Bolsjeviker, barbarer och provinsialism i tiden

17/05/2009

Där en hundra år sedan maktens män sov illa om natten när de ställdes för arbetarrörelsens krav på en annan värld, där sågs av många repressionen som en möjlig utväg att bevara det bestående och heliga. Så fel de hade!

Det är mot bakgrund av det felet deras handlingar måste tolkas och förstås. Det var rädslan för just ”en annan värld” det handlar om. Förändring skrämmer och många är beredda till svåra vedermödor för att hindra den. Det gäller såväl nationalister i Sydafrika, falangister i Spanien, vita i Finland och juntans anhängare i Chile. Det förklarar varför en stillsam i princip fridsam borgerlighet inte mer tog avstånd från de excesser repressionen tog till. Den som garanterar business as usual får medelklassens röst.

Att däremot försöka förstå utan den kontexten, genom att enbart läsa de mest hettade citaten, och att dra alla över en kam utan att se vilket samhälle de velat bygga leder fel.

De svarta i Spanien vann sin strid och fick som de ville. De vita i Finland vann de också sin strid och fick som de ville. Inte i alla detaljer: Francos militärer, svartrockar och skollärare hade nog velat ha en än hårdare repression, men det samhälle de byggde var det de ville: traditionellt och till synes oföränderligt, och ett samhälle där evig lag och evig moral var rättesnören. Många i Finland ville nog ha en monarki och inte en republik. Men det samhälle de självägande bönderna och välbeställda borgarna i Finland byggde efter inbördeskrigets skändligheter var det samhälle de siktat mot innan: en där medborgarnas självständighet från auktoriteter och likhet inför lagen var rättesnören.

Ja, de båda var emot revolution, mot bolsjeviker, mot de egendomslösas ur vårt perspektiv alldeles rimliga krav och förhoppningar. Det gemensamma var rädslan för samhällelig förändring och beredskapen att ta till repression för att trygga sina intressen tillsammans med de värden de såg som eviga. Att måla dem båda med fascismens pensel är att missförstå vad det hela handlade om.

I en tradition av att söka enkla förklaringar på 1900-talets excesser skriver recensenten Henrik Arnstad ”Året efter finska inbördeskriget grundades de första kampgrupperna fasci di combattimento i Italien. Fascismen gjorde entré i Europa – ett reaktionärt svar på demokratiseringen. Är samtidigheten en slump?” Ja, alltså, samtidigt som fascismen gjorde entré i Europa stadfästes efter ett blodigt inbördeskrig demokratin i Europas nordöstra hörn, rösträtt för alla medborgare utan speciellt begränsande rösträttsstreck garanterades och en fri press fortsatte fungera. För att segrarna efter inbördeskriget ville ha det så. Är samtidigheten en slump?


Nyhetsvärdering – långt borta och nära

27/10/2008

Dagen efter det finska kommunalvalet med omvälvande resultat: regeringspartiet störtdök, socialdemokraterna backade, högern gick fram, gnällpartiet för småfolk klev upp på scenen ordentligt, de gröna blev näst största parti i huvudstaden … rapporterar dagspressen inte om saken på förstasidan utan flera klick in. Den ena med en analys innan valet syndikerad från TT skriven av alltid lika utmärkta Jan Winter, den andra med en kortfattad analys.

Men alla politikreportrar är väl i väst. Futtigt.


Tortyr och dess förespråkare

26/02/2008

Cordelia Edvardsson undrar i dagspressen varför den svenska regeringen inte offentligt tar avstånd från de illdåd som begås i demokratins och frihetens namn. Det är en bra fråga.

Den svenska pressen har betett sig lika undfallet. Svensk press har rapporterat från den innevarande primärvalssäsongen i USA med ett melodifestival/olympiadtonfall utan att nagelfara kontrahenternas ståndpunkter. En av de tydligast radikala mörkermän i den amerikanska valrörelsen som mest blivit omskriven i neutrala eller gillande ordalag och som nu lyckligtvis förpassats till en fotnot av Floridas väljare var den förra borgmästaren i New York, Rudy Giuliani. Han var en tortyrförespråkare som var beredd att godkänna vilka medel som helst för att dänga till krigsfångar. Som Edvardsson också noterar är det inte tal om att det är informationsinhämtning det handlar om – tortyr är ett värdelöst redskap för att få information. Det handlar om hämndlystenhet och ställföreträdande skuld.

Att enstaka tossiga politiker tycker sig kunna säga vad som helst under en valrörelse må vara hänt. Det är sådant vi har en fri press till: att rapportera och jämföra offentliga personers yttranden och yrkesutövning. Jag vill läsa om sådant i pressen, tillsammans med i och för sig intressanta artiklar om kandidaters charmigt komplicerade kärleksliv, trassel med prostatan, eller fördomsfrihet i val av vänner. De senare kan nog belysa en offentlig persons företräden på många sätt, men politiska vägval är viktigare!


Könsneutralt skriftspråk

17/02/2008

Många av de europeiska språken gör språkliga distinktioner mellan kvinnliga och manliga aktörer och referenter. Personliga pronomen, adjektivformer, participer … många uttryck går inte att utföra i de vanligare skolspråken utan att specificera vilket kön en deltagare har — att undertrycka den informationen kräver språklig fingerfärdighet för att göras njutbart.

interesad1.jpg

Men på spanska finns det råd. Genom att använda ”@” istället för ”o” eller ”a” i till exempel adjektivändelser kollapsas de två fallen till en skriftspråklig formulering. Då går det att skriva och mena båda könen lika lätt. Men hur uttalas interesad@?