En otäck tendens i politiska debatter i USA är att hänvisa till sin egen upplevelse av att vara ”safe”. Det är den egna upplevelsen av trygghet och den egna uttolkningen av hur den tryggheten är manifesterad genom omgivningens beteende som talaren då använder som kompass.
Just i USA har nu ”safety” länge varit ett viktigt målbegrepp för allt möjligt. Är ett grannskap tryggt? Är min arbetsplats eller min skola en ”safe space”? Är hotellet tryggt? Oron för att bli angripen bottnar i USAs stora självupplevda klasskillnader (som för en utomstående besökare inte verkar bygga på faktiska data) och våldsamma brottskultur (som mest verkar vara en följd av att populärkulturen hyllar våld, inte av att det faktiskt skulle förekomma så värst mycket våldsbrott). Den oron göder en industri av säkerhetslösningar och rådgivning som inte känns sund för den som gärna tar en promenad i en stad även efter mörkrets inbrott och som inte har något emot att prata med folk man inte känner.
Denna ”safety” generaliseras som bäst till all debatt. Folk som inte gillar vad de hör känner sig ”unsafe”. Det finns många exempel, med ett brett spektrum från fysiska handlingar till åsiktsyttringar till upplevda uttolkningar av blickar och tankar: När någon i ett vetenskapligt sammanhang betett sig gränslöst mot en viss kvinnlig kollega är det sammanhanget ”unsafe” för kvinnor och bör bojkottas av kvinnor till dess organisationen garanterar att denna någon utestängs från vidare sådana sammanhang; en professor som uttryckt sig kritiskt mot hudfärgsbetingad kvotering har gjort sitt universitet ”unsafe” för studenter med den i sammanhanget aktuella hudfärgen; en journalist som kritiserat ett företag och grävt fram många exempel på hur företaget betett sig illa bortom affärsmässig anständighet gränser och får höra att företagets företrädare avser ge igen med samma mynt säger att hon känner sig ”unsafe”.
Dessa obehagskänslor hos den otrygga är givetvis verkliga.
Men valet av målbegrepp, valet av det som skaver mot det som skulle göra världen till en bättre plats, förminskar upplevaren till ett objekt och ett knytt. Genom termen ”trygghet” och ”säkerhet” blir den som berättar om sin personliga frustration, irritation och upprördhet en stackare som söker efter hjälp från starkare för att bli tryggare, istället för att vara en som själv med egen kraft förändrar världen.
Att berätta om sin otrygghet är något annat än att peka på en orättvisa eller en orättfärdighet. De lösningar som en anmälan om otrygghet ropar efter är sådana som stärker säkerhet och minskar risker. Det är polisiära åtgärder, vare sig det nu är etablissemangets våldsmonopol för att hindra fysiskt beteende eller en mer intellektuell åsiktspolis för attt styra samtal och beteende.
Särskilt i de fall otryggheten kommit sig av meningsmotpartens språkliga beteende snarare än genom fysisk handling ter det sig inte som en riktning att förändra världen till det bättre.
Publicerat av akvileja 
Ord, egentligen. 