Det som frapperar den observerande läsaren i klimatdiskussionen är förstås inte att numera alla i de pladdrande klasserna helt plötsligt springer blint åt samma håll. Rädda planeten genom att mindre släppa ut koldioxid, alla på en gång, nu!
Korkat, men olyckligtvis vanligt. Det är alltid nån häxjakt i gång, i synnerhet i kulturområden med grunda (jag menar inte korta, utan just grunda) intellektuella traditioner som USA eller Sverige.
Denna gång är det rätt håll. Det är gott med diskussioner om hållbarhet, bra med skolbarn som samlar information om miljöförstöring, bra med ökad medvetenhet om hur individens val påverkar omgivningen och den flortunna biosfären vi är beroende av.
Denna skribent har svårt svårt svårt – mycket svårt – att förstå hur någon klok och tänkande person inte skulle vara skeptisk och orolig för klimatfrågor. Inte ens bristen på riktiga svar är en god anledning att inte vara skeptisk: tvärsäkerhet inför osäkerhet är det som i andra sammanhang kallas dumdristighet. Och just i klimatfrågan spelar vi med en enda biosfär som insats.
Knasrörelsen denna gång är bra jämfört med tidigare knasrörelser för världsfred och mot fattigdom där rörelsen var lika ointellektuell, men där bieffekterna inte var verkningsfulla, i många fall direkt farliga. I det här fallet är bieffekterna goda, trots de dämpande effekterna på världsekonomin vi möjligen riskerar.
Det som frapperar en i klimatknasdiskussionen är alltså inte att att alla plötsligt ska bränna häxor, rita duvor, ockupera rivningskåkar i Maria Magdalena, ordna Ormingekarneval för fred eller sätta åt knarkliberalpeddoäckel.
Det som frapperar är de välbeställda välutbildade ingenjörsvetenskapsakademi-svd-rotary-skrockarna. De som normalt inte fäster nåt avseende vid knasrörelser utan skrockar i fred. De skrockar ofta i rätt takt: en allmän skepticism, baserad på erfarenhet och allmän konservatism är en god grund för att träffa goda livsval. Men inte om utgångspunkterna är gravt felaktiga. Så hör upp, silverskäggiga ingenjörsfarbröder!
Just i denna fråga har skrockandet börjat med synpunkten att det inte är nån fara med koldioxid, övergått till att det nog faktiskt inga mätbara förändringar finns i klimatet; nä det är mätfel; nej, det är naturliga fluktuationer; klimatet varierar jämt … och idag låter det att förändringarna kanske är bra; vi ska anpassa oss till förändringar. I gällare och gällare tonläge retirerar och argumenterar de oknasiga silverskäggen att ingenting annat spelar roll, bara vi får fortsätta precis som förut. Det är nämligen så att för för en gångs skull har knasrörelser inverkan på hur ingenjörerna styr företagen och det är inte behagligt för dem.
Det måste vara svårt svårt svårt för vem som helst som har en gnutta kritiskt tänkande i kroppen att acceptera att
- efter att ha fastställt att
- vi har ingen aning om hur klimatet kommer att förändras
- vi har ingen aning om huruvida klimatsystemet och vår biotop är en stabil eller labil jämvikt
- vi vet att marginalerna på planetariska system är ytterst små – det är inte stora förändringar som skulle göra jorden obeboelig för oss och vår avkomma
- vi vet att vi påverkar klimatet big time (ja, det finns skeptiker, men det finns folk som inte tror tjära i lungan orsakar cancer heller)
… få se nu … vi bara ska köra på som förut?
Till dess rymdhissen är installerad, till dess terraformeringen av planeten Mars är igång, till dess singulariteten är nära, finns det ingen ursäkt alls att bjäbba emot bara av ren argumentationslystnad. Att inte inse att det i stor okunskap inför val med stora förväntade kostnader är värt att ge sig själv och sina medmänniskor manöverutrymme och inte att slänga ut ratten … det gör mig besviken på de självgoda silverskäggen i vars sällskap jag brukar trivas.
Andra skrockar säkert de också om silverskägg, klimat, business-as-usual
Publicerat av akvileja 
Ord, egentligen. 