personligt, partikulärt och samhälleligt

Dessa dagar handlar många kultursidor om filmen ”Järnladyn” som handlar om Thatchers liv. Någon brittisk recensent har tydligen sagt att det är en film om Thatcher utan thatcherism – eftersom den är mer en biografi än en politisk historia. Det låter lockande för just mig!

Men inte för alla. Det är begripligt. Thatcher är i första hand en politisk figur, inte en människa. Många gillar inte biografier som genre. En recension i den lokala dagspressen skulle gillat filmen bättre om den hade handlat mer om hennes politik: ”En enda av Thatchers kontroversiella reformer, följd från idé till praktik, med allt motstånd och alla känslor de väckte, med liv som ödelades och liv som förgylldes, hade räckt för en film. Och berättat betydligt mer om England och världen. ”. Det är nu förstås en helt annan film recensenten efterlyser, men den berättar också något om hennes tankar inför Thatcher, thatcherismen och politiken.

Det är förstås vällovligt, eftersträvansvärt och nödvändigt att granska politiska handlingars konsekvenser, men thatcherismen är mer än en serie reformer. Det var en samhällsomstöpning. Recensenten blottar både sin nostalgi för sjuttitalets sprattlande frustrationsdrivna punkrockrevolt i ett ”charmigt, solkigt, statiskt och billigt” England och sin besvikelse och frustration för ett tio år senare ”ett solkigt men dyrt och dynamiskt land fullt med skrävlande och stillösa uppkomlingar”.

Där punkrockarna recensenten såg på sin skivköparresa till London på sjuttitalet hade valt att tacka nej till jobb som mjölkbud eller piccolo väljer deras tio år småsystrar mellan att bli fastighetsmäklare, servitörer och mediearbetare istället. Om de inte lyckas gör de inte revolt utan vissnar bort på puben. Herrgårdarna där sysslolös överklass med likviditetsproblem putsade på släktsilvret är nu konferensgårdar för parvenuer.

Recensentens frustration visar just hur en sådan berättelse om någon reforms specifika konsekvenser, den som hon skulle vilja ha (och där hon redan är beredd bedöma riktigheten) vore myopisk. Det är den stora skillnaden, den om öppna dörrar för klassresor i ett extremt klassamhälle och den därigenom stäckta antagonistiska klasskampen som är thatcherismen, inte partikulariteterna. Thatcher var på gott och ont helt ointresserad av den enskilde punkrockaren. Och att leta efter vinnare och förlorare i thatcherismens omvälvning är inte lika lätt som att räkna pundsedlar i transfereringar.

Den stora förloraren i det perspektivet är förstås turisten som ville köpa billiga skivor på Carnaby St och titta nyfiket på hobbitarnas klassamhälle.

Annons

”samma kamp som vi”

En del av oss hoppas på en renande ekonomisk kris – Tidningen Arbetarens chefredaktör funderar:

… medelklassens människor är också de som löper störst risk att halka ner från sin relativt privilegierade position om en riktigt allvarlig ekonomisk kris skulle slå till. Historiskt är det också då, när medelklassens och arbetarklassens intressen sammanfaller, som en verklig möjlighet till samhällsomvälvning öppnar sig.

Men de omvälvningarna som sker i sådana situationer är inte de som de flesta av oss hoppas på och sannolikt inte de som Arbetarens läsekrets hoppas på heller. En olycklig och ekonomiskt ruinerad medelklass som driver samhällsomvälvningar? Vilka möjligheter ser vi framför oss?

Chefredaktören fortsätter entusiastiskt:

De människor som dött på gatorna denna vinter och vår, i Egypten, Libyen, Bahrain, Jemen och Syrien, för i grunden samma kamp som vi. och lite längre ner De visar att det ändå går att ta kampen till gatorna. De visar rentav att en annan värld kanske, kanske är möjlig.

Chefredaktören hoppas på en annan värld, genom kamp på gatorna. De drömmarna – både samhällsförändring och avantgardedrivna våldsamma direkta aktioner – ingår i hans uppgift. Men ”samma kamp”? Jag undrar om de som tagit till gatorna i Mellanöstern håller med, vill hålla med, och delar drömmar med chefredaktören och hans läsekrets? Och om de uppfylls av värme för solidaritetsyttringen? Man borde kanske fråga dem.

En acceptabel nivå av klasshat

En av dagspressens kultursidor låter en av sina skribenter vädra klassfördomar. Han berättar om ett nyligt besök på en fin lunchkrog och störs av de andra gästerna vid borden intill inte vederfars av samma förstämning som han själv anser passar till tidsandan och krisens gråhet.

”Just då kände jag att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.”

Affärslunch

Om man tar på sig uppgiften att hitta de skyldiga till … till, ja, förresten, till vadå? Till finanskrisen? Ja, de skyldiga kanske äter lunch på Östermalm. Och de kanske är på gott humör och har färggladare kläder än skriftställaren på Dagens Nyheter. Själv ska jag försöka låta bli skratta högt i offentliga rum, för tidsandan kräver en mulen uppsyn. Iallafall för den som vill leka med kulturskribenter. Eller så var bara skriftställaren och professorn på dåligt humör och gillade inte att безкультурные uppkomlingar hittar ända till det inre av Östermalm. Lite mer noblesse oblige på lunchkrogen om vi får be. Skratta inte så högt och bullrigt. Och stäng av mobiltelefonerna.

Vilket också Neo uppmärksammat.

Sophämtning och kultur

Med en halvkväden brasklapp tar redaktör Swedenmark avstånd från kontrasten han gör mellan sophämtning (prosaiskt och trist) och kulturarbete (andligt och spännande) i en i övrigt nästan obegriplig artikel om kulturpolitik och som också får sin vederbörliga fnysning från dagspressens mer begripliga men inte mindre förutsägbara ledarblogg. Vi låter kulturpolitiken vara men valet av kontrast är intressant.

”Sophämtning nämns i artikeln inte som nånting föraktligt utan som ett exempel på en nödvändig men förutsägbar verksamhet som fungerat på samma sätt sen urminnes tider.” skriver sedan redaktören. Men så ligger det inte till med sophämtning. Sophämtning är en ny bransch som förändrats vida mer än kulturarbete och som står inför stora förändringar, större än de som de självutkorade skönandarna i kultursfären står inför. Och i mitt Framtida Nya Samhälle kommer det att utföras mycket offentligt tankearbete för att reda ut modeller för sophämtning, medan kultur kommer vara någonting som händer, inte någonting som varken planeras eller handlas upp.

Men oavsett våra respektive tankar om

1. kulturpolitikens (usch) värde och
2. vikten av politisk styrning (usch) av kultur eller annan kreativ verksamhet och
3. oavsett redaktörens brist på kunskap om sophämtning (synd)

är hans ursäkts-postskriptum icke trovärdig.

Självfallet använde han sophämtning som exempel på någonting smutsigt, ointressant och i de större sammanhangen oviktigt eller just prosaiskt (redaktörens fäbless för lyrik är ju välkänt :-). Det vore snyggare om han vidgick sina associationsbanor istället för att låtsas om de inte vore där.

Den här sortens implicit nedvärdering av arbetsinsatser är vanligt i fackföreningsvärlden. Under valkampanjen nyligen eller möjligen förrnyligen klämde borgarrådet Olofsson i med att ställa krav på arbetslösa att ta annat arbete än det de är utbildade för vore osnyggt. Ska de behöva göra vilket skitjobb som helst? ropade hon till åhörarna på Medborgarplatsen.

Sannolikt sammanhänger det med attityden att en person definieras av sitt arbete och sin yrkesroll. Att det finns större värden än så kan vara svårsmält. Men så är det.

Andra tycker till om salongsvänster, klassperspektiv, kulturvänster.

Public service och intolerans

Sakine har rätt – intolerans är inte intressant. Det är många som retat sig på att SvT visar ett sopigt program som Halal-TV – av många anledningar. En del blir förbannade på SvTs didaktiska von-oben-attityd; en del på en del av de etno-centriska övertonerna i Halal-TV; en del på att inte andra knasreligiösa också tillåts få etertid på skattemedel.
Men:

1. … att Halal-TV är sopigt är en sak. Men är det inte just den sortens insatser public-service-TV SKA göra? Lite lätt provokativt allmäninformativt, bredda samtalet etc etc? Det är ju BRA att det inte är så förstoppat och åsiktsneutralt för en gångs skull? Att de kanske inte lyckas just i Halal-TV-fallet av nån slags kombination av skräck för islamofobin och enstegstänkande när det gäller provokationen är väl förlåtligt. Ytligt, javisst, men avsikten är den riktiga. Public-service-TV SKA ju vara missionerande, inte passiv. Bara Claes Elfsberg i rutan, någon?
2. Antalet fördummande soffpotatisopiumprogram är rent otäckt. Jag är glad över att mina barn hellre såsar bort sin tid på Youtube än på lördagsmys framför teven.
3. Att mina licenspengar används för att köpa in sportevenemang eller gegga från Hollywood som inte breddar samtalet eller underhållningsutbudet är ap-irriterande. Vare sig geggan är bra och underhållande (vilket den ofta är) eller bara geggig (vilket den ofta är).

Hellre mer Halal-TV än mindre.