om ett inte så bra sätt att uppfostra folk på

06/09/2013

Igår begick jag ett utvecklingssamtal tillsammans med en av sönerna och hans mentor, vilket betyder ungefär samma sak som klassföreståndare. Mentorn verkar klok och vettig på många sätt.

Hon hade ett litet nål med texten ”Fuck Våld”.

Det retade mig. Ganska mycket. Så mycket att det distraherade mig lite under samtalet.

Jag tyckte illa om:

  1. Det självklart självupptagna att förutsätta att hon har rätt att använda det som säkert många föräldrar tycker är fult språk i skolsalen. Mindre viktigt egentligen, men lite oartigt. Jag själv tycker artighet är överskattat, men i det här fallet är hon i en maktposition.
  2. Språkblandning. (Även om jag ofta blandar språk själv. Men jag är lite känslig för att göra det i skrift. Det är nog ett utslag av allmän konservatism).
  3. Att använda sex som svordom. Fuck och knulla borde associeras med bra saker, inte förolämpningar. Vår kultursfär har traditionellt använt avföring och religiösa referenser som onda ord – jag föredrar det.
  4. Att bemöta våldsamheter med förolämpningar. Jag vill inte att mina barns pedagoger har den ansatsen för att leda barnen rätt.

Det var nästan så att jag kände för att säga till.

Annonser

Ordet ”dialog” betyder så mycket

14/03/2011

Vår någorlunda utbildade utbildningsminister skriver idag i dagspressen att läraren måste upp i katedern igen och inte gå omkring och låta eleverna styra arbetet. Det finns givetvis mycket att tycka om sjuttiotalets skola och att balansera elevers eget ansvar för sina prestationer med en auktoritativ styrning av utbildningsgången är en grannlaga uppgift som förstås bäst sköts av pedagoger. Att de får direktiv från politiker ingår i arbetet. Vi får väl hoppas att framtida utbildningsministrar inte riktigt på samma sätt utfärdar politiska direktiv till experterna utifrån klockarkärlek till nattståndna skolformer.

I dagens debattext finns en terminologisk finess värd att ta vara på. I sin hyllning till skolan han en gång gått i, där läraren höll ordning från katedern och inte vandrade omkring kollegialt i klassrummet som en handledare skriver utbildningsministern: Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom stoffet, förklara, instruera och repetera utan också att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem.

Aktiv dialog i helklass? Så vad betyder ”aktiv” här? Och framförallt — vad betyder ”dialog”? Med en samtalspart i katedern och tretti i bänkar?


Uppdatering av regeringens examina

08/10/2010

(Det här är en uppdatering. Den Här hittar du en ursprungliga listan på examina, med resonemang om varför det är intressant.)


Vi har sju nya statsråd, några fler än i förra utgåvan av reinfeldtregering. Dagspressen kommenterar lite syrligt: ”Vår nya regering saknar intresse för forskning och högre utbildning.”

Det är inte så förvånande med tanke på regeringsmedlemmarnas tidigare visade personliga intresse för högskolestudier.

De nya statsråden är

  • Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, Polisinspektör
  • IT- och regionminister Anna-Karin Hatt, studier i statsvetenskap GU
  • Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, marknadsekonom (Berghs)
  • Finansmarknadsminister Peter Norman, fil kand
  • Integrationsminister Erik Ullenhag, jur kand
  • Civil- och bostadsminister Stefan Attefall, fil kand
  • Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, civilekonom UU

och fem statsråd ur den tidigare listan jag gjorde har utträtt ur regeringen:

  • Cristina Husmark Persson: leg. sjuksköterska
  • Tobias Krantz: fil dr i statsvetenskap vid UU
  • Mats Odell: ”studier” vid SU
  • Åsa Torstensson: socionomexamen
  • Sven Otto Littorin: C-uppsats i nationalekonomi vid LU

Vad gör det med utbildningsnivån? En doktor, två postgymnasiala examina och två oavslutade akademiker ut. In? Fyra statsråd med avslutade högskoleexamina och två med yrkesexamina! Bara en med oavslutade studier. Bättre, även om forskningskompetensen sjunkit något. (Ulf Kristersson har dock skrivit flera fackböcker.) Hoppas Mats Odell och Sven Otto Littorin har tid att göra klart sina examina nu medan de söker på nya uppgifter!


Betyg – tre viktiga funktioner. Nej! Fyra!

19/05/2010

Så har då i valrörelsen docentpartiet rustat upp en av sina profilfrågor: skolan och enkannerligen betyg i skolan, vilket också med gillande rapporteras i dagspressen både på nyhetsplats och på ledarsidor.Som jag tidigare skrivit här har betygen tre viktiga funktioner. Just nu skådar vi den fjärde, ur skolans synvinkel mindre viktiga funktionen: feel-good-för-docentpartiet-funktionen.

Skolan bör ha betyg för att

  1. … underlätta för andra utbildningsinstitutioner (och andra samhällsfunktioner i förekommande fall) kunna göra urval bland sökande till platser och positioner. Men det vill dessa institutioner gärna göra själv. De vet bättre vad som är viktigt. Studier visar att intervjuantagna läkarstudenter presterar bättre än sina kurskamrater med högre skolbetyg. Det är bättre om institutionerna själv får välja studenter. Dessutom befordrar det en kollegial känsla mellan elev och lärare – ett gemensamt mål att sträva mot, det att eleven kommer in på den utbildning den i första hand vill välja.
  2. … ge eleven feedback om sina prestationer. Men sådan feedback, visar all tillgänglig inlärningspsykologisk forskning, måste ges omedelbart, i snar anslutning till prestationer. Ett kuvert i slutet på terminen fungerar inte bra för detta ändamål, oavsett bokstavsskala eller sifferskala. Feedback bör ges – gärna formellt som siffror eller på vilket som helst sätt – varje månad, varje vecka, varje dag! Men de har inget arkivariskt värde och bör inte ligga till grund för annat än elevens självutvärdering; de bör inte heller vara kunskapsrelaterade utan prestationsrelaterade.
  3. … ge elevens föräldrar information om elevens, lärarens och skolans prestationer. För det fungerar nog terminsslutbetyg utmärkt. Men det är näppeligen en ministerfråga utan fastmer en fråga för den lokala skolan, föräldrarna och skolrådet. Att det finns begränsningar på vilka former skolans kommunikation med föräldrar får anta är förstås genant: bra att sådan restriktioner lyfts. Om rektor och föräldrar vill ha sifferbetyg till syrenerna så, visst. Men de ska inte missförstås som feedback till elever eller som ett bra urvalsinstrument.

Men nu ser vi som sagt den fjärde funktionen, som aktiveras i valtider. Det till namnet liberala partiets tänkbara väljare är högutbildade, värdesätter skolprestationer och har barn som är duktiga i skolan. Det vill de gärna få kvitto på, så ofta som möjligt. Visst, förståeligt och oantastligt som politisk manöver. Men det har mycket lite att göra med pedagogik.

Jag är själv just docent (med barn som är duktiga i skolan) så det borde fungera för mig – men jag känner mig mer bekymrad över att skolministern inte vill ta till sig forskning utan mer arbetar med att ”skicka en signal”-politik än fundamenta.


Regeringen har examen

13/04/2010

I Finland har regeringen studerat på högskolor och universitet, och i flera fall bidrar de till bildningen genom att skriva egna avhandlingar. Fyra har disputerat, två är doktorander, endast en saknar postgymnasial examen. (Enligt finska Wikipedia.)

I Sverige ser det inte riktigt likadant ut. Tio har ingen postgymnasial examen, nio har någon postgymnasial examen, tre har forskarexamina varav två har disputerat. (Enligt regeringens hemsida.)

När jag först tog upp det här i en politisk diskussion missförstod mina vänner mig. De trodde jag menade att svenska politiker borde studera mer för att bli bättre statsråd och sköta sitt jobb bättre.

Det tror jag inte alls nödvändigtvis är sant. En högskoleexamen berättar inte så mycket om yrkesfärdigheter men den berättar något om individen, nämligen att vederbörande bitit ihop och målinriktat följt en hel utbildningsgång, lytt även frustrerande och irriterande anvisningar av ofta nog inte särskilt imponerande lärare och till sist utfört ett examensprov av något slag som då vid tillfället säkert kändes som en stor prestation. Den berättar att individen respekterar och ansluter sig till etablissemangets normer och bidrar till att upprätthålla dem. Den berättar att individen deltar i samhällsbygget på ett traditionellt sätt.

Att då personer som vill riva och bygga nytt inte skulle utbilda sig inom ett på många sätt nattståndet system kan jag mycket väl förstå. Det är märkligt hur stor prestige det akademiska examenssystemet fortsatt har trots en i övrigt föränderlig värld! Jag är själv mycket kritisk till det sätt som postgymnasiala studier förpackas och tillhandahålls. Men det är ett längre resonemang.

En av mina samtalsparter vände sig mot min överdrivna respekt för akademisk prestige. ”… och folkbildning måste få större utrymme också – inte enbart akademiska examina!” sa vederbörande. Men det tycker jag då rakt inte! Jag menar inte att akademiska examina är det enda som berättar om en individs duglighet. Jag menar inte att de är annat än mycket indirekt indikation på yrkeskompetens. Universitet och högskolor lär inte primärt ut färdigheter utan de utvecklar och förmedlar den teoretiska och metodologiska bas som behövs för att utvecklas i ett yrke. Universiteten och högskolorna går helt visst att förbättra på många sätt. Men det får inte vara någon tvekan om att det inte bör finnas en bättre plats att tillägna sig den teoretiska basen i fråga, generellt. Om universiteten och högskolorna ska ha något existensberättigande alls är det att de måste tillhandahålla aktuell och relevant kunskap. Folkbildning är en helt annan sak, som inte konkurrerar på samma villkor. Det är därför akademiska examina har (och i mina ögon bör ha) hög prestige. Har de inte det så lägger vi ner.

Alltså: om vi accepterar att akademiska examina fortsatt har en strålglans som många strävar efter så är det märkligt att statsråden i den svenska regeringen (och då menar jag oavsett politisk färg) inte anser sig behöva den extra kredibilitet som en akademisk grundexamen ger och inte anser sig behöva bidra till den vetenskapliga litteraturen genom att skriva en avhandling om de skulle kunna. (Såvitt jag förstått är inte de finska politikernas avhandling heller några epokgörande vetenskapliga mästerverk utan just mer varumärkesbygge från deras sida – men jag uppskattar viljan hos dem att delta!)

Varför inte det? Varför anser svenska beslutsfattare att de synliga tecknen på bildning är irrelevanta? Och har det här något att göra med skillnader i bildningsideal? Där finska landsbygds- och arbetarpolitiker markerar att de anlänt till huvudstaden genom en högskoleexamen lämnar svenska medelklass- och överklasspolitiker sina studier halvfärdiga efter att studentkårens politikdaghem avlänkat deras intressen från tentamensläsning.

Som partisk observatör från de akademiska elfenbenstornen beklagar jag naturligtvis det hela. Som nyfiken observatör undrar jag varför skillnaden är så märkbar.

Uppdaterad examenslista efter valet 2010 finns här.

Finländska regeringen

  • statsminister Vanhanen: magister i statsvetenskap
  • finansminister Katainen: magister i statsvetenskap
  • utrikesminister Stubb: fil dr i internationell politik
  • utrikeshandelminister Väyrynen: fil dr i statsvetenskap
  • justitieminister Brax: jur kand
  • inrikesminster Holmlund: gymnasiekonom
  • migrations & europaminster Thors: jur kand
  • försvarsminster Häkämies: magister i statsvetenskap
  • kommunminister Kivimies: magister i statsvetenskap
  • utbildningsminister Virkkunen: fil lic i statsvetenskap, doktorand
  • kulturminister Wallin: magister i statsvetenskap
  • jordbruksminister Anttila: förvaltningsnotarie
  • trafikminister Vehviläinen: magister i statsvetenskap, doktorand
  • kommunikationsminister Linden: magister i datavetenskap
  • näringsminister Pekkarinen: magister i statsvetenskap
  • arbetsminister Sinnemäki: kandidat i litteraturvetenskap
  • socialminister Hyssälä: magister i statsvetenskap, doktor i odontologi
  • infrastrukturminister Risikko: doktor i hälsovetenskap
  • miljöminister Lehtomäki: kandidat i statsvetenskap, civilekonom
  • bostadsminister Vapaavuori: jur kand

Svenska regeringen

  • kulturminister Adelson Liljeroth, examen från JH
  • justitieminister Ask, ”studier” på internationella ekonomilinjen vid UU
  • utrikesminister Bildt, ”högre studier” vid SU
  • migrationsminister Billström, fil mag i historia vid LU; MPhil i historia vid Cambridge
  • utbildningsminister Björklund, officersexamen
  • handelsminister Björling, tandläkare, med dr vid KI
  • finansminister Borg, examen från UU och SU, ”deltog i forskarutbildning” vid SU
  • miljöminister Carlgren, ”bedrev lärarstudier” vid SU
  • biståndsminster Carlsson, ”fristående kurser” vid LiU
  • jordbruksminister Erlandsson, lantmästarexamen, ”högskolestudier” vid VxU
  • socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson, leg. sjuksköterska
  • socialminister Hägglund, gymnasiexamen
  • högskoleminister Krantz, fil dr i statsvetenskap vid UU
  • folkhälsominister Larsson, mellanstadielärare vid VxU
  • arbetsmarknadsminister Littorin, C-uppsats i nationalekonomi vid LU (ingen examen?)
  • finansmarknadsminster Odell, ”studier” vid SU
  • europaminister Ohlsson, ”studier” i statsvetenskap vid SU
  • näringsminister Olofsson, ingen uppgift
  • statsminister Reinfeldt, civilekonom vid SU
  • integrationsminister Sabuni, ”kurs i juridik” vid UU
  • försvarsminister Tolgfors, fil kand i statskunskap vid ÖH
  • infrastrukturminister Torstensson, socionomexamen

Rättspolitik och barnuppfostran

08/04/2010

Efter att ha hört och läst argument från företrädare för ett mer utvecklat kontrollsamhälle, argument som “visst kan det uppfattas som integritetskränkande men eftersom vi har barnens bästa för ögonen har vi rätt” och “som ansvarsfull förälder skulle jag självklart drogtesta mitt barn om jag hade anledning att misstänka att hon missbrukade”, är det tydligt att de som argumenterar på det viset har blandat ihop rättssystemets och barnuppfostrans roll.

Det finns många olika metoder för barnuppfostran och den som är förälder får försöka finna den som passar vederbörande familjekonfiguration bäst. Det skulle vara förmätet av vem som helst att ge för petiga råd i frågan. Inte så verkningsfullt för att skapa morgondagens medborgare

Men alla som själv har barn vet att det ansvar man har som förälder, lärare eller handledare och den fostran och ledning inför vuxenlivet de vuxna som barnet möter måste bistå med – det ansvaret, den fostran, den ledningen bör inte bygga på att samla bevis mot barnen och att hålla ting därefter.

Barn som far illa och lever ut på skadliga sätt är lätta nog att identifiera utan kissprov och knarkhund.

Barn som vänjer sig vid ett kontrollsamhälle kommer inte att bli de vuxna vi vill ha vid rodret om tretti år.

Och kontrollsystem gör att de redan fogliga kommer lyda bättre men också att de som inte är fogliga kommer finna utlopp på andra sätt.

(denna text publicerades ursprungligen på www.liberati.se)


En republik av intellektuella, outsourcad

24/03/2010

I en kommentar till högskoleminister Tobias Krantz’ högskoleproposition skriver Henrik Berggren i dagspressen idag. Det är Dagens Nyheter det handlar om, så han anser en del vara bra, en del mindre bra med reformen och det utmynnar i en försiktig välvillig konservatism.

Han tycker det är synd att de klassiska förvaltningsmallarna inte längre föreskrivs i förordningar och regleringsbrev och andra offentliga uppdragshandlingar och han skriver om ”en grundbult i den akademiska friheten: universiteten som en självstyrande republik av intellektuella.” Det låter vackert och inte så lite nostalgiskt.

Universitet har två huvuduppgifter: att utbilda folk till specialistuppdrag genom att förse dem med högskoleexamina av lite olika slag och kurser med lite olika allmänbildande innehåll och, finast och viktigast, att själv ta hand om ett jättefint specialistuppdrag, nämligen forskning och ideutveckling åt alla oss andra. Jo, det finns ett tredje uppdrag också, att anställa folk med knasigt hår, dålig klädsmak och alternativ social kompetens, som annars inte skulle ha någon plats i samhället. (Och jag får säga så här: jag har själv arbetat på flera högskolor både inom och utom Sverige.)

Men när den andra uppgiften sköts som på Karolinska Institutet, landets mest välrenommerade högskola, där doktorsavhandlingar bedöms ängsligt och outsourcat av helt andra parter, så har redan Berggrens framtidsbild inträffat: ”… leder till att högskolan blir en alltför svag part för att kunna samarbeta med näringslivet med integritet”.

På Karolinska får man sin examen genom att ha publicerat ett visst antal publikationer i vissa utvalda tidskrifter. Fyra, tror jag det är. De skrivs i praktiken alltid tillsammans med handledare och andra kollegor. Sen skrivs en ”kappa” — en introduktionsdel till avhandlingen. Kappan och artiklarna häftas ihop och presenteras som avhandling. Detta är helt deterministiskt bestämt av publikationerna. Fyra artiklar -> avhandling. Tre artiklar -> ännu ingen avhandling. Betygsnämnden (representaterna för de intellektuellas republik) läser enbart artiklarna (just på KI — på KTH och SU går det (lite) annorlunda till.) Det innebär att KI helt outsourcat bedömningen av avhandligar till redaktionskommitteerna på journalerna i fråga. Hur länge kommer någon då att bry sig om att KI finns? Varför behövs KI:s logo på avhandlingen?