finnar, finlandssvenskar, finländare, vatusvenskar, hurri

I Finland är nationalitetsdebatten i högsta grad levande. Finland är ett mångnationellt land med synliga minoriteter.

Den officiella terminologin för i Finland boende är att de som där bor är mest finnar och ganska många finlandssvenskar och något färre samer och romer och att alla dessa gemensamt kallas för finländare.

Men det är nu inte riktigt så enkelt.

De flesta i Finland boende har inget emot att kallas för finländare. Dock finns det sådana som tycker att det mest syftar på icke-finskspråkiga (eftersom termen ju är sent konstruerad för att vara just inkluderande) och till och med kan bli lite purkna om de presenteras som finländare. Jag är finne, rättar de. (Jag har sådana bekanta.)

Alla finlandssvenskar vill inte särdefiniera sig genom sitt språkval. De föredrar kallas finnar. (Jag har sådana bekanta.) Mannerheim (vars första språk var svenska och femte språk finska) kallade sig till exempel för finne. Ganska få finlandssvenskar ogillar bli kallade för finnar. (Men jag har även sådana bekanta.)

De flesta finlandssvenskar kallar sig för finlandssvenskar. Ibland, i kortform, kallar de sig svenskar. Det är bara om ingen risk att bli tagen för sverigesvensk finns i samtalet. (Eller som de säger, vatusvensk (vilket finlandssvenskar ofta tror är förolämpande för sverigesvenskar (vilket förvirrar just dessa finländare när det framkommer att nästan ingen i Sverige boende känner till termen tillräckligt mycket för att bli förolämpad av den))).

På finska kallas aldrig finlandssvenskar för svenskar utan i stort sett enbart för finlandssvenskar. Vill man förolämpa finlandssvenskar på finska kallas de för hurri, en term som ibland gissas syfta på svenskans vanliga frågeord ”hur” och ”hurdå”. Vissa finlandssvenskar använder det om sig själva. (Även sådana bekanta har jag.)

Det går inte att ur namnet säkert avläsa vilket förstaspråk personen har, så endast personer som talaren är personligen bekanta med går att säkert säga något om hemspråket. Jag själv brukar kalla alla i Finland boende personer för finnar om jag inte har speciellt behov av att betona ett eventuellt icke-finskt hemspråk jag råkar känna till. Jag tycker ordet finne är finare än ordet finländare.

Den finska (eller finländska) nationalitetsdiskussionen är som sagt levande, och språket är en viktig markör i den diskussionen. Jag är till exempel själv svensk och stockholmare av femte generationen. Jag har delvis finska rötter. Dock har jag bekanta som anser att jag räknas till den finska nationen eftersom jag talar finska hemma.

Dessa bekanta anser även att kareler, ingrer och vepser räknas till den finska nationen och ibland även att ester och lyder och liver räknas dit. Oftast är den här sortens blodsbandsmystiker okunniga om att den viktigare historiska distinktionen inte varit språklig utan religiös: den har gått mellan ortodoxer och evangeliska kristna. Kareler har traditionellt kallat finnar (oavsett språk) för ”rootshi” – det vill säga svenskar, eftersom de gått i lutherska kyrkor. Omvänt har finnar traditionellt kallat kareler för ryssar av motsvarande anledning.

Finnar diskuterar på kultursidor, i akademiska seminarier och på kvarterskrogen livligt huruvida den finska folkstammen bäst betecknas som europeisk eller uralisk, om den svenska, den tyska, den ryska, eller den uraliska urkulturen är den som bäst beskriver det finska folkkynnet. Där är det språk som finska hushåll väljer till hemspråk en viktig signal om perspektiv. Många familjer har i början på 1900-talet valt att byta från svenska till finska för att tydligare delta i ett finskt kultur- och samhällsbygge. (Jag har själv sådana förfäder.) Det medvetna kulturvalet åtföljdes i många fall av intolerans mot dem som inte gjorde samma val: det finns en residualantagonism från den tiden kvar i förhållandena mellan språkgrupper. (Man kan snabbt få till en ganska aggressiv stämning om man trampar fel på kvarterskrogen i dessa frågor framemot småtimmarna.)

Den antagonismen bryter vissa populistiska politiker opinionsvinster i: de argumenterar för att svenskan (och i vissa fall även att samiskan och romani) tar för mycket plats på finskans bekostnad. Det märkliga är att trots att den sortens politiska utspel blir öppnare och vanligare är ändå finlandssvenskans ställning i offentligheten stark. Det forna gammalfinska partiet, idag Samlingspartiet, har en svenskspråkig ledare som just för tillfället är statsminister. (Vissa av mina förfäder skulle byta parti och rotera i sin grav om de visste). Inför förra presidentvalet samlades alla åtta kandidater i en studio för en lång debatt på svenska. (Detta inkluderade kandidaten som starkast profilerat sig som motståndare till svenska språket i finsk offentlighet). Jag skulle vilja se svenska ledande politiker tala politik på något annat språk än svenska!

Det finns i stort sett inga flerspråkiga länder i världen där två språkgrupper lever så harmoniskt med varandra, oberoende av etiketter!

Annons

språk kan inte dö för de lever inte

Att språk skulle vara levande väsen är en bestickande metafor och tankemodell, men precis som alla modeller är den inte helt och hållet riktig. ”Essentially, all models are wrong, but some are useful.”

Jag har skrivit om detta tidigare och nu är det aktuellt igen: vid Göteborgs universitet har lagts fram en avhandling som beskriver fonologin hos ndengeleko, ett språk som håller på att förlora sin relevans för sina talare och som riskerar helt falla ut bruk. – Det är ingen speciellt liten siffra i sammanhanget, men min slutsats är ändå att språket är hotat och med största sannolikhet kommer att försvinna inom några generationer, säger Eva-Marie Ström, den nyblivna doktorn. I dagspressen och andra medier rapporterades det som att språket ”dör ut”.

Språket har talare – och dessa talare är levande, kan dö och kan vara mer eller mindre framgångsrika på det sätt de hanterar sina vardagliga utmaningar med de verktyg de har till hands. Språket är ett av de verktygen, inte ett levande väsen, lika lite som olika fiskeredskap är det. Det är utmärkt om ett språk tecknas ned med alla sina egenheter (eller så många fältlingvisten varseblir och begriper) medan det fortfarande används, men att dess talare inrättar sitt liv på ett sätt som passar dem är inte nödvändigtvis en anledning till sorgemässor.

Justdetja: den här är ett bra exempel på dödsretorik.

hen

I den aktuella debatten om ”hen” är det många som reagerar ilsket ungefär som en i dagspressens blogg intervjuad politiker ”… en kulturell, politisk elit försöker tvinga på vanligt folk saker som de ska säga … ” och ” … på sikt göra samhället mer könsneutralt och avskaffa det manliga respektive kvinnliga … ”. Just den som skrev så ansåg också att ”… det finns ett syfte med att introducera [”hen”]…”.

Alldeles riktigt, det fanns ett uttalat syfte med förslaget som det gavs i SvD:s spalter 1994. Syftet var att förenkla skrivande i situationer där skribenten inte VILL eller KAN ange kön på någon som omtalas (Det finns lite bakgrund till det resonemanget i artikeln ”Konsten att undertrycka information” från 1971) – i synnerhet i situationer där inte skribenten vill belasta läsaren med könsspecifika angivelser där inga behövs. Den språkliga innovationen att addera ett pronomen för fall där inte kön är känt eller behövs är inte på något sätt en BEGRÄNSNING i språkliga uttryck. Den hindrar ingen från att välja använda könsspecifika pronomen som hittills. (Den hindrar förstås inte någon till att referera till sig själv med ”hen” heller – men det kommer inte att göra det sannolikt att många kommer att göra det: eftersom ”hon” och ”han” finns kommer de flesta språkbrukare även i fortsättningen använda dem om någon vars kön är manligt eller kvinnligt och känt.)

”Hen” kommer hjälpa oss att i vissa skrivsituationer undvika osynliggöra majoriteten av befolkningen på ett bekvämare sätt än förut. Det är utmärkt och eftersträvansvärt. Och inte minst för dem av oss som känner sig obekväma med ett helt binärt könsbegrepp är det ”hen” ett mycket välkommet ord. Men ett nyinfört pronomen förändrar inte i sig samhälleliga förhållanden och förhållanden mellan könen – att ha förhoppningar om att ”hen” skulle ge oss ett mer jämställt samhälle är överoptimistiska. Utom en viss snabbt övergående chockverkan (den som vi just nu bevittnar i bloggosfären och spalterna) kommer förstås inte ett bekvämt och praktiskt sätt att skriva ”hen” istället för ”hon eller han” förändra särskilt mycket i samhället.

Att nu en del språkbrukare blir bekymrade över innovationer i språket är kanske inte så konstigt. (Det tog ett par hundra år för skrivsättet ”ni” att trycka undan ”I” i skrift efter de första beläggen.) Att en del konservativa oroar sig för förändringar i samhället är inte heller så oväntat. Men att annars kompetenta tyckare uttrycker oro för att ett nytt pronomen skulle ”förvirra det uppväxande släktet” eller ”göra dem otrygga” borde kanske skribenten funderat lite på sin egen ryggmärgsreaktion innan hon låtit den gå i tryck.

Jag skriver här ”skribent” och ”skrift” – resonemanget gäller förstås för all del för talat språkbruk också, även om det nog oftare är så i talsituationer att hen som omtalas och hens kön är känd för samtalsparterna.

mer planekonomi i invandringspolitiken

Sistlidna vecka talade folkpartiledaren i Almedalen om behovet av ökad invandring, denna gång med ekonomiska argument. Han säger enligt dagspressen att han vill göra det … mindre krångligt för exempelvis forskare och civilingenjörer att få invandra. och att Den som har en masterutbildning ska kunna komma till Sverige och söka jobb, utan att ha en anställning vilket förstås är fint tänkt. Den invandrande ska också … kunna försörja sig själv. vilket på många sätt är ett rimligt krav för den som väljer ett nytt ställe bo på. Men varför just civilingenjörer eller forskare? Hur kan Björklund tycka det vore fel med ett tillskott av lärare, läkare, busschaufförer, kajakinstruktörer, skogsarbetare eller majorer? Hur ska han bättre än de arbetssökande själva veta vad som behövs?

Men de fortsatta kraven såsom de skisserats av Björklund (även på folkpartiets egna hemsida) är att Den sökande ska också tala engelska eller svenska … . Hur tänker han då?

1. Varför just engelska? Inte tyska, mandarin, ryska eller arabiska? (Och varför engelska före svenska?)
2. Vem ska avgöra huruvida den inkommande förhoppningsfulla migranten kan engelska?

språk är ett verktyg som kan rosta men verktyg kan inte dö

Häromdagen presenterades på institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet en uppsats om talares attityder till tornedalsfinska. Uppsatsskribenten har genom en enkätundersökning bland tornedaliska skolelever (n=374! imponerande svarsfrekvens!) och genom ett mindre antal personliga djupintervjuer undersökt vad talarna har för åsikt om sin språkliga vardag. Fokus har varit på just tornedalsfinska, hur den används i Tornedalen (uppsatsskribenten har själv rötter där) och hur dialektens framtid ser ut.

Många har arbetat mycket för att definiera tornedalsfinskan som eget språk (”meän kieli”) distinkt från standardfinska. Det är svårt att upprätthålla distinktionen eftersom finskan i Finland och dess närområden uppvisar hyggligt stor dialektvariation som det är: tornedalsdialekterna faller gott och väl inom den variation som inbegriper karelskfinska, ingermanländska, savolaxiska och tavastländska dialekter. Standardfinska är ett nytt standardspråk och är statt i ganska hastig utveckling i sig. Det finns en dialektrörelse i Finland där kulturutbudet på många håll inkluderar dialektalt utgivna verk. Att välja ut en dialekt och kalla den för ett eget språk är inte motiverat här annat än av rent politiska bevekelsgrunder – vällovliga sådana, där tanken är att förstärka talarnas självbild och språkliga självkänsla efter ett århundrade av språkligt förtryck, men också illvilliga, där tanken är att desarmera de finskatalandes i Sverige rätt att kräva service på sitt språk likformigt såväl i Tornedalen som i Mälardalen (där en majoritet av de finsktalande bor).

En god kunskap om detta förhållande visar de enkät- och intervjusvar uppsatsen redovisar. De flesta intervjuade visar inget större intresse av att delta i att bygga upp ett nytt språk i Tornedalen utan säger att de ifall de över huvudtaget tänker använda annat än svenska hellre lär sig standardfinska än lokal dialekt.

Det här kan ju den som gillar dialekter och folkmål tycka är tråkigt. Denna uppsats skribent tillhör dem och redovisar en del forskning under rubriken ”Språkdöd”. Men språk är inte levande varelser. Språk dör inte, lika lite som ryssjor eller spinnrockar gör det. Språk kommer ur bruk när de inte längre behövs. Behövs det ett språk för ett samtal kommer det att skapas ett för ändamålet. Behövs det inte, fortgår inte samtalet, rostar språket sönder och faller i glömska och ersätts av annat språk. Oftast är det inte synd alls och det är alltid fel att jämställa språk med liv. Det lämnar också en onödigt tung börda på ett litet språks talare – om de växlar språk ska de inte skuldbeläggas för att de gör ett ur sin synvinkel rationellt val.

Ibland är det dock så att ett språk som är värdefullt riskerar falla ur bruk. I synnerhet kan det vara så att ett segment av befolkningen som inte talar annat än sitt folkmål exkluderas ur det offentliga samtalet om de inte behärskar överhetsspråket. Då får det omgivande samhället antingen stötta språket ifråga eller påskynda språkbytet. I vilket fall måste det ske på talarnas villkor – ingen av åtgärderna går att genomföra med tvång.

Det senare har det svenskspråkiga samhället försökt göra i Tornedalen sedan folkskolans införande, i stort sett. Det har inte lyckats – befolkningen vill fortsätta tala finska trots ett stort och ofta nog stötande försök att tvinga dem byta språk till svenska.

Det förra fungerar inte heller om det inte görs på talarnas villkor. Helt uppenbart vill tornedalingarna tala finska. De är inte intresserade av att få sitt folkmål kodifierat till språk – de vill delta i hela det finska samhällets samtal, inte enbart bygdens. Och att tillskriva dem skuld för språkdöd är inte rättvist – de enda som skulle förlora på att tornedalsfinska kallas en dialekt av finska och att undervisning och kulturutbud skulle bygga på finsk grund (givetvis med dialektala inslag, liksom överallt i Finland) är de som byggt sin karriär på ”meän kieli”: lokalpolitiker och forskare i ämnet.

Flerspråkighet i Stockholmsvardagen

Den flerspråksintresserade finner ett intressant observandum i den ännu fortgående mellandagsrean (mellan vad och vad?). I en butik jag ofta passerar hänger skyltar som den på bilden här. Fem språk. Först engelska. Det förvånar inte. Sedan franska, italienska, spanska … och katalanska! Och ingen svenska. Samma på flera skyltar i butiken.

Försvara svenskan genom att undertrycka engelskan?

Idag skriver några av det svenskspråkiga kulturetablissemangets viktigaste högdjur en debattartikel om tidigare språkundervisning i skolan: engelska, är det föreslaget, skulle göras obligatoriskt redan från första klass. (Ett stort antal om inte ett flertal skolor har redan engelska från första klass – förslaget skulle göra det obligatoriskt.)

Hm. Samtidigt som denna jag inte annat kan än hålla med om att engelskans status är för hög förstår jag inte varför inte barn skulle få undervisning i ett ämne de verkligen vill lära sig. Engelskan är en av de populäraste skolämnena! Att inte utnyttja barnens vilja lära sig nytt vore väl dumt?

”Om tidig inlärning vore utslagsgivande, borde naturligtvis engelska göras obligatoriskt i förskolan. Men inlärningen av ett främmande språk fungerar bäst, om den sker med grund i modersmålet (eller det starkaste språket).” skriver språkförsvarskåren. Tror de inte att undervisningen har någon funktion de första åren? Eller att den rentav är skadlig? Om våra barn har dålig språklig självkänsla – ska den stärkas genom att engelskan väntas med?

Poängen är väl att det kanske inte är så att språk behöver göras till just ”främmande” som introduceras separat så småningom. Engelskan är så närvarande idag att undervisning i ämnet från skolans sida måste göras väldigt annorlunda än mer exotiska språk – sådana som tyska och spanska, t ex!

Maria har finskspråkiga barn

På dagspressens debattsida skriver Maria Wetterstrand att ”Svenska staten” bör be om ursäkt för sin tidigare språkcentralistiska politik. (Hon har finskspråkiga barn (förmodligen den första mer etablerade rikspolitiker sen sjuttonhundratalet i Sverige som har det)).

En ursäkt kunde vara fint på många sätt, även om det både är lite oklart vem staten i sådana fall skulle be om ursäkt och hur mycket en ursäkt från en organisation snarare än en människa är värd. Hon skisserar också en del praktiska språkpolitiska åtgärder. Men två praktiska åtgärder ytterligare vore ännu bättre och skulle ha direkta effekter på finnars självkänsla i Sverige:

• jämställ finska (liksom andra större invandrarspråk) med B- och C-språk i skolan så att finskkunniga barn direkt skulle få fördel av sin kompetens och så att hemspråks/modersmålsundervisningen skulle sättas under samma kvalitetskrav som främmandespråksundervisningen
• sluta göra skillnad på ”meän kieli” och standardfinska

.

Det förra gör att finnar inte deltar i hemspråksundervisning eftersom finskan inte har status nog för det; det senare att särskilja en dialekt så att den är ”etablerad” i Sverige och den andra ett ”invandrarspråk” är ett direkt slag mot finskans status.

(Artikeln syns även på partihemsidan.)

Muutkin miettivät asiaa: hemspråk, Maria Wetterstrand, invandring, språkpolitik

Ge mig tio minuter i veckan – lär dig ett språk!

I Nacka är hemspråksundervisningen välplanerad. Nacka-Värmdöposten rapporterar att schemat (eller gissningsvis handlar det inte om schemat, utan om budget) tillåter tio minuter språkundervisning per barn i hemspråk per vecka.

Det är förstås knas. Men Magnus Bergman, m, ordförande i utbildningsnämnden, anser inte heller att det inte är rimligt att ha tiominuterslektioner. Han säger – enligt NVP:

– Men samtidigt kan man inte säga att alla ska ha 40 minuter, för då låser man fast sig i något omöjligt.

Det är väl en fin attityd till utbildning! Visst, vi erbjuder hemspråksundervisning men det bidde tio minuter, lilla vän. Allt annat vore omöjligt! (Lyckligtvis lyder inte de flesta hemspråkslärare ukaserna.)

Men det här lilla citatet illustrerar en elegant användning av pronominet ”man”. Vem är det som inte ska säga att barnen – som frivilligt tar på sig extralektioner utöver de skolan erbjuder – inte ska få en hel lektionstimme? Vem är det som låser sig fast i något omöjligt? Elegant dodge, dära.

Andra har säkert också funderat på hemspråk, modersmålsundervisning, pronominet ”man”

Är svenska inte ett språk?

Skolministern avvisar med en fnysning tanken att elever ska få meritpoäng för att kunna flera språk inför ansökan till högskolan.

Idag rapporteras i dagspressen om lärarutbildningsutredningen. Där bland mycket annat finns förslaget att elever med ett annat modersmål än svenska ska premieras för det faktum att de därmed har ett försteg (ett försteg som givetvis inte är gratis utan som krävt ansträngingar som till exempel skolministern aldrig har behövt göra) genom meritpoäng. Den poängen skulle avspegla det faktum att eleven i fråga på den tid andra lärt sig sitt modersmål svenska både lärt sig svenska och sitt andra modersmål. Men Björklund svarar brevledes till dagspressens rapportör: ”meritpoäng är till för att få fler elever att välja att lära sig ännu ett språk. Att lära sig sitt eget modersmål bättre, vare sig det är svenska eller något annat språk, ger därför inte meritpoäng.”

Ingen språkmerit för att lära sig svenska?

Pfft.

Andra bloggare har säkert också åsikter om hemspråk, hundvissla, mutu