilll …”“… kan leda till… “ “…menar viss expertis…” “… farlig nivå …” “… plötslig död …”.

Visst, tjå, ditt födelsmärke kan vara cancer. Och mormoner dricker inte kaffe men har kul ändå.

Vetenskap eller inte?

I det höstliga oktober har dagspressens fortsatta diskussion om klinisk själavård kommit fram till frågan om evidens. Det finns anledning att tala länge och väl om vad evidens är, men dagens inlägg på Idag-sidan pockar på en reflektion i all hast.

Filosofen Jonna Bornemark citeras. Hon berättar ”… att en stor del av den möjliga kunskapen om människan faller utanför om man enbart håller sig till det som är kvantifierbart och generaliserbart.” vilket redan det är märkligt, om hon med kunskap talar om vetenskaplig kunskap. Märkligt – för nog ska väl vetenskaplig kunskap vara generaliserbar! Inte nödvändigtvis på individnivå, vilket förmodligen är det hon menar, men att enbart katalogisera singulariteter är förstås inte intressant eller fruktbart för någon. Hon menar säkert någonting i stil med att ”kunskap om enskilda individer kan inte enbart härledas från generella principer och tillämpningsföreskrifter” och ”ska vi tillhandahålla god själavård till nödlidande individer får vi inte bortse från individens speciella situation”. Hon säger vidare i artikeln nämligen någonting ”Varje människa och varje situation är unik. Diagnoser är ingen exakt vetenskap och kan inte fånga den problematik som en enskild bär på. En terapeut kan med tiden upparbeta en praktisk kunskap för det unika.”

Och det är ju rimligt. Men hon argumenterar emot all utvärdering av kliniska studier: ”Studier enligt naturvetenskaplig modell på en viss metods effektivitet ger hon inte mycket för. Testerna som deltagande patienter fyller i före, under och efter studierna säger mycket litet. Svaren på hur man mår är alltför beroende av dagsform och vad man menar med att man mår på ett visst sätt. Men den meningen kan inte testet avläsa, och resultatet är därför tomt på innehåll”.

Hur tror hon vi ska kunna välja mellan god och dålig vård? Har inte god vård effekt? Även om de studier hon recenserar vore värdelösa – borde inte det gå komma fram till studier som fungerar och avläser det de ska?

Det är verkligen sorgligt om en inomvetenskaplig kritik mot studieutformning skall komma att kasta ut all vetenskapligt vederhäftig utvärdering med badvattnet. Jag är säker på att filosofen Bornemark egentligen vet bättre, men misstänker att hon har en egen hypotes om att den psykodynamiskt inriktade, enligt hittillsvarande empiriska studier verkningslösa, vårdformen är bättre på något annat plan. Men då får hon visa det!

Vad de än säger har jag rätt

I en inlaga skriven i skrockande ton avfärdar en docent i psykiatri vård som inte baserar sig på piller eller skalpell. ”Ingen psykoterapiform – vad Socialstyrelsen än säger – kan anses ha oomtvistliga bevis för sin effektivitet. Frågan är om någon av metoderna är sämre än den andra.”

Så låter ett äkta silverskägg. Den här sortens attityd är prevalent i företagsstyrelser, professorskollegier och föreningsvärlden runt om: sanningen är nu en gång funnen och behöver inte revideras ens när ny kunskap tillstöter.

Det är givetvis så att den som har en vetenskaplig titel och uttrycker sig så svepande borde berövas titeln. Men den här citerade (rätteligen f d) docenten kommer kunna sitta och skrocka i fred.

(Det är nämligen så att den ena av honom förkättrade terapiformerna enligt alla tillgängliga studier är lika bra som medicinering, men utan många av medicineringens otäcka bieffekter. De senare märker inte docenten nåt av för då har ansvaret för den nödlidande patienten flyttats till en annan avdelning och då är det en försäkrings- och rehabiliteringsfråga.)

Mutu eller fundamentalism

På dagspressens debattsida ventilerar ett välutbildat och kunnigt silverskägg sin ilska över ”miljöfundamentalismen”. Skribenten vet mycket om toxikologi och har goda insikter i hur nollvisioner kan vara förledande och till och med skadliga.

Nilsson skriver att svenska myndigheter saknar ”djupare insikt om skillnanden mellan reella och marginella miljöhot.” och hur myndigheter sprider falska eller åtminstone i evidens ogrundade skrämseluppgifter och riskerar hamna i att ”genomföra meningslösa stolligheter” med mer symbolvärde än effekt.

Den sortens insikter behövs i debatten.

Men i sin iver att övertyga tar professor Nilsson i. Han avfärdar klimathotet och en allmän entusiasm för snabba lösningar på svåra miljöfrågor (där hans expertis är något bättre än gemene mans, men inte på något sätt professionell) genom att skriva:

• Ekologiskt, miljövänligt, klimatvänligt och liknande har blivit den nya tidens slagord som med närmast religiös hänförelse tycks genomsyra det mesta.
• Ve den som i det likriktade och politiskt korrekta Sverige har mage att ifrågasätta ett och annat i den gröna våg som sveper över landet.
• Det är sedan länge känt att det inte finns något enkelt samband mellan de pågående klimatförändringarna och utsläpp av koldioxid.
• Det framstår som groteskt att ett Sverige, som i jämförelse med länder som USA, Kina och Indien endast står för en bråkdel av alla koldioxidutsläpp, i ett anfall av populistisk hybris vill peka finger och ”visa vägen”.

Det är synd att skribentens förutfattade åsikter om klimathotet så övertrumfar hans vilja att diskutera den evidens för de erkänt bisarra nollvisioner och slagord myndigheter ofta lanserar. Det gör det lätt att avfärda det han skriver som det vanliga okunniga dravlet.

Kunde inte dagspressen bestått honom med redigeringshjälp? Nu låter han som vilken magsur gubbe som helst: ”allt är så konstigt nuförtiden och varför lyssnar ingen på mig”.

Är svenska inte ett språk?

Skolministern avvisar med en fnysning tanken att elever ska få meritpoäng för att kunna flera språk inför ansökan till högskolan.

Idag rapporteras i dagspressen om lärarutbildningsutredningen. Där bland mycket annat finns förslaget att elever med ett annat modersmål än svenska ska premieras för det faktum att de därmed har ett försteg (ett försteg som givetvis inte är gratis utan som krävt ansträngingar som till exempel skolministern aldrig har behövt göra) genom meritpoäng. Den poängen skulle avspegla det faktum att eleven i fråga på den tid andra lärt sig sitt modersmål svenska både lärt sig svenska och sitt andra modersmål. Men Björklund svarar brevledes till dagspressens rapportör: ”meritpoäng är till för att få fler elever att välja att lära sig ännu ett språk. Att lära sig sitt eget modersmål bättre, vare sig det är svenska eller något annat språk, ger därför inte meritpoäng.”

Ingen språkmerit för att lära sig svenska?

Pfft.

Andra bloggare har säkert också åsikter om hemspråk, hundvissla, mutu

Mer Mutu-kunskap: om Arktis istäcke denna gång

Idag skriver Tällbergstiftelsen på dagspressens debattsida om den sedan länge kända men tyvärr inte särskilt uppmärksammade växthusgasbomben under permafrosttäcket i norra Eurasien. På något sätt har riskerna med metangaser under istäcke och tundra varit för svår för allmänheten att ta till sig mot flygtrafikens i jämförelse minimala påverkan på växthusgashalten i atmosfären.

Vad som göms i is?

Alarmism, javisst! Men världen är nu en gång inte stabilt byggd: vår biosfär kan vi tryggt räkna med är en anomali i universum. Ändrar vi på även små förutsättningar kan lavinartade följdförändringar göra livet svårt för oss på planeten. Försiktighetsprinciper borde vara självklara här. Mutu-kunskap? Just så. Vi vet lite om hur biosfären hänger ihop. Inför känd okunskap bör vi besinna oss och fråga vilka risker olika handlingsvägar möter och hur vi bäst möter dem.

Men samma debattörer som rekommenderar försiktighet när det gäller samhälleliga, juridiska, ekonomiska spörsmål vägrar ta till sig försiktighetsprinciper. Att inte ändra de ekonomiska systemens kurs i onödan är viktigare än att inte ändra på biosfärens förutsättningar i onödan. Det är lätt att bli pessimist inför sådan enögdhet – historien kommer döma dem hårt. Förhoppningsvis får de fel redan under sin livstid.

Ett vackert exempel på mutu-kunskap om miljöförändringar ser vi idag på Newsmill. Där skriver ett silverskägg med argumentation som:

• … så kunde nog isen breda ut sig avsevärt mer än idag. …
• … mellan 950 och 1250 då det sannolikt var minst lika varmt som idag. …
• … Arktis is måste rimligen påverkats då lika väl som nu …
• … Sanningen är säkerligen att isens omfattning …

Vederhäftigt? Inte för denna läsare. I alla fall inte som argument för att blåsa på som vanligt.

Andra känner efter om mutu, silverskägg, klimat.

Mutu-kunskap

På finska talas ibland om mutu-forskning och mutu-kunskap. Mutu av musta tuntuu…: ”jag upplever att…”. Eller rättare, med en ännu mer rikssvensk ordvändning: ”jag tycker ändå att…”.

Ställd inför kunskap, vare sig den är välbelagd eller ej, väljer de flesta av oss att tolka den så att den bekräftar våra tidigare åsikter. Så ligger det till och så kommer det alltid att ligga till.

Diskussionen om hemspråksundervisningens för- eller nackdelar i skolan är ett sådant område. Forskningen är säker på sin sak: det är bra för barn att lära sig sitt första språk ordentligt och det är inte en integrationsmässig fördel att undertrycka språket. (Möjligen blir nästa generation då mer lokalspråklig, men det är på bekostnad av den generation som saknar intellektuella verktyg att förstå sin vardag och sin omvärld.) Detta kan dock inte genomföras utan ansträngning: att lära sig fler språk ordentligt är jobbigare för barnet i fråga än att inte ordentligt lära sig något språk alls. Det är konstigt att det borde behöva påpekas, men så är det.

För den intuitivt tänkande, icke kunskapsbaserade, åsiktsmaskinen är det lättare att se att invandrarbarn inte ska distraheras med annat än rejäl och ordentlig svenska. Vräk på med Madicken bara, så är saken biff och barnet integrerat. Hemspråk är kulturförsvagande och distraherande.

När bevis för motsatsen framläggs säger åsiktsmaskinen: ”[men jag tycker ändå att …] det bevisar bara att duktiga barn är bättre i skolan”. Men det är väl skolans uppgift som ofta framhålls att just se till duktiga barn blir just uppmuntrade och därmed lyfter nivån även för de andra barnen, enligt vad samma åsiktsmaskin ventilerat i andra sammanhang!

Andra känner också efter om mutu, betyg, hemspråk, integration