2014 års regering – många har examen

04/10/2014

Regeringens examina har jag listat förut, både 2006 och 2010. Varför det? Jag skrev om det 2006.

Sammanfattning i år

Högre akademisk examen: 1; högskolexamen 12; gymnasium: 10; grundskola 1

Lista

  • Statsminister Stefan Löfven: gymnasium, studier på socialhögskolan i Umeå

  • Klimat- och miljöminister, vice statsminister Åsa Romson: fil dr i miljörätt, Stockholm.

  • Justitieminister Morgan Johansson: fil kand i statsvetenskap, Lund.

  • Utrikesminister Margot Wallström: gymnasium

  • Försvarsminister Peter Hultqvist: gymnasium

  • Finansminister Magdalena Andersson: civilekonom, Handelshögskolan i Stockholm

  • Utbildningsminister Gustav Fridolin: fil kand i orientaliska språk, Stockholm

  • Barn, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér: fil kand i språk och konstvetenskap, Stockholm

  • Finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund: fil mag i biologi, Stockholm

  • Minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete Kristina Persson: civilekonom

  • Civilminister Ardalan Shekarabi: jur kand, Uppsala

  • Energiminister Ibrahim Baylan: pol mag, Umeå

  • Närings- och innovationsminister Mikael Damberg: pol mag, Stockholm

  • Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht: gymnasium

  • Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson: lärarexamen

  • Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke: fil kand i statsvetenskap, Stockholm

  • Inrikesminister Anders Ygeman: gymnasium + ”Stockholms universitet”

  • Biståndsminister Isabella Lövin: studier i diverse ämnen, Stockholm och Bologna

  • Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll: studier i psykologi och sociologi, Göteborg

  • Folkhälsa-, sjukvård- och idrottsminister Gabriel Wikström: språkstudier MdH och Spanien, fortsatta studier i Uppsala

  • Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic: jur kand, Lund

  • Högre utbildning- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson: studier i historia, nationalekonomi, statistik, LO:s fackliga högskolekurs i Politisk ideologi (S)

  • Bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan: studier i lantmäteri, KTH

  • Infrastrukturminister Anna Johansson: grundskola
Annonser

Ordet ”dialog” betyder så mycket

14/03/2011

Vår någorlunda utbildade utbildningsminister skriver idag i dagspressen att läraren måste upp i katedern igen och inte gå omkring och låta eleverna styra arbetet. Det finns givetvis mycket att tycka om sjuttiotalets skola och att balansera elevers eget ansvar för sina prestationer med en auktoritativ styrning av utbildningsgången är en grannlaga uppgift som förstås bäst sköts av pedagoger. Att de får direktiv från politiker ingår i arbetet. Vi får väl hoppas att framtida utbildningsministrar inte riktigt på samma sätt utfärdar politiska direktiv till experterna utifrån klockarkärlek till nattståndna skolformer.

I dagens debattext finns en terminologisk finess värd att ta vara på. I sin hyllning till skolan han en gång gått i, där läraren höll ordning från katedern och inte vandrade omkring kollegialt i klassrummet som en handledare skriver utbildningsministern: Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom stoffet, förklara, instruera och repetera utan också att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem.

Aktiv dialog i helklass? Så vad betyder ”aktiv” här? Och framförallt — vad betyder ”dialog”? Med en samtalspart i katedern och tretti i bänkar?


Uppdatering av regeringens examina

08/10/2010

(Det här är en uppdatering. Den Här hittar du en ursprungliga listan på examina, med resonemang om varför det är intressant.)


Vi har sju nya statsråd, några fler än i förra utgåvan av reinfeldtregering. Dagspressen kommenterar lite syrligt: ”Vår nya regering saknar intresse för forskning och högre utbildning.”

Det är inte så förvånande med tanke på regeringsmedlemmarnas tidigare visade personliga intresse för högskolestudier.

De nya statsråden är

  • Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, Polisinspektör
  • IT- och regionminister Anna-Karin Hatt, studier i statsvetenskap GU
  • Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, marknadsekonom (Berghs)
  • Finansmarknadsminister Peter Norman, fil kand
  • Integrationsminister Erik Ullenhag, jur kand
  • Civil- och bostadsminister Stefan Attefall, fil kand
  • Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, civilekonom UU

och fem statsråd ur den tidigare listan jag gjorde har utträtt ur regeringen:

  • Cristina Husmark Persson: leg. sjuksköterska
  • Tobias Krantz: fil dr i statsvetenskap vid UU
  • Mats Odell: ”studier” vid SU
  • Åsa Torstensson: socionomexamen
  • Sven Otto Littorin: C-uppsats i nationalekonomi vid LU

Vad gör det med utbildningsnivån? En doktor, två postgymnasiala examina och två oavslutade akademiker ut. In? Fyra statsråd med avslutade högskoleexamina och två med yrkesexamina! Bara en med oavslutade studier. Bättre, även om forskningskompetensen sjunkit något. (Ulf Kristersson har dock skrivit flera fackböcker.) Hoppas Mats Odell och Sven Otto Littorin har tid att göra klart sina examina nu medan de söker på nya uppgifter!


Betyg – tre viktiga funktioner. Nej! Fyra!

19/05/2010

Så har då i valrörelsen docentpartiet rustat upp en av sina profilfrågor: skolan och enkannerligen betyg i skolan, vilket också med gillande rapporteras i dagspressen både på nyhetsplats och på ledarsidor.Som jag tidigare skrivit här har betygen tre viktiga funktioner. Just nu skådar vi den fjärde, ur skolans synvinkel mindre viktiga funktionen: feel-good-för-docentpartiet-funktionen.

Skolan bör ha betyg för att

  1. … underlätta för andra utbildningsinstitutioner (och andra samhällsfunktioner i förekommande fall) kunna göra urval bland sökande till platser och positioner. Men det vill dessa institutioner gärna göra själv. De vet bättre vad som är viktigt. Studier visar att intervjuantagna läkarstudenter presterar bättre än sina kurskamrater med högre skolbetyg. Det är bättre om institutionerna själv får välja studenter. Dessutom befordrar det en kollegial känsla mellan elev och lärare – ett gemensamt mål att sträva mot, det att eleven kommer in på den utbildning den i första hand vill välja.
  2. … ge eleven feedback om sina prestationer. Men sådan feedback, visar all tillgänglig inlärningspsykologisk forskning, måste ges omedelbart, i snar anslutning till prestationer. Ett kuvert i slutet på terminen fungerar inte bra för detta ändamål, oavsett bokstavsskala eller sifferskala. Feedback bör ges – gärna formellt som siffror eller på vilket som helst sätt – varje månad, varje vecka, varje dag! Men de har inget arkivariskt värde och bör inte ligga till grund för annat än elevens självutvärdering; de bör inte heller vara kunskapsrelaterade utan prestationsrelaterade.
  3. … ge elevens föräldrar information om elevens, lärarens och skolans prestationer. För det fungerar nog terminsslutbetyg utmärkt. Men det är näppeligen en ministerfråga utan fastmer en fråga för den lokala skolan, föräldrarna och skolrådet. Att det finns begränsningar på vilka former skolans kommunikation med föräldrar får anta är förstås genant: bra att sådan restriktioner lyfts. Om rektor och föräldrar vill ha sifferbetyg till syrenerna så, visst. Men de ska inte missförstås som feedback till elever eller som ett bra urvalsinstrument.

Men nu ser vi som sagt den fjärde funktionen, som aktiveras i valtider. Det till namnet liberala partiets tänkbara väljare är högutbildade, värdesätter skolprestationer och har barn som är duktiga i skolan. Det vill de gärna få kvitto på, så ofta som möjligt. Visst, förståeligt och oantastligt som politisk manöver. Men det har mycket lite att göra med pedagogik.

Jag är själv just docent (med barn som är duktiga i skolan) så det borde fungera för mig – men jag känner mig mer bekymrad över att skolministern inte vill ta till sig forskning utan mer arbetar med att ”skicka en signal”-politik än fundamenta.


Regeringen har examen

13/04/2010

I Finland har regeringen studerat på högskolor och universitet, och i flera fall bidrar de till bildningen genom att skriva egna avhandlingar. Fyra har disputerat, två är doktorander, endast en saknar postgymnasial examen. (Enligt finska Wikipedia.)

I Sverige ser det inte riktigt likadant ut. Tio har ingen postgymnasial examen, nio har någon postgymnasial examen, tre har forskarexamina varav två har disputerat. (Enligt regeringens hemsida.)

När jag först tog upp det här i en politisk diskussion missförstod mina vänner mig. De trodde jag menade att svenska politiker borde studera mer för att bli bättre statsråd och sköta sitt jobb bättre.

Det tror jag inte alls nödvändigtvis är sant. En högskoleexamen berättar inte så mycket om yrkesfärdigheter men den berättar något om individen, nämligen att vederbörande bitit ihop och målinriktat följt en hel utbildningsgång, lytt även frustrerande och irriterande anvisningar av ofta nog inte särskilt imponerande lärare och till sist utfört ett examensprov av något slag som då vid tillfället säkert kändes som en stor prestation. Den berättar att individen respekterar och ansluter sig till etablissemangets normer och bidrar till att upprätthålla dem. Den berättar att individen deltar i samhällsbygget på ett traditionellt sätt.

Att då personer som vill riva och bygga nytt inte skulle utbilda sig inom ett på många sätt nattståndet system kan jag mycket väl förstå. Det är märkligt hur stor prestige det akademiska examenssystemet fortsatt har trots en i övrigt föränderlig värld! Jag är själv mycket kritisk till det sätt som postgymnasiala studier förpackas och tillhandahålls. Men det är ett längre resonemang.

En av mina samtalsparter vände sig mot min överdrivna respekt för akademisk prestige. ”… och folkbildning måste få större utrymme också – inte enbart akademiska examina!” sa vederbörande. Men det tycker jag då rakt inte! Jag menar inte att akademiska examina är det enda som berättar om en individs duglighet. Jag menar inte att de är annat än mycket indirekt indikation på yrkeskompetens. Universitet och högskolor lär inte primärt ut färdigheter utan de utvecklar och förmedlar den teoretiska och metodologiska bas som behövs för att utvecklas i ett yrke. Universiteten och högskolorna går helt visst att förbättra på många sätt. Men det får inte vara någon tvekan om att det inte bör finnas en bättre plats att tillägna sig den teoretiska basen i fråga, generellt. Om universiteten och högskolorna ska ha något existensberättigande alls är det att de måste tillhandahålla aktuell och relevant kunskap. Folkbildning är en helt annan sak, som inte konkurrerar på samma villkor. Det är därför akademiska examina har (och i mina ögon bör ha) hög prestige. Har de inte det så lägger vi ner.

Alltså: om vi accepterar att akademiska examina fortsatt har en strålglans som många strävar efter så är det märkligt att statsråden i den svenska regeringen (och då menar jag oavsett politisk färg) inte anser sig behöva den extra kredibilitet som en akademisk grundexamen ger och inte anser sig behöva bidra till den vetenskapliga litteraturen genom att skriva en avhandling om de skulle kunna. (Såvitt jag förstått är inte de finska politikernas avhandling heller några epokgörande vetenskapliga mästerverk utan just mer varumärkesbygge från deras sida – men jag uppskattar viljan hos dem att delta!)

Varför inte det? Varför anser svenska beslutsfattare att de synliga tecknen på bildning är irrelevanta? Och har det här något att göra med skillnader i bildningsideal? Där finska landsbygds- och arbetarpolitiker markerar att de anlänt till huvudstaden genom en högskoleexamen lämnar svenska medelklass- och överklasspolitiker sina studier halvfärdiga efter att studentkårens politikdaghem avlänkat deras intressen från tentamensläsning.

Som partisk observatör från de akademiska elfenbenstornen beklagar jag naturligtvis det hela. Som nyfiken observatör undrar jag varför skillnaden är så märkbar.

Uppdaterad examenslista efter valet 2010 finns här.

Finländska regeringen

  • statsminister Vanhanen: magister i statsvetenskap
  • finansminister Katainen: magister i statsvetenskap
  • utrikesminister Stubb: fil dr i internationell politik
  • utrikeshandelminister Väyrynen: fil dr i statsvetenskap
  • justitieminister Brax: jur kand
  • inrikesminster Holmlund: gymnasiekonom
  • migrations & europaminster Thors: jur kand
  • försvarsminster Häkämies: magister i statsvetenskap
  • kommunminister Kivimies: magister i statsvetenskap
  • utbildningsminister Virkkunen: fil lic i statsvetenskap, doktorand
  • kulturminister Wallin: magister i statsvetenskap
  • jordbruksminister Anttila: förvaltningsnotarie
  • trafikminister Vehviläinen: magister i statsvetenskap, doktorand
  • kommunikationsminister Linden: magister i datavetenskap
  • näringsminister Pekkarinen: magister i statsvetenskap
  • arbetsminister Sinnemäki: kandidat i litteraturvetenskap
  • socialminister Hyssälä: magister i statsvetenskap, doktor i odontologi
  • infrastrukturminister Risikko: doktor i hälsovetenskap
  • miljöminister Lehtomäki: kandidat i statsvetenskap, civilekonom
  • bostadsminister Vapaavuori: jur kand

Svenska regeringen

  • kulturminister Adelson Liljeroth, examen från JH
  • justitieminister Ask, ”studier” på internationella ekonomilinjen vid UU
  • utrikesminister Bildt, ”högre studier” vid SU
  • migrationsminister Billström, fil mag i historia vid LU; MPhil i historia vid Cambridge
  • utbildningsminister Björklund, officersexamen
  • handelsminister Björling, tandläkare, med dr vid KI
  • finansminister Borg, examen från UU och SU, ”deltog i forskarutbildning” vid SU
  • miljöminister Carlgren, ”bedrev lärarstudier” vid SU
  • biståndsminster Carlsson, ”fristående kurser” vid LiU
  • jordbruksminister Erlandsson, lantmästarexamen, ”högskolestudier” vid VxU
  • socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson, leg. sjuksköterska
  • socialminister Hägglund, gymnasiexamen
  • högskoleminister Krantz, fil dr i statsvetenskap vid UU
  • folkhälsominister Larsson, mellanstadielärare vid VxU
  • arbetsmarknadsminister Littorin, C-uppsats i nationalekonomi vid LU (ingen examen?)
  • finansmarknadsminster Odell, ”studier” vid SU
  • europaminister Ohlsson, ”studier” i statsvetenskap vid SU
  • näringsminister Olofsson, ingen uppgift
  • statsminister Reinfeldt, civilekonom vid SU
  • integrationsminister Sabuni, ”kurs i juridik” vid UU
  • försvarsminister Tolgfors, fil kand i statskunskap vid ÖH
  • infrastrukturminister Torstensson, socionomexamen

Men vänta, vem är det vi talar om?

07/02/2010

(denna text publicerades ursprungligen på www.liberati.se)

Flera utspel har de senaste dagarna gjorts, både från folkpartiet och från socialdemokraterna, om lärarutbildning och lärarrollen i skolorna. Utmärkt så! Det är en viktig debatt! Lärare behövs, bra lärare behövs, välutbildade lärare behövs, motiverade lärare behövs och andra intresserade som vill bidra till skolan behövs de också och bör uppmuntras att delta. Och den pedagogiska forskningen, om dess röst får tillträde till debatten, kan bidra till att knäsätta goda intentioner i fungerande praxis.

undervisning

Undervisning på klassiskt sätt fungerar alldeles utmärkt om den talar till eleverna, inte om dem.

Men en part som är viktig i sammanhanget är barnen som just nu går i skolan och de ungdomar som nyligen avslutat sin skolgång. Om diskussionen förs i termer som att skolan kan förbättras är det en sak — men om elever får höra att de formativa livserfarenheter de undergår eller nyligen undergått inte höll måttet och att de därför inte kan väntas prestera det samhället önskar av dem lär det inte locka dem till fortsatt dialog med dem som beklagar bristen på tramporgel och klasslärare.

Var nämns eleverna? Ett par exempel: fortsatt sjunkande resultat eller Kunskaperna … har dessutom fallit från en ”internationell toppnivå” … Tappet är alltså ännu mer dramatiskt ….

Att alienera en ungdomsgeneration genom att tala om dem som material att utbilda (och att betona att den innevarande generationen mest består av sekunda vara), inte till dem — det är inte ett sätt att vinna framtidens röst. Så gör man en viktig debatt irrelevant för dem det mest berör!

Rent generellt vore en mer ödmjuk och inklusiv ton gentemot dem som idag skapar sin och vår gemensamma framtid — och som förväntas stå för pensionerna för dem som idag pratar i katedrar och talarstolar! Det kunde vara på sin plats med en del berömmande ord om den otvetydiga resiliens ungdomsgenerationen uppvisar, som trots den misslyckade skolform de genomgått ändå mäktar med att uppvisa kreativitet, framtidstro och arbetslust!


Ge mig tio minuter i veckan – lär dig ett språk!

27/12/2008

I Nacka är hemspråksundervisningen välplanerad. Nacka-Värmdöposten rapporterar att schemat (eller gissningsvis handlar det inte om schemat, utan om budget) tillåter tio minuter språkundervisning per barn i hemspråk per vecka.

Det är förstås knas. Men Magnus Bergman, m, ordförande i utbildningsnämnden, anser inte heller att det inte är rimligt att ha tiominuterslektioner. Han säger – enligt NVP:

– Men samtidigt kan man inte säga att alla ska ha 40 minuter, för då låser man fast sig i något omöjligt.

Det är väl en fin attityd till utbildning! Visst, vi erbjuder hemspråksundervisning men det bidde tio minuter, lilla vän. Allt annat vore omöjligt! (Lyckligtvis lyder inte de flesta hemspråkslärare ukaserna.)

Men det här lilla citatet illustrerar en elegant användning av pronominet ”man”. Vem är det som inte ska säga att barnen – som frivilligt tar på sig extralektioner utöver de skolan erbjuder – inte ska få en hel lektionstimme? Vem är det som låser sig fast i något omöjligt? Elegant dodge, dära.

Andra har säkert också funderat på , ,