finnar, finlandssvenskar, finländare, vatusvenskar, hurri

20/12/2014

I Finland är nationalitetsdebatten i högsta grad levande. Finland är ett mångnationellt land med synliga minoriteter.

Den officiella terminologin för i Finland boende är att de som där bor är mest finnar och ganska många finlandssvenskar och något färre samer och romer och att alla dessa gemensamt kallas för finländare.

Men det är nu inte riktigt så enkelt.

De flesta i Finland boende har inget emot att kallas för finländare. Dock finns det sådana som tycker att det mest syftar på icke-finskspråkiga (eftersom termen ju är sent konstruerad för att vara just inkluderande) och till och med kan bli lite purkna om de presenteras som finländare. Jag är finne, rättar de. (Jag har sådana bekanta.)

Alla finlandssvenskar vill inte särdefiniera sig genom sitt språkval. De föredrar kallas finnar. (Jag har sådana bekanta.) Mannerheim (vars första språk var svenska och femte språk finska) kallade sig till exempel för finne. Ganska få finlandssvenskar ogillar bli kallade för finnar. (Men jag har även sådana bekanta.)

De flesta finlandssvenskar kallar sig för finlandssvenskar. Ibland, i kortform, kallar de sig svenskar. Det är bara om ingen risk att bli tagen för sverigesvensk finns i samtalet. (Eller som de säger, vatusvensk (vilket finlandssvenskar ofta tror är förolämpande för sverigesvenskar (vilket förvirrar just dessa finländare när det framkommer att nästan ingen i Sverige boende känner till termen tillräckligt mycket för att bli förolämpad av den))).

På finska kallas aldrig finlandssvenskar för svenskar utan i stort sett enbart för finlandssvenskar. Vill man förolämpa finlandssvenskar på finska kallas de för hurri, en term som ibland gissas syfta på svenskans vanliga frågeord ”hur” och ”hurdå”. Vissa finlandssvenskar använder det om sig själva. (Även sådana bekanta har jag.)

Det går inte att ur namnet säkert avläsa vilket förstaspråk personen har, så endast personer som talaren är personligen bekanta med går att säkert säga något om hemspråket. Jag själv brukar kalla alla i Finland boende personer för finnar om jag inte har speciellt behov av att betona ett eventuellt icke-finskt hemspråk jag råkar känna till. Jag tycker ordet finne är finare än ordet finländare.

Den finska (eller finländska) nationalitetsdiskussionen är som sagt levande, och språket är en viktig markör i den diskussionen. Jag är till exempel själv svensk och stockholmare av femte generationen. Jag har delvis finska rötter. Dock har jag bekanta som anser att jag räknas till den finska nationen eftersom jag talar finska hemma.

Dessa bekanta anser även att kareler, ingrer och vepser räknas till den finska nationen och ibland även att ester och lyder och liver räknas dit. Oftast är den här sortens blodsbandsmystiker okunniga om att den viktigare historiska distinktionen inte varit språklig utan religiös: den har gått mellan ortodoxer och evangeliska kristna. Kareler har traditionellt kallat finnar (oavsett språk) för ”rootshi” – det vill säga svenskar, eftersom de gått i lutherska kyrkor. Omvänt har finnar traditionellt kallat kareler för ryssar av motsvarande anledning.

Finnar diskuterar på kultursidor, i akademiska seminarier och på kvarterskrogen livligt huruvida den finska folkstammen bäst betecknas som europeisk eller uralisk, om den svenska, den tyska, den ryska, eller den uraliska urkulturen är den som bäst beskriver det finska folkkynnet. Där är det språk som finska hushåll väljer till hemspråk en viktig signal om perspektiv. Många familjer har i början på 1900-talet valt att byta från svenska till finska för att tydligare delta i ett finskt kultur- och samhällsbygge. (Jag har själv sådana förfäder.) Det medvetna kulturvalet åtföljdes i många fall av intolerans mot dem som inte gjorde samma val: det finns en residualantagonism från den tiden kvar i förhållandena mellan språkgrupper. (Man kan snabbt få till en ganska aggressiv stämning om man trampar fel på kvarterskrogen i dessa frågor framemot småtimmarna.)

Den antagonismen bryter vissa populistiska politiker opinionsvinster i: de argumenterar för att svenskan (och i vissa fall även att samiskan och romani) tar för mycket plats på finskans bekostnad. Det märkliga är att trots att den sortens politiska utspel blir öppnare och vanligare är ändå finlandssvenskans ställning i offentligheten stark. Det forna gammalfinska partiet, idag Samlingspartiet, har en svenskspråkig ledare som just för tillfället är statsminister. (Vissa av mina förfäder skulle byta parti och rotera i sin grav om de visste). Inför förra presidentvalet samlades alla åtta kandidater i en studio för en lång debatt på svenska. (Detta inkluderade kandidaten som starkast profilerat sig som motståndare till svenska språket i finsk offentlighet). Jag skulle vilja se svenska ledande politiker tala politik på något annat språk än svenska!

Det finns i stort sett inga flerspråkiga länder i världen där två språkgrupper lever så harmoniskt med varandra, oberoende av etiketter!

Annonser

om termen ”extremism”

05/10/2013

Idag läste jag i min twitterström följande:

vilket är ett nog så obetänkt påstående. Skribenten fortsätter i en diskussion:

vilket devalverar termen ”extremist” till att betyda varje med majoriteten oenig åsiktsminoritet. Så behöver det ju inte vara.

Båda skribentens exempel – Nazityskland och Sovjetunionen – var ju var och en på sitt sätt progressiva ideologier, som hyllade aktion och nyskapande. De som inte höll med, som inte ville följa avantgardets eller elitens ledning, de som insisterade på en borgerlig liberal demokrati, etiketterades inte ”extremister” utan som ”bakåtsträvare”, ”folkförsvagande element”, ”ryggradslösa lättingar”, ”asociala”, ”veklingar” eller ”fega”. Ytterst få agerade på sitt missnöje. De kunde kallas ”sabotörer”, ”förrädare” eller ibland ”terrorister”. Dem skulle man kunna kalla för extremister. Men det är inte dem skribenten menar med sin terminologiska pekpinne, gissningsvis, utan de bredare folklagren, som tyst och stillsamt skulle föredragit en liberal demokrati framför våldsideologier.

Att kalla varje dissident för extremist försumpar någonting viktigt. Det finns en skillnad mellan att driva en idé till sin yttersta spets och till att försöka motverka en sådan rörelse.

Skribentens självpåtagna roll i den svenska offentligheten är att kategorisera vissa våldsrörelser tillsammans med vissa populistiska rörelser som ”fascistiska”. Hans yttrande ovan måste förstås i det ljuset: han ogillar sannolikt att de obehagliga rörelser han specialiserat sig på att analysera buntas ihop med religiösa tokstollar och vänstervåldsverkare. Men det finns gott fog för att göra den generaliseringen ibland.

Alla minoritetsavvikelser är inte extremistiska, inte ens ur maktens synvinkel. Däremot finns det en familjelikhet mellan vissa för folkflertalet inte särskilt tilltalande och ickehumanistiska idériktningar och den likheten kan gott kallas extremism.


… but words can never hurt me.

26/10/2009

Krönikören Jonsson på en av dagstidningarna skriver om ordet ”neger” och väjer som vanligt inte för de stora svängarna: Har Europa behov av att kränka Afrika? Att ”neger” är seglivat beror nog inte, som ofta sägs, på att ordet är rätt oskyldigt och ju har använts i alla tider, utan tvärtom på att alla sedan länge insett att ordet faktiskt är nedsättande och på att det i samhällets omedvetna alltjämt finns en föreställning om att vita människor har rätt att hålla svarta människor nere.

Men det är en bra fråga — varför ordet är så seglivat. Krönikören gissar att det finns ett behov av ondska i sina medmänniskor och postulerar en omedveten kognitiv nivå hos själva samhället. Själv gissar jag på brist på insikt och en lagom dos av lokalbygdskonservatism hos mina grannar som tillräckliga skäl på oaptitligt beteende.

Men i den stora frågan, alldeles frånsett förklaringsmodellerna, gör nog krönikören dem med afrikansk börd en otjänst genom att förorda andra förment neutrala termer för samma rasistiska kategori. Det finns inget neutralt och orasistiskt sätt att referera till folk med delvis afrikansk börd: ersätter skribenten en term med en annan bibehålls ändå tanken om att ha delvis afrikansk börd är märkligt nog att meritera en egen etikett. Istället för att märka ordval som betyg och likare för adekvat beteende vore det nog bättre att förespråka ”nigger” så att hela tanken om att sortera folk kändes fadd. Termerna ”svart” och ”vit” kommer inte de heller åldras med behag. Och möjligen måste poliser läras att formulera bättre deskriptiva signalement som inte tar avstamp i härkomst.


Man har mycket funderingar.

24/03/2009

Nyss på nyheterna berättade en ansatt informatör på AMF (där det just för tillfället diskuteras om en oanständigt hög direktörslön) hur kunderna ringer och skriver in. Det kan med kännedom om sakförhållandena och tidandan med fog antas att kunderna visar känslor på en skala från upprörd till rasande. Vad säger då kunderna?

– Man har mycket frågor, man har mycket funderingar.

Funderingar. Det är en fin eufemism för raseri. Funderingar.


Kvinnor ska tro

15/03/2009

”Kvinnor måste omprogrammeras att tro att de är lika viktiga på arbetsmarknaden.” noterar en kvinna i min närhet att några feminister tipsar om i dagspressen .

”Tro”? inte att de ska veta det då?


Newspeak

15/02/2009

I dagspressen rapporteras hur ICA:s inköpschef resonerar om språket: ”Vi har en policy om att vi inte säljer behå till barn. Därför kallar vi den för topp.”.


City? Varför inte stad?

02/03/2008

I dagarna är Gaza sorgligt aktuellt i nyhetsmedierna. Men varför handlar nyheterna om ”Gaza City” och inte ”Gaza stad”?

DN skriver ibland om ”staden Gaza”, men inte alltid; SvD är konsekvent och skriver alltid ”Gaza City” (när de nämner tätorten, vill säga). På de lokala språken i området heter staden bara Gaza, vilket förstås kan leda till situationer när det oklart huruvida det är staden eller området det handlar om – när det ska betonas att det är tätorten det handlar om säger mina informanter att det refereras till just ”staden Gaza”. På det språk som råkar användas, arabiska eller hebreiska.

Resebyråerna hamnar ofta i samma beråd – men har valt en annan lösning. I katalogerna används konsekvent ”stad” – till exempel i Samos stad som är en av orterna på ön Samos.

Det finns andra liknande fall. Mexico City, skriver och säger vi. Och Guatemala City, Panama City och Kuwait City. (Däremot Kapstaden!) Ingen använder det engelska ordledet på de lokala språken. Det kanske är mycket begärt att vi ska använda spansk eller arabisk terminologi för tätorter för svenska (kanske, skriver jag, för egentligen tycker jag nog vi kunde lära oss säga Ciudad eller Medina lika väl som City) men inte behöver vi väl använda ett engelskt ord när vi kan skriva och säga ”stad”? Det har ju redan resebyråerna visat att vi kan förstå?

Enkannerligen som ”city” redan på svenska betyder någonting annat, nämligen det som på engelska brukar kallas downtown. ”Stockholm City” betyder på svenska inte ”Stockholms stad” utan ”affärscentrum i Stockholm”.