En av Sveriges stora fördelar jämfört med andra länder, efter att landet krympt från sin största utsträckning på 1600-talet, är att det är omgivet av små andra länder runt om. Det är en inte föraktlig säkerhetszon att förlita sig på. Det är inte konstigt alls att det svenska försvaret donerat stora mängder materiel till Estland.
På trettiotalet när molnen tornade upp sig försökte den estniska regeringen få till en försvarsunion med Sverige med hänvisning till vår delade historia. Den svenska regeringen avböjde, klokt nog. Att sätta sin framtid i pant för en geopolitisk oförsvarbar sandstrand med en glupsk militärdiktatur på andra sidan gränsen hade inte varit tillrådligt. Men tanken var bestickande.
Nu väcker Hans Bergström tanken igen, från sin sandrevel i fjärran i sin spalt i dagspressen. Han skriver: Estland, Lettland och Litauen är alla EU-medlemmar. De är grannar. Och de tillhör Norden, i vart fall kulturellt.
Försvarspolitiskt är det nästan lika korkat idag som då, även om det rena infanterikriget är något mindre aktuellt idag. Emotionellt och kartknappologiskt är det fortfarande bestickande.
Men att de tre länderna skulle tillhöra Norden?
Pfft. Knappast. Inte ens våra forna kolonier i delar av Estland och Lettland är entydigt nordiska idag, även om de ofta deltar i nordiska sammanhang. De har helt egna erfarenheter och kulturella karakteristika, och har helt andra möjligheter att välja sin kulturella kontext. De behöver inte se över Västersjön – ja, det heter så på estniska, förstås – för att hitta förebilder.
Och Litauen, ett av Europas mest katolska länder, som aldrig haft gemensam historia med något nordiskt land, som har en egen historia, storvulnare än Nordens, i alla avseenden längre, stoltare, skamligare och blodigare, skulle nog inte känna sig smickrad av att Bergström promoverar dem till Norden-hangarounds.
Det finns säkert fler som inte vet nåt om Baltikum, Litauen, Hans Bergström, försvarsunion, Norden
Publicerat av akvileja 
Ord, egentligen. 