Svar på svaren: vad informationssamhället gör med samtalet

23/05/2009

(Detta är ursprungligen ett svar på svar på ett av Masudabreven)

Skrift och tal är olika. Mer olika än vi brukar låta oss tro. Den ena är inte en fryst form av den andra; den andra är inte en korrumperad form av den första. En del av de sätt skrift och tal är olika på försvinner med elektroniska kommunikationsmedel: till exempel kommer skrift bli mycket mer interaktivt. Och den är redan det, genom e-post och andra interaktiva tjänster. Det kommer bli än mer så. Det har fått en del att fundera på en kommande sekundär muntlighet eller en ny homerisk era, som Carl skriver. Carl har helt rätt: vi är inte på väg tillbaka till något som redan förekommit. Vi är på väg mot någonting helt nytt (som Nicklas verkar gilla tänka sig) eller som jag menar:


Vi är äntligen på väg få det som skriften lovat oss.

Detta för att nu, när skriften sprider sig till fler och interaktiviteten möter beständigheten kommer saker hända. Så vad kommer att hända när fler skriver? Nina ser fram emot att studera vad skriftens funktioner för skribenten kommer bli; Anders föreslår ett exempel på hur samtalet kommer förändras genom automatiska sidospår; jag gissar att själva skriften som teknologi kommer förändras kraftigt och divergera än längre från den talade signalen. Men det definierande hos skrift kommer fortsatt vara


Skriften är beständig: den är där när man inte tittar på den.

Effekten av den skillnaden blir än större när interaktiviteten i skriften ökar. Nicklas visar en del sådana förändringar, FTW – konventioner som kräver delad närvaro i en kontext i mycket högre grad än skriften som ju har möjligheter att elaborera sina resonemang och oftast, som både Anders och Carl noterar, 
måste
 göra det för att bli begriplig och relevant. Det är en av de sakerna som kommer ändras ännu mycket mer.
Det är vad jag gissar. Men – jag menade inte att påstå att skriftens beständighet som teknologi skulle innebära att dokument är hållbara. Både Nina och Carl separerar ut det: framtidens arkivarier kommer ha ett styvt jobb att hålla kvar de skriftliga yttranden och händelser kommande generationer kommer ge upphov till!

 

Vad informationssamhället gör med samtalet

23/04/2009

(Detta är ursprungligen ett av Masudabreven)

Vi har språk. Vi talar. Vi föds till att tala. Det behövs väldigt lite träning för att vi ska sätta igång.

Vi använder också text. Några av oss gör det mer än andra; många av oss gör det utan att tänka vidare på det. Skriften passar oss väl – vi är bra på att läsa, för vi är bra på att se. Vi är faktiskt bättre på att titta och se än vi är på att lyssna och höra. Men det är värt att komma ihåg att skrift inte är en naturlig kommunikationsform för oss. Vi föds inte med skrift. Skrift är en teknologi. Och det är lätt att glömma hur mycket besvär det innebar för oss att en gång lära oss läsa. Att skriva är fortfarande en utmaning för de flesta av oss: alla läser, men få skriver. Och de som skriver får anstränga sig för att göra det.

Det finns väl beskrivet i litteraturen, både vetenskapligt och anekdotiskt, vilka skillnader vi kan finna mellan talat och skrivet språk. Talet är flyktigt; skriften beständig. Talet är förankrat i situationen; skriften mer generell. Talet måste vara en del av ett samtal och kan inte finnas utan närvarande deltagare; skriften äger sin egen närvaro oberoende av upphovsman och läsare.

Vilka skillnader mellan tal och skrift är då viktigast för att förstå hur språklig kommunikation tar sig ut? Här är några distinktioner att ta fasta på:

Hur interaktivt och hur ömsesidigt är samtalet?
Det kan vara ett antal likar som vid samma tillfälle och på samma plats umgås med varandra. Det kan också vara en författare som skriver en lång text – en bok, eller en essä, som någon gång kan komma läsas av någon annan, enskilt, vid ett annat tillfälle.
Hur stor bandbredd har samtalet?
Ser vi motparten, ser vi ansiktsuttryck, blickar, skiftningar i tonläge, gester? Hör vi nyanserna i talet? Eller är det skrift på papper?
Vilka deltar i samtalet?
Är det en till en som i ett telefonsamtal eller i ett personligt tvåsamt samtal? Är det en till många, som i en roman eller ett föredrag?

Skrift och tal är mycket olika sätt att kommunicera på. De förhåller sig på varierande sätt till distinktioner som de jag gett ovan.

Bäst har litteraturvetaren Walter Ong beskrivit skillnaden mellan muntlighet och skriftlighet. Han beskriver hur skrift har befriat oss från tid, rum och biologiska begränsingar som minnesförmåga och därigenom möjliggjort en resonerande och situationsoberoende kommunikation, bevarat våra ord att avnjutas även när vi inte själv är på plats och gett oss individuell makt över språket på sätt som inte varit möjligt i muntliga kulturer. Hans distinktion mellan muntlighet och skriftlighet citeras ofta av skribenter som sörjer förlusten av den omedelbarhet muntliga kulturer haft gentemot sina erfarenheter och samtal. Allra mest glädje finner teknikforskare i de något tidsbundna men i grunden teknikoptimistiska funderingar Ong gjort om digital kommunikation. Ofta tas de som intäkt av medieforskare till hur nya digitala medier möjligen skulle kunna leda oss till en “sekundär muntlighet”: när vi kommunicerar via television och via elektroniska medier når vi en interaktivitet och bandbredd som liknar det ursprungliga samtalets. Det är en bestickande tanke och på sätt och vis en tjusig sådan.

Det är otvetydigt så att skriften som lösgjort oss från här och nu i gengäld bundit oss till statiska artefakter – lertavlor, näverflikar, stenplattor, böcker, magnetband, lasergraverade skivor med var sina begränsningar. De distinkioner mellan tal och skrift som är lättast att identifiera och oftast beskrivs är inte inherenta i just tal och just skrift – utan i de artefakter som används för att förmedla skriften. Det är distributionsformerna för tryckta verk och exemplarframställningen som gör att skriften inte är interaktiv. Det är tryckkonsten som gör att bandbredden är låg.

Då blir det naturligt att hävda att nya digitala medier slår en brygga mellan tal och skrift. De överskrider ju just många av de begränsningar – de om exemplar och distribution – som gör skillnaden så stor mellan tal och skrift. Det här går ju att studera. Är det så att informationsteknologin leder oss till en ny muntlighet – ett helt nytt sätt att kommunicera? Är nya texter en sorts mellanting mellan tal och skrift?

Jo, nya texter är annorlunda. De är mer interaktiva, de tillåter skribenten nya stilistiska grepp och erbjuder nya verktyg för skribenten. Och idag skriver alla eller åtminstone många fler. Det gjorde de inte förr. Alla läser men få skriver, skrev jag ovan. Alla läser och många skriver, borde det stå. Det förändrar givetvis skriften.

Mycket av det som skrivs när publikationströskeln sänks är talspråkligt, omedelbart och bundet till skribentens situation och sociala omgivning. Nya texter erbjuder möjligheten att göra intertextualitet explicit: det går att länka till andra viktiga texter och resonemang. Som Geoff Nunberg, den kaliforniske lingvisten säger: den kvintessentiella bloggen är yttrandet:

This ought to be that.

som länkar två separata av andra avgivna yttranden till en ny helhet som bara kan förstås inom ramen av det samtal som skribenten av det nya yttrandet redan börjat föra. Det här är förstås sant nytt.

Men nya texter lånar också av gamla konventioner. Det är genom att låta som gamla texter nya texter får auktoritet. De ytliga dragen är en blandad kompott av gammalt och nytt. Skribenter använder fraser som “blandad kompott” för att åstadkomma en återklang till tidigare texter och tidigare läsupplevelser för mottagaren.

Så vad är egentligen nytt? Ja, nu bryter vi begränsingen till exemplar. Trots rättskipning och affärsmodeller (som kommer sprattla emot ett kort tag till) kan vi nu räkna med att kunna flytta samtal, föredrag, brev, framträdanden mellan varandra omedelbart och till ingen kostnad – ingen kostnad som beror på exemplaret och dess distribution, vill säga. Skriftens fångenskap i sina olika medier, i lertavlor, stenblock, näver, pergament, papper håller på att upphävas! Skriften kommer inte längre präglas av att vara begränsad till fysiska medier utan bara av att vara inte vara begränsad av tid och rum. Det är en revolution som inte märks under sitt eget förlopp: de som skriver idag tar emot den utvidgninen utan att blinka. Det faller sig nämligen helt naturligt för skriften som teknologi – den förutser redan sin oberoende från mediet den förflyttas på.

Vad är då kvar? Kan skrift vara vad som helst? Vad kommer kommande skribenter och läsare förstå vara skrift?

Skriften är beständig över tid och deterministisk över sina olika läsare. Skriften avtecknar noggrant det skribenten skriver och formuleringarna kan läsas ut av läsaren såsom de avsågs av skribenten. Vi som läser kan tolka om och förstå det någon skrivit på olika sätt: bättre, sämre, eller på sätt som inte avsetts, men vi som läser har inte tillåtelse förändra själva formuleringarna. Skriften är exakt.

Så skriften som frigjort oss från tid, rum och minne lossnar själv från fysiken. Vi håller äntligen på att erövra det som skriften som teknologi egentligen från början lovat oss.

Vi håller inte alls därmed på att återgå till talet, inte alls. Men nu är det beständiga samtalet här. Och det är en faktisk brygga mellan tal och text!

Dit vi är på väg behöver skrift inte alls se ut som skrift gör idag. Det är inte en vågad gissning att framtidens skrift fortsatt kommer vara visuell (i ljuset av att vi ser och tittar bättre än vi lyssnar och hör) – men den behöver inte vara linjär och sekventiell. Bara den fortsätter vara beständig och exakt.